I skolan...
Korridorer som ekar tomma och salar som är stumma och lärare som är, lama...
Ja, där sitter vi framför våra datorer ensamma i stora klassrum. Och när vi haft en lektion är våra hjärnor grötiga av våra egna röster som hamrat på i timmar. Diskussionerna finns men har blivit mer i skrift och respons på det som gås igenom och lärs ut uteblir.
Jag som lärare har blivit ofrivillig envåldshärskare i mitt klassrum och eleverna...ja de är åskadare med mute effekt och ibland utan ansikten...
Men...
Naturligtvis är inte allt av ondo och vi lärare är allt annat än lama. Vissa saker skrivs bara för att få effekt och för att få uppmärksamhet, så är det ju...
I klassrummet, digital space...
- Egentligen är vi svenskar som gjorda för pandemier! Vi är inbundna och sätter oss helst ensamma i bussen och våra äldre dom bryr vi oss om, men de bor oftast inte med oss eller ens i närheten...
Jag tittar på de elever som syns på skärmen. Dagens ämne är seder och bruk i Sverige och andra länder. Det hela ingår i kursen "Resmål och resvägar", en kurs som jag aldrig hållit i och därför lär jag nu inte bara eleverna ämnet utan även mig själv.
Det hela är mycket intressant och klassen jag har just denna dagen är inte så många till antalet och därför diskuterar vi lite mer. Jag visar dessutom en film om svenska traditioner och ursäktar efteråt det faktum att nästan allt refereras till gud och kristendom.
-Många svenskar firar jul och påsk utan att ägna kristendomen en tanke, säger jag. De gör det mest för att det är en tradition och för att få godis och presenter.
Vi diskuterar lite till och skrattar åt Svennebananer och Svennemanéer och lite senare åt det faktum att det i delstaten Alabama i USA tydligen är förbjudet att bära lösmustasch i kyrkan.
Efter lektionen sitter vi, några kollegor och jag och diskuterar det hela, vi suckar över det faktum att vi svenskar ändå alltid varit bra på att hålla avstånd både kroppsligt och mentalt då våran "Sköt dig själv och skit i andra" anda är lika bra som dålig.
Nu för tiden är det faktiskt det vi gör mellan varven, diskuterar menar jag. Det positiva i allt som händer är att vi lärare ser mer av varandra och bondar på ett sätt vi inte kunde tidigare. Arbetslaget jag tillhör äter lunch ihop en gång i veckan vilket vi aldrig gjort förr.
Där sitter vi i det tomma uppehålls rummet och pratar om "Teams" det digitala verktyget som används för att se och höra och lära elever. Och om att Hannas dotter tänker lära den nya kaninen att sitta fint och hälsa med tassen som en hund. Det hela är lika mysigt som konstigt och...tomt.
När jag lite senare cyklar hem skiner solen och på vissa träd håller bladen på att slå ut, jag känner mig glad och tillfreds och jag glömmer helt bort allt vad sjukdom, död och förtvivlan heter.
Vikt: Mellan tung och lagom.
Längd: Tillräckligt lång för att inte bli för bred.
Tillstånd: Lugn, lite ilsk men fokuserad.
Film: Ingen. Tittar på The split en serie på svtPlay
Träning: Jag springer och springer, och springer...
När jag landat med min cykel utanför dörren och precis bestämt med Kim och resten av familjen att löpning är nästa steg i livet slår nyheten om Adam Alsings död ner.
Verkligheten liksom vräkte sig fram och trängde sig förbi. För även om vi alla redan visste att det kan hända vem som helst så visade livet nu var skåpet ska stå och bad oss hålla oss på tå för ingen går verkligen säker, på riktigt!
Jag som alltid älskat Adams röst förstår nu att den tystnat och att Corona nu fått ett totalt och hänsynslöst ofrivilligt ansikte är ett faktum.
Jag är fortfarande inte rädd men min respekt har växt för jag vill fortfarande inte ha Corona.
Jag tänker på Adams familj och alla andra familjer som nu mister anhöriga i en tid då vi som sagt vet att missta är nära, samtidigt som det känns som om vi lever i en del av spelet "Den försvunna diamanten" där vissa råkar vända på brickan med en rånare på medans andra hittar "blankt"
Totalt overkligt med andra ord...
Jag kommer nu aldrig få chansen att vinna Adams pengar om jag ens hade vågat ringa.
Det var det nog inte många som gjorde?
Han var ju så smart den grabben.
Laters...