När magen berättar det hjärnan inte fattar...
Efter plugget sitter jag nu och skriver bort en stund. Det har varit bråda dagar och även om jag inte känt av rädslan eller varit nervös så tog magen idag komandot och berättade ordentligt för mig om hur läget faktiskt ligger och det precis när jag skall lära mig och öva på att skriva en akademisk text.
Suck...
Lite ledsen över hur det blivit funderar jag på möjligheter att lugna magen men hittar inga. Men så plötsligt i den suddiga värld som uppstår när smärtan gör att ögonen tåras, går hjärnan över i escape mode och minns något. Sekunderna senare efter lite rotande hittar jag under en hög böcker en liten karta Omeprasol tabletter. Den ser tom ut men så...i ett av hörnen sitter en liten kapsel och gömmer sig under foliet. Jag suckar högt och ber till högre makter att detta är lösningen på problemet och försiktigt lösgör jag medicinen, klappar min nya lilla gula bästiskapsel innan jag slukar den hel och räknar ner tiden jag tror att det skall ta innan den börjar verka.
Det tar en stund men så till min glädje försvinner plötsligt värken i magen och jag klarar av att referera en text och dessutom sätta dit rätt referens.
Hurra!
Vikt: Lite tyngd av allt det nya, känner jag ändå att det lättar lite när jag inser att jag inte är dum utan med i matchen så här långt.
Längd: Tur att det inte är en basketboll match.
Träning: Än så länge bara träning i akademiskt skrivande.
Film: Och ingen film.
De sista varma strålarna följde mig häromdagen när jag varvade ner inför både skolstart och egenstudierstart. Att hösten är på väg känns i luften men jag tänker att världsaltet ändå varit överseende med oss här uppe i norr och vi har fått njuta ordentligt och vara lite till freds så här innan det mörka halvårets antågande.
När jag gick längs bankarna uppe vid Rosenlund och såg allt det vackra försvann tankarna iväg till landet som gud glömde och alla de kvinnor som nu fruktar för allt i sina liv därborta i Afganistan.
Hur kommer det sig att män blir sådär små? Hur kommer det sig att de får så svårt att hävda sig att de måste ta till religion och tyranni för att täcka att de inte kan få kvinnor om de inte tvingar sig till det?
OCH de är framför allt en fruktansvärd skam för de män i landet som faktiskt bara är...just män.
Ja, jag blir arg! Men då jag också lider svårt av Stockholmssyndromet(som tydligen inte finns men ändå) tänker jag att även män som dessa tyranner i Afghanistan kan komma att släppa på mycket av sina tokiga, rubbade, galna, sinnesslöa och helt förryckta ideer när de inser hur mycket kvinnor gör för ett land och för en man om tycke, samtycke och likställdhet uppstår.
Laters...