Familjen Utochåk och bilen Larry...
Ja, det tar lite tid här på bloggen men, livet är på slagsida och i min båt håller man som bäst på att resa stormasten så att storseglet skall komma på plats och när det är klart...då blir det vind i seglen och åka av...
-Robban stanna...!!!
Min man bromsar in och tittar förskräckt på mig. Jag ignorerar hans blick för jag har fullt sjå att få ner rutan på bilen så att jag kan ta det kort min hjärna såg genom rutan där vi susade fram i landskapet.
När jag är klar ler jag mot honom och säger...japp, du kan köra nu för jag, jag är klar.
Ja, det där händer då och då. Robban kör i godan ro och jag sitter och pladdrar om ditten och datten medans jag scannar landskapet och så plötsligt blir det sådär nödvändigt att liksom bara stanna och frysa naturen med en bild.
Lilla familjen och bilen Larry har den sista tiden blivit ett med naturen. Vi försöker att inte umgås för mycket med andra och hålla distans utomhus. Vi åker hit och vi åker dit, allt för att hålla virusverkligheten borta utan att för den delen glömma bort att vi faktiskt helst inte ska umgås med allt och alla. Helgens utflyktsmål blev Stalpet i Aneby ett ställe som hade det mesta som behövs för att allt skall kännas mysigt. Ett vattenfall, gammeldags broar och ett litet pittoreskt fik. Allt på en pytteliten bostadsyta eller...ja, en liten yta i allafall.
Vi far och vi far...
Men så är det ju också såååå...viktigt att få göra det där lilla som gör att allt känns härligt och spännande och icke instängt och att dessutom göra det utan att störa andra på ställen där folk finns men är utspridda och på replängds avstånd.
Vikt: Mindre tung
Längd: Har sett att jag har rätt långa ögonfransar och lägger till det under rubriken "Positivt med mig".
Tillstånd: Glad, tacksam samt jättefundersam och framtidsstinn.
Film: The impossible. Filmen om tsunamin 2004 mycket fin och sorglig film.
Träning: Köksgolvsdans och powerpromenader i lo och lä.
Som sagt: att vi genomgår det vi genomgår i ett land där man fortfarande får vara med andra men på avstånd och i en natur som nu sprudlar av liv är galet skönt och härligt.
Ja faktiskt så skönt och härligt att man får skrämma sin man genom att skrika stanna med dödsångest i rösten då man liksom bara vill ta ett fint kort.
Jaha, det var det hela för idag.
-Men Anna, hur var det med stormasten och storseglet egentligen? Varför skrev du det?
Undrar någon...?
Jo, det är saker på gång det är det verkligen. Men det blir liksom inget med det idag för alla detaljer är inte på plats och ibland måste man helt enkelt vänta och tänka innan man skriver ner det som påverkar många, även om det är positivt.
Och...
Det måste bli bra skrivet. Speciellt när man har en sån söt liten blogg som jag 🙂
Laters...