Annalysen Analyserar

 

Ja, jag har ju faktiskt inte känt mig rädd sen jag födde Kim och nu står jag inför en känsla som jag inte riktigt gillar. Att plugga igen känns verkligen helt overkligt och jag som då och då i livet analyserat min skolgång då för länge sedan, har när jag tänkt lite för mycket blivit lite rädd att jag strulade runt och stökade med lärare bara för att jag var liksom bara var dum.

Även om det inte är sant så är dum något som är förödande att känna sig...

 

Rädslan har krypit på så sakta att jag inte märkt den och när jag nu i veckan skulle registrera mig på de kurser jag skall ta och misslyckades totalt så gjorde jag som alla kvinnor i 48 års åldern, lyfte luren och stämde träff med ett av mina barn. Allt i syfte att "få in mamma på skolan" så att hon(mamman) skulle slippa fråga runt för mycket och verka typ...dum.

 

Japp, så gjorde jag och jag tackar mitt äldsta barn för att hon döljde sina suckar där hon satt bredvid mig vid datorn. Dessutom så är jag nu registrerad och good to go...

 

Hade jag tänkt till lite så hade jag märkt att rädslan var på väg.

Som då när jag började drömma märkliga drömmar likt den om den djupfrysta bebisen i kylen(ja, i kylen) som vi tinade upp Robban och jag på nattduksbordet och som blev en ung man på bara några minuter. Helt galet, och jag minns speciellt att jag vände mig mot min man i drömmen och sa..."det var tur att vi tinade upp honom så att han blev normal..."

 

Suck...

Hade jag drömt att jag stod naken mitt i en lärosal med en trave böcker på huvudet hade det varit mer tydligt men nu drömmer jag istället en dröm med min man i och det kan ju bara betyda att rädslan också ligger i att få gå igenom allt ensam då det i det vanliga hemlivet varit lite upp och ner med sorg efter sorg som blandats med ensamheten i att vi inte velat få corona och bara umgåtts med varandra och nu inte har något att prata och skoja om då vi upplever allt tillsammans och redan skrattat på plats.

 

 

Eller...

Så är jag bara helt och totalt galen och kommer att sprängas och bli ett svart hål.

 

Risken finns ju...för mitt i allt detta flyttar vi och lämnar minnen av ett helt liv kvar på vår kära gata i stan och det är ju lika roligt och fantastiskt som sorgligt det är det ju faktiskt!

 

Jonna flyttar hon också både med oss och utan oss....