Ensam på Afrikas tak...
Dagens klipp är en historia som egentligen inte är min att berätta men som ändå är värd att präntas ner här på lilla bloggen för att den är rätt fantastisk.
Jönköping, Huskvarna, världen år 1994 eller möjligtvis annat år...
Tänk dig att du går på gymnasiet där du valt linje efter hur du tänker att du kommer att vilja ha det i livet och att du hamnar på en skola där det man då och då gör en resa med de hoppfulla ungdomar som valt att gå på just golvläggarlinjen.
Tänk dig att det just det här året när du går finns en före detta lärare på skolan som brinner för andra och hjälper till och ordnar och fixar så att du och dina skolkamrater får en upplevelse bortom dina egna fantasier, och så plötsligt, står du där i Tanzania vid foten av berget Kilimanjaro....
Jag minns den här händelsen så väl och har faktiskt pratat om den många gånger sen dess. Jag vet att jag oftast varit så förundrad över att de fick möjlighet att åka på den där fantastiska resan till Afrika. Ja ibland eller oftast är det också med avund i rösten jag pratar om det, för det hela var ju helt galet bra. Iallafall för att hända på en helt vanlig gymnasieskola i Jönköping även om de fick betala en del själva.
Atikeln berättar om alla de upplevelser och saker de fick göra där nere i Afrika, men jag saknar lite grand detaljen om att de också hade ett litet uppdrag, vilket var att lämna en flagga på toppen med ett visst företagsnamn på och tänker att det stavades spons :-)
Till höger på bilden ser ni killen som är orsaken till att det här klippet finns i just mina gömmor. Killen som då valt att gå på det gymnasium som jag själv nu jobbar på, killen som när han var klar kunde titulera sig golvläggare ett yrke han idag inte utövar då han har annat för sig.
Ja, ni ser nog vem det är och när jag tittar på bilden så tycker jag nog ändå att han ser mer förvånad än nervös ut, min lillebror Martin, kan hända beror det på att det möjligt är så att kortet är taget när de kommer hem.
När jag med avund berättat färdigt om allt det där med att de fick åka till afrika och bestiga berget Mount Kilimanjaro så kommer den del av historien som jag alltid berättade sist, delen som det inte stod någonting om i tidningen. Delen om hur min bror likt alla sina klasskamrater till slut fick ge upp försöken att nå toppen och hur Martin då ingen kunde följa honom ner fick gå ensam tillbaka längs de bergsstigar som fanns. Om jag inte minns helt fel så tyckte han också det hela var lite otäckt då han plötsligt var helt ensam på ett ställe där ingen var om man inte tillhörde de som just den här dagen bestämt att de skulle kila upp för berget borta i Tanzania.
Jag har aldrig berättat för min bror att jag faktiskt är riktigt imponerad av att han gick ner alldeles ensam. Själv hade jag nog satt mig ner på en sten och väntat på att någon skulle komma förbi när de firat klart att de nått toppen. Super tufft gjort av min bror jag menar, tänk om han snubblat och trillat ner för en klippa eller nåt.
Nu gick det hela bra som alla vet och jag säger nu 25 år senare....Bra jobbat Martin och tack för att jag nu har ett klipp till den historia jag då och då med stolthet berättar för andra...!
Analysen får bli att om man vandrar upp för ett berg med andra vars största dröm är att nå toppen, då får man vara beredd på att bli lite ensam om man tappar fart....
Modern tid...
Sommaren fortsätter med höstkantad fart mot just hösten.
I Sverige har vi haft en fantastisk sommar som överträffat allt och hungriga som vi är på ljus och värme så njuter vi här i norden, så in i norden, även om vi någonstans vet att vi borde vara skitoroliga för att vi nu har somrar som liknar utlandssemestern i Spanien eller Grekland.
I skrivande stund har jag de sista timmarna på en långledighet som jag för några år sedan bara kunde drömma om. 8 veckor är en lång tid och även om jag till slut ändå njöt så har de sista veckorna varit jobbiga och jag har haft en märklig känsla av att jag blivit något jag inte är.
Så...
När jag här om dagen gjorde ett tidigt studiebesök på skolan då vi behövde planera lite i förväg, suckade jag högt av glädje när jag tog mitt kaffe över att äntligen vara tillbaka. Och det var med ett stort leende jag satte mig vid bordet i rummet där vi sitter tillsammans i arbetslaget och jag tänkte...Yes! Jag är tillbaka...
Ja, nu drar höstterminen snart igång, och jag hoppas verkligen att känslan av glädje sitter i lääänge...
Laters...