Fru Remembrall...

Livet / Permalink / 0
Ringen ja...
 
En dag för något år sedan när jag kände lite extra oro över mitt beslut att ge mig ut på okänt vatten och äventyr...a min framtid då bestämde jag att ringen var ett av två priser som jag skulle få när jag kommit i mål och landat. 
 
Beslutet kan tyckas enkelt då man oavsett vad som händer kan gå åstad och liksom bara köpa en ring. Men tanken på den har gett extra energi till mitt eget maskineri, något som verkligen behövts i landet självförtroende där jag trotts allt ändå bor, och målet med ringen är så fruktansvärt uppnåeligt vilket är det bästa med hela idén.
Jag menar vissa mål jag satte var ju inte det...som det om att jag skulle bli VD på ett stort företag till exempel haha....
 
 
Våren är här och naturen har med full kraft spytt ut allt det där gröna och sköna vi behöver nu. Jag och resten av Sverige har i dagarna som varit, varit ute och tittat på prakten och låtit det gröna skölja över oss med öppna armar. Vi har suttit i gräset, på trä däcket, i hamocken, på klippan, i dungen. Någon av oss har till och med suttit i en myrstack men njutit ändå bara för att vi behöver det så mycket.
 
Vi njuter i kubikmeter åt höger och åt vänster, uppåt och neråt men så, någonstans mellan fågelkvitter och sus i de gröna bladen så hörs något annat, något som låter så här...
 
-Vi kan inte sitta sådär, vi måste tänka på att det fortfarande är en fara för våra liv...
- Jag är så rädd, jag har inte gått ut på flera månader och nu ser jag hur alla bara skiter i allt, jag får panik.
- Folk satt så nära varandra, ingen brydde sig ett skit, de är inte kloka...
 
Ja, så är det...
Där sitter vi på däcket, i dungen, på gräset och på klippan eftersom vi har fått förtroende att göra det och vi har all rätt att njuta det har vi verkligen och i min värld så gör vi jätterätt.
Men vi får inte glömma bort en sak...
Vi får inte glömma de som faktiskt är livrädda och vi får inte glömma att vi är världens mest artiga arga folk och de som är riktigt rädda har nu skitsvårt att värja sig och skäms när de måste säga ifrån.
 
Nu pratar jag väl inte egentligen om livet på caféet, restaurangen eller den egna bjudningen, då det är ett beslut man tar själv, utan mer om mataffären, apoteket, arbetsplatsen och så vidare. Ställena dit vi måste gå för att leva vidare. Ställena där vi måste komma ihåg att vara rädda även om solen skiner. Ja till och med även när vi ibland blir skitglada över att vi glömde viruset för stunden måste vi bli rädda. Visst har världen blivit en konstig plats...suck!
 
Ville bara påminna lite. Inte för att besservissa utan för att jag har några livrädda i min närhet och det är hemskt att se hur de tårögdt ber om hänsyn om och om igen...
Hälsningar
Fru Remembrall
 
Vikt: Som när jag var gravid med Kim ungefär.
Längd: Funderar hårt på hur mycket jag kommer att se över räcket på vår nya balkong.
Tillstånd: Lite stressad, glad och vårrusig.
Träning: Löpning
Film: Tårtgeneralen. Glatt överraskad faktiskt. Se och le...
 
Här hemma på vår gata i stan är allt som vanligt förutom att jag fick lite balkongpanik och drog iväg familjen på köpäventyr och lyckades lensa stan på hängbord gjorda för balkonger (men bara för att jag köpte det sista som fanns). Jag inredde sedan min lilla "balle" med allt jag köpt och hade det inte varit så att det nu i skrivande stund är bäcksvart ute så hade ni fått ett kort här på bloggen. Men istället får ni ett grönt skönt kort på det träd som jag möjligtvis, kanske eller inte ska ha med på den tatuering som jag möjligtvis, kanske, inte gör...
 
 
Javisst...förvisso blir i sådana fall bara den nedre delen med stam och annat jag menar, hur skall annars det där stora trädet få plats på lilla Anna :-)
 
Laters...
Till top