Annalysen Analyserar

 

Jonna...

Denna lilla höna som precis blivit totalt tillplattad av Corona. Hon kämpar och kämpar och när hon kämpat tills hon spyr då kämpar hon lite till...

 

Jag tittar på min elev som tar emot tröjan jag på morgonen rotat fram ur garderoben.

De stora bruna ögonen är trötta  och jag vet att där bakom de långa ögonfransarna kämpar en ung själ med allt det som livet ibland obönhörligen erbjuder.

Jag försöker lindra genom att ge henne de kläder som hon saknar och jag peppar och jag peppar. Medan jag peppar ser jag mamma Gunnel framför mig och hur hon såg ut då när jag var ung och tyckte att allt var nattsvart. 

 

Det är så svårt att vara ung.

Att hitta nyckeln till en värld där tryggheten i en själv gör att trygghet blir en vana, är svårt. 

 

Visst blir det lättare med tiden...så småningom...det vet ju jag. Men jag har också nu förstått att vissa uttryck är totalt och fullt onödvändiga för att inte tala om totalt förödande att använda. Hur jobbar man mot så småningom liksom?

 

Men så tänker jag på Ida(fingerat namn). Eleven som jag häromdagen såg blomma ut och som skimrade som en daggdroppe där hon stod i ett rum och bäddade för glatta livet. Ida som jag knappt såg förra året och som jag tänkte att jag förlorat när Coronan kom. Ida som jag peppade genom att då och då bjuda på en kopp kaffe och snacka lite skit för att nå fram till om så bara lite grand.

 

 

Hela helgen har jag tänkt på hur det blev. Att det faktum att jag fanns i bakgrunden hela tiden ändå vände allt till något bra. Precis så som mamma alltid var och fortfarande är...