Vem är då min "Goliat"
På väg hem från jobbet idag tog jag mig tid att stanna lite i livet för att få perspektiv. Att jag hade min cykel var ju alldeles utmärkt en sådan här dag när jag kännt mig både febrig, pigg och engagerad på samma gång.
Men jag kunde ju ha gått hem också eftersom det brukar sluta så när jag tagit cykeln på morgonen.
-Titta...jag har ju cykeln med mig...vad bra! -Hoppas att jag kommer ihåg det bara....
Jag vänder mig mot EA som sitter bredvid mig och beställer tvätt. Jag står i fönstret och tittar ut på gården.
-Du förstår jag brukar glömma den när jag väl tagit med den hit till jobbet.
Jag suckar för det är alldeles för sant. Otaliga gånger har jag glömt min cykel på jobbet och en gång stod den på där på gården i två veckor efter att jag glömt den dag efter dag.
Men idag kom jag ihåg den och när jag sakta cyklade hem utmed Vättern så stannade jag en stund för att pusta ut på en bänk. Det var en skön stund men den blev kort för jag tänkte att om jag inte är hemma snabbt då hinner jag inte vila så att jag verkligen kommer ut på löptur idag....
Men jag hann planera min bloggdag där på bänken och jag fnittrade gott åt mig själv när jag insåg att även om jag på riktigt ville peppa andra som kämpar som jag, så lät det hela lite "emo" och en fråga som dök upp i huvudet var. Anna vem tusan är din "Goliat"....
Ja vem är "Goliat" ja det hade ju kunnat vara denna lilla krabaten som man älskade när man var liten. Men så är det förstås inte och jag tänker att han är alldeles för god och positiv....
Ja det är inte utan att man funderar lite på om man gått och blivit "emo" på gamla dar. Men det där jag skrev igår var alldeles sant och jag vet att vi är många som vardagskämpar för att livet ska gå ihop och jag vet att många ibland vaknar och tänker att näe...jag vill inte.
Men lite tveksamt var det och när man vill få ut ett budskap så skall man vara väl förberedd....jag var inte riktigt det så jag ändrade inlägget hela tiden. Så läs gärna om det haha...
Vidare...
Den "Goliat" jag pratade om igår är den lilla jätte som sitter i hjärnan och ibland vill få oss att känna oss mindre än vi är. Ni vet den där rösten som säger Näe...jag orkar inte...Rösten som säger åt oss att det kommer ju aldrig att gå... rösten som är sådär negativ och som man lite då och då måste kämpa emot för att överleva.
Den är ju inte alltid där men i kämpiga tider växer den sig starkare och då gäller det att vara positiv. Och det var väl egentligen det jag menade igår när jag så kryptiskt skrev ner mina för dagen emotionella tankar om livet.
Att jag har det lite kämpigt just nu må väl vara men om jag spelar mina kort väl och slåss mot "Goliat" ja då kommer det att bli bra till slut.
Och Laleh låten då? Hur hörde den ihop?
Ja egentligen inte så mycket men när man väl bekämpat "Goliat" då blir man stor och mäktig så är det ju. Och det är en väldigt fin låt.
Men om man nu ska referera till låtar så har jag hittat en som jag nästan glömt men som var så populär då när jag var ung och stingslig...
Kanske är jag en samuraj som har kämpat och kämpat...eller bara en "synthare" som älskade " Michael Cretu" och de två låtar som han fick till och som blev stora. Så nu kära allihopa...bered er på synth ända från tårna upp till öronen....ja ända in i benmärgen faktiskt...
Och när du besegrat "Goliat"....
Your fight is over....
Nähä...nu går jag banne mig ut och springer för jag har nu exakt 22 dagar på mig att springa varje dag...men eftersom jag skriver det så kommer det antagligen inte att bli så....(och så var han då där igen... "Goliat"...lamt).
Mot fredag eller som jag kallar den "Vafantogveckanvägendag"
Och då skall jag fixa åt flera och jag hoppas att flera blir glada haha...
Kram Alla
Kram Min Emohjärna
LoveNepal....
Laters....