På några sekunder släppte han mig fri...
Livet den 25:e november drakens år 2024...
Så var man där...50 plus är ett uttryck man hört, och lite sådär förnöjt tänkt att haha...där är man ju inte än i alla fall. Att det sedemera kom var ju oundvikligt. Men 50 plus blev så mycket mer. Jag menar 50 är väl ingen ålder men det där plusset det det kom som både ett retligt syskon och ett välsignat extra allt. Jag menar det är plus i kroppsstorlek, plus i trötthet, plus i....i....iiiii...eh...va?
Men vad hände nu?
Jag vet inte, tanken var att jag skulle gnälla om min ålder och allt som kommit med den, och så tar det liksom bara stopp. Hur gick det till?
Ja, men Anna. Var det inte så att det inte längre finns något att gnälla över. Kom du inte fram till att ålder är trygghet, och att livet just nu är lite fantastiskt gött.
Jo, så var det ju. Så ta vara på det då, och för det med dig. Måla in det i en tavla liksom....
Bra gjort!
Samtidigt mitt i vardagen...
- Du tänker fel...min man tittar allvarligt på mig. Jag stelnar till för det han säger sen får mig helt ur balans. Min egen lilla själ lägger sig ner på golvet och bugar sig djupt införför min mans. När den bugat färdigt bugar den ännu djupare för hans sinne för det realistiska. Robban tittar på mig och på några sekunder visar han med hela sin klokhet varför just han och jag fortfarande hänger fast vid varandra likt monchichidockans tumme i munnen.
- Du tänker fel, du ska inte vara rädd för att ta reda på allt om din adoption med ängslan över att du ska behöva göra saker du inte vill. Han spänner ögonen i mig och fortsätter.
- Du ska tänka att du gör det för att någon därute kanske saknar dig...sen behöver du inte göra ett skit mer.
Tid och rum stannar...fryser. Hade mitt liv varit en film så hade man sett dammkorn virvla i slowmotiont framför mitt ansikte, kameran hade sedan zoomat in min blick, där pupillerna sakta växt sig stora likt en narkomans. Blicken hade varit suddig då tårar bildats i ögonvrån.
Jag blev totalt golvad av allt det insiktsfulla. På bara några sekunder släppte han mig fri, jag som suttit fast hela livet, ja faktiskt ända till 50 plus...vilken mäktig och märklig känsla!
Tänk att någon därute faktiskt kanske saknar mig...så har jag aldrig sett på det hela förut, någonsin!
Upptakten är såklart det faktum att Sveriges regering snart ska släppa utredningen om de stulna barnen i Chile. Jag som bestämt mig för att det inte har med mig att göra, vacklar nu inför allt som sägs. Ska jag kanske ändå topsa mig och skicka mitt dna upp till det där labbet?
Jag diskuterar högt med mig själv, de sa ju på TV att man stulit barn i Chile sedan 1950-talet, och att det eskalerat mellan år 1973 och 1990 då storfjanten Pinochet regerade. Jag kom ju till fina svedala år 1975, 18 månader gammal. Den lilla flickan med de stora bruna ögonen var fullt utvecklad och hade känslor, alla runtomkring bara lämnade och försvann...hela tiden, det har jag ju alltid burit med mig. Tänk om någon dessutom såg till att allt var med flit. Stackars mig och stackars mamma Gunnel. Kanske är det ändå bäst att bara glömma bort det hela?
Mina fina tjejer...
Jag som alltid ska analysera allt, behöver jag detta också?
Hjärnan ber om nåd och jag förstår. Kanske väljer jag ändå se träden istället för skogen? Det blir nog lugnare så.
Just nu går jag vidare...
Att måla var lugnande. Jag övade på tre tavlor och så vips blev det tavlan här ovan. Med lite blodad tand var jag häromdagen iväg och tittade på den största canvastavlan jag kunde hitta. Den var dyr, men det hela blir ändå värt det, då jag märkte att hjärnan släppte analyserna där mitt i allt skapande.
Mot något nytt...
Javisst och om man fortsätter springa, då slipper man stanna. Så jag jobbar nu febrilt i min privata värld med att färdigställa material och annat för att lättare kunna lära ut allt jag kan om service och värdskap. Jag vill hjälpa världen att bli lite sabla trevligare, och vad kan hjälpa bättre än att ge så många som möjligt sunt förnuft i arbetet med gäster och sig själva gentemot andra.
Mycket bra, spring Anna, spring...
Som sagt, fri att göra det jag vill, och det är verkligen inte det jag måste.
Tack Robban...tack, du är bäst!
Samtidigt i staden dubbeldäckare...
Jonna som strävat på och jagat sin dröm om att få arbeta med det hon vill, har nu nått ett av sina mål i jakten på att få arbeta med film i filmbranschen. Som stolt mamma till denna filmpingla kommer jag nu att se helt annorlunda på alla filmtrailers som finns i världen. Hm...kan den, den eller den, varit i händerna på en av världens bästa redigerare?
Grattis Jonna, du är bäst!!!
Nu...
Mot advent och jul vi gå om en månad ses vi igen.
Om ni vill :-)
Kram Alla
Kram Ukraina
