Annalysen Analyserar

 

Det är nu nästan precis 10 år sedan du och jag träffades och påbörjade vårt samarbete. 

Du var ett digitalt verktyg som gav möjlighet till reflektion och huvudrens.

Jag behövde just reflektion och huvudrens. Detta då jag levde och fortfarande lever med en hjärna som ständigt arbetar. Dag och natt, natt och dag. Det har aldrig varit tyst och lär aldrig bli det heller...

 

Det finns dock en sak som infunnit sig, en sak som jag kommer att kämpa hårt för att behålla. Jag har funnit ett inre lugn och ett sätt att behålla det mitt bland allt det andra.

 

Vad är allt det andra Anna?

Allt det andra...,jo, det är allt det jag gör för att ändå stävja hjärnan, för att hålla borta onödig energi och för att behålla den energi jag behöver.

 

- Hejdå fru, jag går nu, kom hit...
Robban står i hallen i full cykelmundering. Han ska ut på en tur med "gubbgänget" som det heter nu för tiden. Gubbgänget inte bara cyklar, de fikar bort en stund, eller tar en öl.

Rätt skönt när man är "gubbe" tänker jag.

En puss som adjö, en cykel som försvinner ut genom dörren med min man, och sedan tyssst...
Jag vänder mig om i hallen, innan jag hunnit låsa dörren har hjärnan gått igenom den lista på saker som ska göras. Hälften har jag faktiskt redan gjort. Jag gick ju upp klockan 06:00, skönt!
Skriva offertförfrågningar, göra en inbjudan, tvätta en 40 tvätt och äta frukost. Check.

Jag drar efter andan och slänger en blick i spegeln. I solljuset framför mig står en figur jag inte längre känner igen. Det är en krigare, ja, det är det. Hållningen är rätt, det är bara formen som inte längre stämmer. Det ska jag ändra på! 

 

 

Texten i ovanstående låt är skriven som om den handlar om mig, löjligt va?
Men dansen har alltid hjälpt och den sitter i blodet. Att röra på kroppen är min grej. Gör jag inte det mår jag dåligt, så är det!

 

Jag ska, snygga till och kicka iväg mitt manus, måla färdigt den tredje av fyra tavlor, snygga till vår inbjudan och kolla körschema för nästa äventyr med tjejerna.

Och så...bloggen...

 

Jag älskar dig som den följeslagare du är. På ett fint och lite dämpat sätt har jag genom dig fått yppa mina fina stunder, glädjedagar och dagar då jag ville bryta nacken av både det ena och det andra. Arg och ledsen är jag, precis som andra. De sista åren har jag genom att känna maktlöshet, bestämt mig för att förändra och kämpa för det som går att ändra, och varje gång jag ser ett hinder ska jag forsera det som "Stenbitaren" på sin cykel i filmen The never ending story. 

 

Lägga ner min blogg var en tanke som faktiskt slog mig. Nu när jag sitter här ute på min fina balkong och skriver med sol, sjöglitter och roddbåtar utanför fönstret känner jag att det är lite drastiskt. 

Jag älskar ju att skriva.

 

En paus är bättre. Den uppmärksamme kan nog se att pauser redan tagits, den siste lite väl lång, och så är det ju.

Det var inte meningen men kändes inte heller fel. Att ha pluggat och till slut fått min lärarlegitimation, har fått konsekvenser. Nu ska jag ut och röra på mig igen! 

 

Faktum är att jag måste hitta nya vägar i det jag gör med dig. Att skriva om livet i skolan går men är trixigt då sekretessen är stor. 
Men nya saker är på gång. Att föreläsa som frilans är ett projekt jag precis påbörjat, det blir kul! Att måla kom igång efter 15 års eftertanke. Blir min bok väl mottagen så väntar arbete kring den.

 

Att allt det här händer är ändå lite roligt. Någon gång för längesedan gjorde jag på skoj en lista kring min kreativa årdra, jag tänkte med min lista att det vore kul att vara en person som gjort en sak av varje.

• Bli dansproffs altenativt balettdansös (uträknad)
• Bli sångerska/artist (nåbart, frågan är bara om det bör ske haha...).
• Bli författare (nåbart)
• Bli konstnär (nåbart)
• Bli poet (nåbart)
• Bli skådespelare (nåbart)
• Bli entreprenör (nåbart)