Annalysen Analyserar

 

-Anna...skynda dig, de vill att du kommer till ledarbåset, du har vunnit en medalj.

 

En klasskompis kommer in i omklädningsrummet där jag precis håller på att byta om. Jag vänder mig om, och utan att blinka springer jag upp till ledarbåset som ligger precis intill den stora bassäng där jag en stund tidigare crawlat som en tokdåre så att vattnet stänkte åt alla håll innan jag tog tag i kanten och drog mig upp förvissad om att jag gjort så gott jag kunde.

Att det hela skulle resultera i en medalj, det trodde jag nog inte, även om någon nu sa att det var precis det jag gjort.

 

Men nu satt jag där med min medalj och en blandad känsla av glädje och förvåning.

 

 

-Såg att du vunnit en medalj Anna. En tjej i klassen kommer fram till mig i korridoren. Jag tittar på henne och blir glad att hon uppmärksammar det roliga som hänt. -Kul att du är på bild i tidningen i bara trosorna också, hon ler när hon går iväg.

Jag blir stående en stund och tittar efter henne när hon fnissandes försvinner genom den glasdörr som leder till trappan man måste ta för att komma ner till Öxnehagaskolans matsal. 

 

I trosorna...?

Det hade jag inte ens tänkt på. Var det så?

Jag hade inte sett bilden men lite senare på dagen efter skolan får jag tag i en tidning och visst är det så att jag sitter där stolt som en tupp med min medalj och precis som min kamrat sagt iförd enbart trosor.

Jag tittar på kortet och försöker på riktigt förstå varför det hade varit så konstigt och roligt att jag satt i bara trosorna. Jag menar, min klasskompis hade ju kommit och hämtat mig när jag bytte om och blir man kallad då skyndar man sig och jag var ju i ett badhus med en medalj hägrade i fjärran.

 

Det kom någon mer kommentar om trosorna i skolan dagarna som följde. Men allt dog ut snabbt då jag stod helt oförstående inför det faktum att det hela tydligen var lite "pinigt" och då var det ju inte roligt längre.

 

När jag tittar på bilden idag ser jag en tjej som visar upp den medalj hon inte på något sätt förväntade sig. Jag menar vad jag minns så såg jag knappt bassängkanterna för allt vatten som jag vevade upp och i ärlighetens namn så vet jag inte ens om man kunde kalla det som hände för crawl...? Och ändå vann jag, trosor eller inte liksom...

 

Analysen får bli att om man inte skäms för petitesser då har man allt att vinna och blir då på något konstigt sätt också oåtkomlig. Och att vara på bild i Smålands folkblad i bara trosorna var för lilla Anna en petitess.

 

Ja, nu när jag tänker på det, så är det kanske inte så konstigt att kompisar jag har och har haft i livet allt som oftast puttat fram just mig när något blivit lite för konstigt eller för den delen liiite för "pinigt".