Om du mot förmodan glömt bort din ålder...
I veckor hade jag förhalat det viktiga med att förnya körkortet. Robban hade tjatat, men jag hade bestämt att näe...det får ske på sportlovet. Anledningen till dessa tankar var vag, då min hjärna inte riktigt kunde förklara varför det kändes som den bästa idén? Lite konstigt var det allt, med tanke på att sportlovet var över en månad efter det att brevet damp ned i brevlådan.
När lovet kom och jag den bestämda morgonen stod framför spegeln, då gick det upp för mig varför hjärnan var så ivrig att detta skulle ske under lugna och ordnade former.
Ja, lyset gick upp i hela 100 watt, och allt blev solklart.
Fullt sjå skedde. Duschen var härlig och harmonisk, härliga dofter av mjukgörande hudkräm och deodorant blandades med doften av puder i finaste bruna nyans. Lite rouge på det, och sedan ögonpenna för att förstärka "rådjursögonen", och sist, lååånga ögonfransar med hjälp av mascara.
Håret fick sin vanliga härligt doftande kräm för att hålla lockarna ofrissiga och fina. Om en lock denna dag tänkte böja sig i fel riktning blev den bestämt tillbaka motad och befalld att lägga sig i linje med de andra. Ja ni hör ju, fåfängan visste inga gränser. Och det tror jag det för nu, nu skulle ett kort tas som jag måste dras med, i minst fem år till.
Allt kändes så bra, när jag svängde upp och tufft parkerade bilen framför trafikverkets dörrar, då tänkte jag att, yes...äntligen har jag tagit kontrollen över min körkortsbild. Nu blir det sååå...bra!
Så fel jag hade!
"Stå här" de båda målade fötterna på golvet gör klart för mig var jag skall stå i det fotobås jag blivit hänvisad. Jag ställer mig på plats och rättar till mig så som jag tänker blir bäst. Bredvid mig står en tonårskille och fumlar med sin fotoautomat. Jag tänker att " oj, vad nervös du verkar. Stackars..." innan jag full av självförtroende trycker mig igenom alla steg inför själva fototagningen. Till slut är det så dags, det blixtrar till och jag tänker att nu, nu kommer min lön för gott förarbete, nu kommer jag att bli så nöjd.
När bilden väl kommer, blir jag stående och bara gapar.
Men vafa...det där är inte jag...det där är ju Morla...
Morla ja, den uråldriga fantasi figuren från filmen: Den oändliga historien.
Jag fick lite panik där i båset, men kommer ihåg en diskussion jag hade med en elev om att man ändå får tre chanser. Jag lugnar mig, fixar till och trycker på knappen igen. Sucken efter att ett likadant kort dyker upp är djup och tung. Jag trycker igen, denna gång utan ett leende.
Att dessa fotoautomater tar bort allt vad smink heter det vet jag nu. Ljuset är av det slaget att man liksom inte kan smita undan med hur man faktiskt ser ut. Min positiva sida tjatar om att det ju är superbra så ingen kan "smita" undan. Min negativa sida och hela hjärnan med den ber den positiva sidan hålla käften, även om den har rätt.
Frasen "det blir inte bättre än så här sätter sig", och jag får välja den bästa av tre likadana bilder. Att jag dessutom får signa med mitt namn, förstärker min upplevelse av att jag är exakt så gammal som bilden visar, och dessutom skriver under på det. Mycket bra initiativ av övermyndigheten, det hjälper ju om jag mot förmodan helt glömt bort min egen ålder.
När jag senare går ut till bilen flinar jag lite åt att jag nu likt Morla är fast i den oändliga historien med hjälp av bilden jag just tagit. En bild jag nu måste bära med mig, varje dag i flera år.
Om jag kommer att visa den ofentligt med vilje? Nej tack!
Vikt: Morla har ju en rätt fint formad rund sköldpaddskropp och vi två är nu ett, så...
Längd: Haha...jämförelsen blir bättre och bättre. Sköldpaddsben då :-)
Tillstånd: Det är ändå bra. Jag menar, allt handlar ju inte om utseende. I allafall inte på ett körkort.
Film: Har faktiskt inte hunnit med någon sen sist.
Träning: Det har jag hunnit med. Spinning och speedwalking
Dagens Lonnis
London är London. Jag pratar med Jonna som upplever denna stad som jag upplever Jönköping. Arbete och vardag, vardag och arbete, och sist men inte minst vänner. Skillnaden är att det tar lika lång tid att åka och hälsa på en vän i andra änden av stan som det tar mig att åka till Göteborg. Att känna sig ensam ibland kan bero på just det faktum att vänner är så långt borta, både de i London, och de här hemma. Det positiva i det hela kommer vi på när vi pratar, är att vänner hemma betyder så otroligt mycket och är grunden till känslan av trygghet när man är långt hemmifrån. Nya härliga vänner blir i och med det som "grädden på moset". Ett hurra på det...
Så härligt!
Att ett körkort behöver förnyas är inte så konstigt, när jag tänker på det. Jag ser inte längre ut som jag gör på det körkort jag har nu. Med facit i hand har jag nu också efter analys kommit fram till två saker, den första är att jag nästa gång, tar körkortskortet i en sådan där gammeldags automat (om de finns fortfarande). Där får man ta om bilden hur många gånger man vill, om man är beredd att betala för det. Det andra är att jag egentligen aldrig hela mitt liv varit nöjd med mitt körkortskort, oavsett ålder. Men visst, det var ett bra försök, det var det verkligen Anna...
Kommande inlägg:
Jag måste sluta skriva det. Inget blir ju ändå som tänkt!
Kramen idag går till hela världen, då det behövs.
Dock finns det en kram som går under en lärares: Låt stå!
Kram Ukraina!
Laters...
