Den märkliga hjärnan...
Vi går längs vattnet jag och min cykel Tigerlilja. Jag har fått hoppa av då det är osäkert att cykla där på bryggor och sandstränder. Plötsligt spärras vägen av då ett båthus jag just rundat hörnet på visar sig ligga vid en brygga som tar slut. Jag vänder om och går en annan väg upp på en sanddyna.
Jag tittar ner på min cykel för att kolla så att den inte fasnar i sanden. Men cykeln är borta. Istället går en vit hund där framför mig i koppel. Han tar sig stadigt uppåt men glider då och då neråt i den lösa sanden. Plötsligt mitt i backen sätter han sig ner eftersom det kliar så i örat. Leende sträcker jag ut mina armar och lyfter upp den lilla hunden som är så lätt där han sitter på handflatorna. Jag sträcker fram mitt ansikte och trycker den mjuka pälsen mot kinderna. Jag känner värmen i allt det mjuka men rycks hastigt bort och möter det mörka sovrummet när jag slår upp ögonen. Min mobil spelar den vanliga "gå upp nu då" melodin. När jag sträcker mig efter den för att tysta analyserar jag det faktum att hjärnan hunnit göra sådär mitt emellan två snooze tillfällen som bara hade fem minuters mellanrum.
Den är så märklig tänker jag...min hjärna...
Sorg är svårt men också bra då man gräver fram härliga minnen som man inte skänkt en tanke på länge. Söndertuggade skor och nätter utan sömn då det var extra viktigt att skälla för att skrämma potentiella inkräktare skramlar runt i huvudet och jag ler ofta där jag blir stående när minnena kommer.
Men visst är det lite gråtigt då och då. Det är inte det att man träffar andra hundar och ser hundklipp på youtube utan mer saknaden av det där som ett husdjur ger. Ni vet ovilkorlig kärlek, speciellt om man hade något gott att bjuda på haha....
Men det är liksom bara att leva på och även om jag inte gråtit färdigt än så har ett annat fokus nu tagit över då det nu gäller att skydda Mamma Gunnel som förvisso varken är supergammal eller purung men tillräckligt till åren för att vara i riskzonen.
Min hjärna jobbar och jobbar på hur vi nu skall göra för att mamma skall få vara med och fira då det skall firas. Julen är nu det projekt som för tillfället kräver mest celler.
Jag menar...hur gör man när ens mamma till och med själv lite försiktigt avböjer och kommer med högtekniska ideér om skype och zoom, sånt som förvisso gör att hon kan vara med fast ändå inte. Ideér som gör att vi i familjen som nu för första gången på 15 år bara är 6 stycken som samlas på julafton då blir ännu färre.
Suck...
Vikt: Tusen ton...minst!
Längd: Japp nu är jag på riktigt snart Svamp Bobs mamma då fyrkantigheten känns.
Tillstånd: Sorgsen, men känner ändå ro i längre stunder för att sen få ett helt vanligt Corona ångest utbrott.
Film: Tittade på filmen om Margret Thatcher som slutade sorgligt och förstärkte nuvarande liv.
Träning: Ja, jag är på riktigt ledsen över att det där med att gå till gymmet är så långt borta. Och det samtidigt som jag är så ledsen för att det där med att bara gå ut utanför dörren och springa, är så fruktansvärt nära men liksom bara inte händer...
Annorlunda är ett bra ord och bättre än overkligt när man skall beskriva livet som det är nu.
Det låter snällare liksom.
Det som nu nalkas är resten av livet och jag som jobbat bort mitt kli i hårbotten och rensat porerna på näsan och hakan, har de sista dagarna känt ännu mer att det nog blir några år i skolan. När jag tittade mig i spegeln igår kväll såg jag inte bara någon som var lite sorgsen och trött utan även någon som får elever som slutat att komma tillbaka. Någon som provar ideér i klassrummet och lyckas lite grand. Någon som är jag och som är med och gör en film till skolan och som blivit yrkeslärare eftersom jag älskar det jag kan bäst och vill att andra skall få känna samma kärlek.
Visst känns det jag skriver igen och visst är det lite upprepning nu. Men det är ju så jag gör nu för tiden. Till eleverna säger jag att jag upprepar mig för att liksom gnugga in det jag säger så att de för alltid skall minnas.
Kanske gäller det mig själv också...?
Laters...