Annalysen Analyserar

Nej, ni ser inte dubbelt, jag har på riktigt lagt upp bilden på min blogg här på bloggen av den enkla anledningen att jag vill förstärka det jag skrev i inledningen, och för att jag helt enkelt inte fotograferar i lo och lä längre och saknar inspirerande bilder eftersom jag nu jobbar på två ställen där en kamera inte alltid är självklar då det nu finns människor här och där både på skolan och på CC som behöver det skydd en fotofri miljö inbringar....

 

Jag har haft en fantastiskt bra första vecka efter en ledighet där jag sovit mycket och lyckats bli så uttråkad att jag nu med full kraft tagit tag i mycket av allt.

 

Jag känner att jag kan vara stolt över att jag är jag och att min fixar årdra nu fixat så att jag är förberedd på det mesta.

 

Men det är så lustigt, för det slår aldrig fel att jag när jag gjort många bra saker på liten tid, känner en viss oro över att jag kanske varit lite för nöjd och borde dämpa min nöjdhet en smula...bli inte beddo nu Anna liksom.

Och när jag en halv sekund senare läser det jag skrivit så inser jag direkt vad problemet ligger och att jante lagen sitter så djupt rotad i min själ känns både jobbigt och lite skrattretande då jag, Anna från Chile allt som oftast är lite ledsen längst inne för att jag liksom bara inte är svensk nog.

 

Tufft liv, eller hur?

 

Men nu vänder vi på steken och säger istället "uppifrån och ner" för kanske, men bara kanske så ville den delen av min karma som är svensk berätta för mig att det på riktigt verkligen var nog när jag häromdagen full av glädje över en fullspäckad och lyckad dag, i rask takt gick från mitt kontor på skolan ut i trapphuset för att ta mig ner till min cykel (Tigerlilja) och då total missade det första trappsteget innan jag fann mig själv falla handlöst frammåt och neråt i en trappa gjord av så mycket sten att "Stenbitaren" i The never ending story hade blivit hög bara av synen.

 

Jag föll och jag föll och mitt liv passerade inte i revy för det enda som hördes i min hjärna var ekot av min egen röst som lugnt och stilla sa...jag kommer att slå mig så mycket och det kommer att göra så ont...

 

En stund senare låg jag där i trappan med fötterna tre trappsteg från avsattsen jag nyss lämnat och ansiktet fem centimeter från kanten på ett trappsteg någonstans i mitten av trappan och det enda jag tänkte nu var, hur gick det med telefonen...?

 

Men jag är som tur är inte helt fläng utan hann också tänka,...vilken tur att ingen såg mig(då det var tomt i ett trapphus som annars är fullt av elever) följt av en ilsken röst som klagade över att ingen var där för att hjälpa mig upp då jag inte kom någonstans där jag låg raklång med huvudet neråt stödd på en arm medans den andra var intrasslad i min väska.

 

Efter en stund lyckades jag ändå ta mig upp och ringde lite chockad Robban och meddelade att...nej, det blir nog ingen spinning, om en timme!

 

Mitt fall i trappan tog egentligen inte jättemycket tid och när jag suttit en stund på ett trappsteg och konstaterat att ja, jag har faktiskt skitont överallt men kan röra mig som vanligt, då satte jag mig på cykeln ringde E och pratade mig igenom hela cykelturen hem.

 

 

Vikt: Känner att det nog lättar snart.

Längd: Kände mig rätt raklång där i trappen

Tillstånd: Lagom lycklig och lagom nöjd(ok så? JANTE!!! Fnys...)

Träning: Tja, för att kolla kroppen lite extra så sprang jag på löpbandet i 40 minuter dagen efter fallet med och i trappen.

Film: Saving Mr. Banks. En vacker men tragisk film om hur det gick till när P.L. Travers, författaren till Mary Poppins äntligen efter 20 år gav Walt Disney rättigheterna till boken och att göra en film av den.

 

Livet går ju frammåt och till min egen glädje så har min hjärna förmodligen och äntligen gett min själ tillstånd och nog med ro att skriva färdigt min bok. Jag säger hurra på det och lyssnar på den låt som gick på repeat varje gång jag satte mig ner och skrev då 2016...

 

 

Laters...