Finaste fina...
Jönköping, 23 dagar efter den 1 april. Dagen då verkligheten nockade mig och jag nästan ändå förstod till slut...
-Anna följ med nu, vi tar det en gång till...
Douglas röst är nära men ändå så långt borta Jag tittar sömningt på boken som ligger framför mig och sen på Douglas som sitter bredvid mig där vid matbordet hemma hos honom och Mia. I min värld har vi suttit där i timmar och traglat med min matteläxa, jag är lika sur på att det liksom aldrig tar slut som på det faktum att det är jag som inte fattar vad talen handlar om. Douglas ler ansträngt mot mig och jag riktar återigen blicken mot boken siffror och kommatecken blir till en enda röra och jag anstränger mig verkligen men tappar snabbt fokus igen. Jag blundar och tänker stackars, stackars Douglas jag kommer antagligen aldrig att förstå...
Jag öppnar ögonen och blinkar till, mina ögonfransar klibbar ihop sig och i den suddiga tårfyllda blicken visar verkligheten mig tomma kyrkbänkar och där lite längre fram till höger står kistan där det ofattbara finns. Jag tittar på den och skakar sakta på huvudet för är det något jag inte förstår så är det det här. Tårarna rinner och jag låter dem rinna. Bredvid mig sitter hela min familj men jag känner mig så ensam, och när jag lite senare står där bredvid kistan med mina två rosor då rasar allt.
-Mamma hälsar och hon är så ledsen att hon inte kan komma....
Min röst spricker mitt i meningen och nu kommer alla de tårar jag inte sett sen den där dagen då jag stod i korridoren på skolan och fick veta.
Jag rättar till min ros som håller på att falla innan jag lägger dit mamma Gunnels och tittar hjälplöst på kistan för jag förstår fortfarande inte. Robbans hand på ryggen hindrar mig från att högt ställa frågan som dunkat i huvudet sen jag steg in i kapellet.
Vad är det som händer, du skulle ju finnas för alltid...
Naken sprang jag in till mina nya grannar som nu bodde i samma nya fina radhus som jag och mamma Gunnel. Jag var inte gammal och Mia och Douglas har återgett historien varje år sen alltid sen dess om hur jag presenterade mig själv och minsann tyckte att de skulle hälsa på min mamma också medans jag pekade på den stackars kvinna som kom jagades efter mig.
Början på en livslång gemenskap som gav mig en extra mamma och en extra pappa. Jag adopterade dem på samma sätt som min mamma adopterade mig och vi har varit oslagbara och orörbara tills nu.
Finaste fina...jag kommer att sakna dig alltid och vi vet båda två att jag till slut förstod exakt vad mattetalen handlade om. Det tog bara lite tid...som vanligt då...!
Vikt: Tung överallt
Längd: Normal lång...I CHILE!!!
Tillstånd: Verklighets trött men klarar mig.
Träning: Har speedwalkat och lärt mig Tik Tok dansen till den nya brasiga låten "Blinding Lights"
Film: Just nu? Fåret Shaun. Innan dess? Madicken, Emil och andra filmer som tar mig tillbaka till en tid då en tia var en tia.
Våren är här och träden är snart gröna allihop. Det är en fin tid vi har framför oss och för att få lite mer vackert åkte vi i helgen till slottet Sofiero vid Helsingborg där vi vandrade i den vackra trädgården och liksom bara var en stund...
Laters...