När man inte kan landa...
I en lägenhet hemma hos...mig...
-Robban! Hjälp mig jag har ingen inspiration...
Jag tittar på min man som ler tillbaka. Han pysslar och pysslar med sin modelljärnväg och även om jag nu för tiden tycker att han är hemma lite väl mycket så tänker jag att modelljärnvägen är så nyttig och bra för oss båda. För även om jag själv ännu inte är så involverad så känner jag en viss glädje i att se och höra om ideér som inte stannar i tanke utan sakta, sakta dyker upp och blir levande
Ja, det känns faktiskt som om Robbans pyssel har blivit det lena i själen här hemma, det där sköna som liksom behövs för att bara få vara...
"-Är det inte så att det är lite sån du är, att det tar lite tid innan saker landar menar jag..."
Ellinor tittar allvarligt på mig. Jag nickar och känner hur något tungt landar i bröstet.
I vår iver att hitta normalt har vi hamnat på ett av stadens många fik. I rådande tider skall man sitta ute vilket vi också troget gör. Det är ett bra ställe vi hittat med värmelampor och utsikt mot Munksjön. Tiden vi valt på förmiddagen är perfekt då det inte är så många ute vilket är bra i tider som dessa.
En behövlig stund infaller och vi pratar om allt vi kan och orkar avhandla medans vi tittar ut över sjön. Lite senare går vi ner på stan och väl där shoppar vi lite grand och skrattar åt att den ena av oss uppenbart har dåligt inflytande på den andre då jag som bara skulle ha ett par jeans gick hem med två par och en jacka. -Vi ska nog inte leka med varandra...jag flinar åt Ellinor för naturligtvis var allt hennes fel. Vi skrattar och går vidare mot fler affärer och tomma plånböcker.
När jag lite senare cyklar hem funderar jag på det hon sa och på hur rätt hon hade. För det är verkligen så att jag alltid behöver tid, tid att få saker som händer i mitt liv av det tråkiga och ledsamma slaget att sjunka in i mitt medvetande innan jag blir arg eller ledsen. Visst har det räddat mig många gånger och att jag är för lugn som någon sa kommer sig av att jag inte sjasar upp mig eftersom jag liksom inte tar in det.
Nu är jag där igen och jag kämpar med mig själv och det faktum att jag inte kan landa när jag behöver det. Jag är också förtvivlad och lite, lite arg för nu, nu har något riktigt sorgligt och overkligt hänt. Något som jag inte kunde drömma om eftersom vissa människor i mitt liv skulle finnas för alltid..
Och om Mamma Gunnel skulle försvinna då skulle iallafall denna person vara en av de som kunde fylla tomrummet. Men nu är han borta och jag kan inte ta in det...han har ju funnits jämt, och nu finns han inte längre och han fattas mig men jag förstår det inte.
Jag har grävt och grävt i mitt inre och verkligen försökt landa, men jag kan inte och kanske är det så för att jag är rädd att inte stå pall när jag väl fattar. Jag menar världen är mer än lovligt galen nu och det känns liksom inte rätt att det skall hända nu eller att det händer överhuvudtaget.
De som står honom närmst har nu förlorat en bit av sig själva och om jag kunde skulle jag hämta honom tillbaka och säga att allt blir bra och som vanligt igen.
Hyllningen...!
Nej han finns inte längre Douglas, min och Martins extra pappa. Han som passade oss tillsammans med Mia då på 70 och 80- talet och som sedan på 90-talet och början av 2000 talet passade Kim och Jonna och blev en extra morfar för dem. Han som är Jessica och Pontus bästa pappa, fantastisk svärfar åt Ida och Julle och morfar och farfar av högsta rang åt Vera, Vilgot och Elise. Han som är den bästaste, finaste livskamraten åt Mia min allra käraste extra mamma.
Jag säger inte adjö idag, det gör jag en annan dag.
Eller så låter jag kanske bli det helt eftersom Douglas i min värld inte är borta utan lever vidare och ger mig goda råd om hur allting fungerar och vart jag skall gå.
Ja så får det nog bli...
Vikt: Känner mig tung, men nu inombords
Längd: Försökte röra himlen häromdagen men nådde inte upp.
Tillstånd: Vidhåller känslolåst...tyvärr!
Film: Tittade på "Midway" med Robban, Kim och Jonna i helgen. Skönt med ännu mer normalt.
Träning: Har löptränat två dagar i rad. Försöker hitta hem igen.
Kram Mia, Jessica, Julle, Pontus, Ida, Vera, Vilgot, och Elise.
Tankar går också till Syster, bror och alla mina extra kusiner.
Laters...