Häck väck våt fläck...

Livet / Permalink / 0
Ibland blir inte allt som man tänkt sig...
 
Man planerar och planerar sina lektioner och försöker fylla dem med sånt som kan locka till uppmärksamhet i hjärnan på en tonåring. Punkt för punkt fylls med sånt som skall sägas, power point presentationer som skall visas och youtube klipp som skall roa. Ja, man är så himla redo att rädda världen från ignorans att man spricker
 
Men så plötsligt, blir man tacklad av det enda som faktiskt kan tackla. Inte bara från sidan utan från ovan, under och ja, sist men inte minst även från insidan faktiskt...
 
 
Kära lilla indian, ibland när jag tittar på dig och inser att dina fötter möjligtvis skulle vandrat andra vägar på en helt annan plats, då blir jag så förundrad över hur det blev...
 
-Jag sätter mig längst bak så att jag ser lika bra som er...
 
Jag hukar mig ner samtidigt som jag pratar till mina elever och jag gör allt för att det ska se ut och verka som om jag inte vill vara ivägen för projektorn. Det hela känns lite lamt men just nu behövs det. Jag behöver liksom bli osynlig.  Skulle jag se mig själv utifrån så skulle jag nog säga att jag sprang på rätt bra för att hitta platsen längst ner och bakom alla andra i klassrummet.
När jag hittat platsen och satt mig ned då tänkte jag...fy, faan vad livet är (o)roligt ibland...
 
Bara några minuter innan dyket till platsen längst ner i klassrummet tog plats, hade jag satt igång lektionen. Jag som kan mycket om det som skulle sägas hade planerat att orera som en gud samtidigt som en power point presentation gick i bakgrunden, och sen för att sätta guldkant på tillvaron var en film planerad i syfte att verifiera allt det jag just sagt ännu mer.
 
Jag fick dock se alla mina planer gå i stöpet då en cykeltur som gett lite för hög puls, en stickad tröja och klimakteriet tillsammans slog ner mig till marken som en våt fläck.
 
 
Knepet är ju att mörka och dölja alla vallningar som tar plats där det är superonödigt. Men idag fanns ingen räddning att få och när jag precis börjat prata efter att ha riggat min lektion kände jag plötsligt hur svetten rann i nacken, på ryggen, i rövsprickan och på andra ställen som inte ofta ser dagens ljus. Och när jag till slut känner jag svetten rinna längs näsryggen och i pannan då får jag panik och gör en helomvändning i mina lektionsplaner. Plötsligt pratar jag som ett band på snabbspolning(alltså ingen gud) och hör mig själv säga att det nog är dags för film innan jag ens hunnit prata lite ur hjärtat. Jag gav liksom uttrycket, att inte prata till punkt exakt den meningen som den har.
 
Filmen var 20 minuter lång och jag satt där längst ner med min stickade tröja och lapade luft. Till slut la sig kroppen i sidoläge och slappnade av. Och jag....jag tog ett djupt andetag strök med handen över pannan och näsan för att dölja alla spår av ovälkommen vallning. Jag stegade fram till tavlan stängde av filmen och lyckades sedan ändå orera ett rätt bra tag faktiskt...
 
Min lista:
Vikt: Ja, man kan ju tycka att ett vätske utsläpp av rang skulle lätta lite på det hela. Men nej...!
Längd: Kände mig onödigt lång där jag sprang över golvet.
Tillstånd: Ändå rätt glad då mina lektioner till slut flutit på och jag har fått lärt ungdomar lite grand om organisationer och dess uppbyggnad.
Träning: Blir power walk när jag skrivit färdigt.
Film: Hunter killer.
 
Klimakteriet. Det lämnade mig ifred nästan hela våren.
Ja, jag vet att jag tänkte att den skonade mig då den förstod att Corona inte är kul. Men nu är den här igen och kommer när jag har lektioner, sitter i möten eller på toa.
Jag försöker hjälpa genom att planera och ta på mig kläder som andas.  Och denna dag tänkte jag att en stickad tröja utan något under inte var så farligt.
 
Ack så jag bedrog mig!
 
Laters...
 
 
Till top