Att äta eller inte äta två middagar. Det är frågan?
Mat...
Du kan inte leva utan den och att välja rätt är lika viktigt som att torka sig en extra gång i baken när man gjort nummer 2...
Det finns inget som diskuteras så mycket hemma hos oss som mat. Robban ställer frågor som...när ska vi äta? vad ska vi ät? och hur ska vi äta? medans jag hellre ställer frågor som...behöver vi äta? är det okej att bara äta soppa? eller kan vi inte käka frukost kvällsmat istället för middag...?
Visst behöver man äta det förstår ju alla men att det behöver vara potatis något kött och sås varje gång det är väl inte nödvändigt och måste man äta "middag" både vid lunch och till kvällsmat? Ja, våra åsikter går isär och det är mycket med tjat om mat...det är det verkligen.
Ta bilden här ovan till exempel. I mitten tronar ett fat med en massa mat. Det är smörgåssnittar med ost och under scones med olika pålägg. Till detta, bubbel annan dricka och sen kaffe till sötsakerna.
Ja, det var riktigt mysigt och ett bra sätt att fira trettondagsafton.
Men så i periferin när jag någon dag innan visade en bild för min man och berättade att jag minsann tänkte göra en egen variant av engelsmännens "Afternoon tea" blev det tyst en stund...sen kom det.
- Men Anna...är det där allt? vad ska vi äta sen då?
Ja, vad säger man...Tja nä men då beställer vi väl hem en pizza också haha...
Nej vår syn på en måltid, eller en ordentlig måltid är verkligen inte samma.
Jag tycker ändå att det är rätt mycket mat men visst, allt beror ju på hur man tolkar det hela och att Robban nog ändå skojade då han vet hur vi gnabbas ibland när vi inte är överrens är ju också en sanning även om vårt gnabb bokstavligt talat är på liv och död eftersom man ju faktiskt kan dö om man liksom...inte äter.
Det gamla uttrycket "Äta bör man annars dör man" känns igen och är sant.
Min analys av mitt fat var ändå att det räckte gott och väl. Men visst, det beror väl på om man ätit en "middagslunch" eller inte...
Tillstånd: Lugn och nöjd men känner att det går långsamt i vårt nya corona samhälle. Ja, för även om vi då och då glömmer det så lever vi i en pandemi. Vi ska hålla i och hålla ut samt hålla avstånd och tvätta händerna etc. etc.
Min ända tröst är just nu att det var likadant för ca. 100 år sedan och att ja...de som överlevde, de överlevde också sorgen, restriktionerna och framför allt, tristessen...
Så märkligt att läsa detta. Men jag tänker att det liksom bara är så här det blir, när vi människor liksom bara...finns.
Laters...