Arn, Laleh, Robban och jag...
På knä, bredvid ett universitet med alla de vi tycker om stod han Roberth och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag svarade ja och vi satte på oss de ringar vi valt tillsammans, ringarna som vi älskade och tyckte om, men som vi ändå inte bär idag...
Ja, jag visste att ett frieri var på gång men inte var det skulle ske. Glasgow är en fantastisk fin stad med ett universitet som kunde vara tvilling med Hogwarts. Och även om man kan tycka att det var ett givet val av plats så var det med förvåning jag såg min man gå ner på knä.
Tre månader senare gifte vi oss Robban och jag. Ett bröllop som planerades och infriades i all hast, men som kom att bli ihågkommet som ett riktigt bra ett. Jag skred fram till altaret med mina två barn i släptåg, Lalehs låt Snö ljöd i högtalarna, en låt från filmen om Arn tempelriddaren som var inspirationen till allt det som nu hände. Tanken var att min barn skulle "ge bort mig" till den man de kände som en fantastisk extra pappa och tillika mammas pojkvän. När jag tänker tillbaka gick allt som planerat utom just överlämnandet då jag glömt att informera min blivande man om mina planer och han som stått och väntat var nu ivrig då han tog emot mig så just den detaljen fick utebli...
Jag älskar den här bilden.
Där står vi allihop och resten är historia, jag menar vi har ännu inte levt lyckliga i alla våra dar men det är mest för att alla våra dar inte är över än(här vill jag bara säga till världsalltet att jag vet allt om jinx och ber om att behandla det jag just skrev varsamt).
Lalehs låt snö har en text som börjar så här...
När staden snöat över
och gården blivit vit
då vet du att jag drömmer
drömmer dig hit...
Nu har staden snöat över och gården blivit vit i tio år.
Jag och Robban lever på och även om vi kivas ibland så hittar vi alltid vägar att vandra runt kivet.
Vi somnar alltid tillsammans och skulle den ena mot förmodan gå till sängs tidigare då hämta den andre upp eller informeras.
Att hålla handen i mörker är sättet vi överlever på och att lägga handen på hud när den andre sover oroligt är ett sätt att alltid finnas till hands.
21 år tillsammans varav 10 år som vigda det är inte kattskit och jag unnar alla min lycka. Nu är vi snart totalt och fullt ut medelålders båda två. Borta är den 26 åriga rastlösa och lite galna tjejen med de två små barnen och även den 25 åriga killen som vågade hoppa på det galna tåget utan att tveka en sekund.
Kvar är två personer mitt i livet som nu äntligen blivit vuxna tillsammans och dessutom köpt en lägenhet där vi för första gången skall flytta ihop. Att rensa ut gamla saker har varit nyttigt och är så när som på klart. Vi köper mycket nytt och från det gamla livet tar vi med minnen värda att vårda.
Den närmsta tiden kommer jag att behandla några av de tidningsklipp jag fann i gömmorna på rensningsvägen. Alla med olika innehåll och budskap.
Nu är det hög tid att sluta skriva då timmen är sen och Robban informerat om att han går och lägger sig. Som vanligt får jag panik då jag inte vill vara långt efter och som vanligt avrundar jag lite slarvigt då jag är stressad.
I natt skall jag analysera den galna tjejen som jag vill påstå inte finns längre men som jag egentligen vet lever kvar ålder eller inte. Den enda skillnaden är att den tjejen som lever om nu (jag menar mig själv) är hormonstinn och ständigt arg på sin kropp.
Så var det inte förr...
Då var jag hormonstinn på ett helt annat sätt och hör och häpna ständigt arg på min kropp...!
Herregud...
Jag har ju inte förändrats ett skit.
Blir lite trött och rädd.
Går och lägger mig bredvid Robban och försöker omfokusera.
Hm...
Varför var alla de gamla komikerna med i min dröm i förrgår natt. Karl-Gustav Lindstedt, Beppe, Albert och Herbert och många, många fler.
Jag tror att de log?
Ja, så var det faktiskt.
Varför gjorde de det?
Laters...