Det fixar du...

Livet / Permalink / 0
Ja, jag ordnar mycket och fixar hit och dit. Mother Fixit lurar i vassen om än lite mindre än förut då det inte finns så mycket i just familjen att fixa. Examensfester och andra fester har liksom avtagit och även om jag ibland tänker att nu, nu blire fest endå, så händer det inget då jag inte har tid eller orkar(åldern?)...
 
 
Naturligtvis fixar jag fortfarande en himla massa både ensam, men den sista tiden tillsammans med andra som likt mig själva har fixarådran. Tillsammans gör vi så många bra saker. En av dem var idag då vi liksom bara stuvade in oss själva och alla de härliga kvinnor vi nu känner i olika små bilar och liksom bara drog till Gigerydsgård utanför Bankeryd.
 
 
- Öön, ön, öön...
Jag härmar den felväxlade motorn på mamma Gunnels bil där jag sitter bakom ratten. Vi susar fram i landskapet den vita faran, jag, Jonna och tre storögda damer från Circular Centre där i baksätet. Då och då hoppar bilen till lite när jag växlar lite fel, vi två fram i bilen vet att det inte är någon som helst fara och att jag bara är ovan vid växelspaken och har lite svårt att komma upp i fart efter att ha stannat för stoppskyltar och annat som finns till för att stoppa.
De tre damerna bak i bilen däremot, de har ingen aning och sitter nu och klamrar sig fast i saker man kan klamra sig fast vid...
-Det här...det är inte min bil...det är mamma Gunnels...jag är ovan bara...ingen fara...!
Jag försöker verkligen att förtydliga, prata långsamt och upprepa för att lugna, men det är inte lätt då de inte förstår så mycket Svenska och min egen hjärna slänger mig tillbaka till en studie om hundar jag läst och det faktum att de bara förstår sina namn när man pratar med dom, och att resten bara låter bla, bla, bla...
Herregud, tänker jag sen. Tänk om det enda de hör är typ...Mamma Gunnel...ovan och sist men inte minst fara? Det skulle ju vara skithemskt...
 
Efter en stund flinar jag bara. Mest av nervositet inför det faktum att de kanske är livrädda, men också för att det hela är rätt komiskt ändå även om tre själar bak i bilen möjligtvis skulle ge vad som helst för att få hoppa ur bilen och gå...
 
 
 
 
 
 
 
Till sist...
På torsdag åker vi till Frankrike Robban och jag. Robban skall cykla lite i alperna och att det minsann är en del av den stora Touren fast för de killar och gubbar som är lite mindre elite, det gör inte det hela sämre.
Min roll i det hela är att liksom bara vara med och köra den lilla niomannabussen från start till mål på söndag då det hela utspelar sig. Det är förvisso bara 6 mil men ändå tillräckligt läskigt då det är i främmande land, alperna, serpentinvägar och en ensam tur utan varken stöd eller sällis i bilen.
 
Det är väl skitbra säger någon, att du är ensam så ingen ser...!
Men jag säger...läskigt.
Kanske skall ta med mig de tre damerna från idag?
Troligtvis skulle de inte följa med ens om de fick en miljon. Och om någon nu säger, näe...så farligt var det väl inte. Då kan jag säga att jo för det faktum att de alla tre stod och stampade vid Marianas bil och snabbt som vässlor hoppade in i den, visar bara att, jo så var fallet...nämligen!
 
Men visst Anna.
Det fixar du, du som är Mother Fixit och allt...
 
Vikt: Tror på allvar att jag går upp en halvt kilo om dagen nu...
Längd: Kommer snart vara en fyrkant då jag snart är lika lång som bred.
Tillstånd: Känner mig märklig.
Träning: Plockade jordgubbar och böjde mig ner en massa gånger.
Film: Tittar just nu på Alfon Åberg ensam då Robban kom, såg och suckande gick härifrån.
 
Nu får det vara nog.
Jag skall sova och drömma om Alperna, en minibuss och en ensam tjej som önskar att hon är framme innan hon ens börjat köra.
 
Laters...
Till top