Att vårda det man satt i jord...
"Världen är förändrad. Jag ser det i vattnet. Jag känner det i jorden. Jag känner lukten i luften. Mycket som en gång var, är förlorat. För ingen lever nu, som minns det"
(J.R.R. Tolkien)
Jag är nu 50 år vilket innebär att jag som man säger, har levt ett halvt liv, ett rätt bra liv.
De sista tio åren har dock känts som tjugo och jag tänker att de kommande tio åren behöver tas om hand och behandlas med eftertanke. Jag tänker att de livsfrön jag sått på min väg i livet, nu blivit ett litet träd som måste vårdas. Kanske behöver trädet klippas ned lite så att vissa grenar får mer plats att växa, och få chans att sträcka sig mot ljuset.
Skolliv
Ett febrilt arbete med att hjälpa barn och ungdomar med sina livsfrön, pågår nu i alla landets skolor. I mitt eget fall gäller det att så noga som möjligt forma mina elevers frön. De får inte vara sköra utan måste tåla jord och miljöer av alla sorter. Med andra ord måste min summativa bedömning och de betyg jag lämnar ut vara så individnära och sanningstrogna som det bara går. Inget får utelämnas. Alla måste få det som hjälper just dem att lyckas i arbetslivet oavsett vilken väg de väljer att gå.
Men Anna...vad är en summativ bedömning?
Jo, i mitt fall är det, det jag gör när jag lägger ihop alla uppgifter stora som små, provsvar, observationer jag gjort och mycket mer. Jag lägger därtill vad ser jag för förmågor och de arbetskunskaper mina elever anskaffat under de år de varit under mitt paraply.
Det jag gjort med dem i mitt klassrum blandas nu med det eleverna själva gjort på sina praktik eller arbetsplatser. Det är en spännande process som visar hur de utvecklats genom åren. Jag får också ett kvitto på att mina elevers personliga livs och mognadsresor, i många fall är gjorda med sjumilakliv.
På ett av kvittona står det att en elev som blev lite utdömd av min egen bransch, nu kommer att arbeta kvar och få möjlighet att utvecklas ännu mer, efter det att skolmåstena via en student puttar ut i det "riktiga" livet.
Jag tittar tårfyllt på och är så tacksam då eleven till slut ändå fick hjälp av just branschen, och fantastiska tålmodia personer däri. Tillsammans lotsade och puschade vi eleven i en anpassad takt, något som gav resultat.
Nu hägrar i alla fall studenten för de elever som ska lämna. Veckorna rusar mot lakansmålning, mösspåtagning, bal (för en del) och sedan utspring. Jag säger: Kära livet, nu är du sådär härlig igen. Tack!
Mitt liv
Även om världen förändras, och mycket av det vi var vana vid aldrig mer kommer tillbaka, så är det viktigt att kriga framåt. Mitt livsträds grenar spretar lite men jag har en plan på hur jag ska klippa för att alla knoppar ska se dagens ljus.
Jag börjar med att gå tillbaka i tiden och plocka upp allt jag i farten råkat lämna, utan att det var meningen. Träning så som jag gillade den, vänner, alla de jag bryr mig om och behövt lämna en smula. Jag tänker blanda dem alla med nya saker och händelser som ska föra framåt. Vid min sida har jag mannen som alltid satt mig i första hand, och min intention nu är att försöka ge tillbaka med allt jag har. Nästa år har vi funnits vid varandras sida i halva våra liv.Det är inte på något sätt kattskit, och är det något som behöver vårdas så är det just den biten av livet, så att den består lika fast som fram tills nu.
Med allt detta i åtanke har vi i dagarna för första gången på länge varit iväg en liten längre stund med några av de personer som står oss nära. Jag fick frågan om att hänga med på en liten resa, och när jag svarat ja, då fick jag det största beviset på det där med att ha lämnat kvar saker i farten. Att vi ens sa ja, och följde var stort, och att det var en skräll, bevisade det som utspelade sig under samtalet med en kär vän i telefonen...
-TOBBE...de följer med...jag menar på riktigt!!!
Min vän, kompis och följeslagare E:s reaktion i telefonen gjorde mig roat förnärmad. Jag gapade för mig själv en halv sekund innan jag svarade...
-Om du ska bli sådär förvånad...då tänker inte jag följa med! Jag skrattar åt min barnslighet men det blir en tankeställare. Det bevisar också att jag verkligen inte varit den där vännen de sista fem, tio åren, som jag vill vara!
Vi fick några fantastiska dagar med god mat och umgänge, allt på en plats där naturen skriker ut sin överlägsenhet med kalhyggen, märkliga landskap och vindar som pinade i skinnet. En ny ögonöppnare blev alla fantasktiska ting som finns att se, och det faktum att vi på bilderna inte längre ser ut som raska äventyrliga äventyrare. Jag menar att det finns så mycket kvar att se och göra, men tiden rinner iväg. Det är liksom dags att kavla upp ärmarna, och sätta igång med att äventyra och umgås. Pronto!
Vidare
Som sagt, världen förändras det gör den, och för många av oss har de sista åren varit tuffa. Men som jag skrivit tidigare så känns det ändå någonstans som om mänskligheten, krig och elände till trots ändå kommer att komma till sans. Själv tänker jag fortsätta att hjälpa de unga genom att forma och hjälpa till att så frön. Jag tänker att om jag bara kan hjälpa dem att få upp en liten, liten stjälk, så kommer de trotts allt att kunna se alla träd i skogen, och det samtidigt som de ser detaljerna som hjälper dem att komma framåt. Ja, så får det bli, just nu!
The London Girl
Är nu hemma. Vi är alla glada, och det blir en fantastisk period då hon också får tid att så lite nya frön. Alternativt klippa ner lite grenar och rensa.
The mama
Längre upp i landet är det full speta, Viggo har lärt sig sitta och att äta riktig mat. Kim får lite mer utrymme att träna och jag kommer att få mer utrymme att hjälpa till, då den lilla killen nu inte behöver sitta fast vid höften.
Jag vill till slut bara säga att jag hoppas på en varm sommar. Detta då jag precis läste på nätet att de flesta fröer gror bättre vid 22 - 27 grader. Jag säger inte emot. Speciellt då elever ibland kommer tillbaka efter en sommar med en mognadsgrad vi aldrig tidigare skådat.
Laters...
Kram Alla
Kram Ukraina, Jag hoppas att ni får känna våren!
