Hotell Karusell...

Livet / Permalink / 0
I en hjärna i den delen av galaxen där vår jord finns...
 
Karusellen var igång och året någongång 1998 är skådeplatsen för det som skulle bli ett virrvarr av olika tjänster i olika delar av huset...
 
I början jobbade jag både i receptionen och i städet. Senare övergick det hela till bara receptionen men kanske var det lite blandat med husfru eller var det blandat med konferens? Jag kommer inte ihåg och hur jag än tänker nu så blir det hela bara en enda soppa....
 
Kanske var det för att även privatlivskarusellen tog sig ett extra varv eller tusen precis då när jag skulle gå in i huset och göra mitt första receptionspass? Ja för så var det ju. Jag gjorde en "Control, alt, delete" och liksom bara startade om även i hemmets lugna vrå. Jag menar varför liksom bara köra på i lugn takt när man kan gasa...?
 
Men tillbaka...
Jag blev så småningom husfru och första varvet i den karusellen var ett halvår eller ett års vikariat då "min" husfru pluggade. Det var det tuffaste året i mitt liv och ibland ville jag bara kräkas och springa hem till mamma.
 
Tänk er att jag som då var den yngsta på housekeeping avdelningen nu blev chef för alla mina äldre arbetskamrater. Jag vet att någon eller några av dem blev tillfrågade men tackade nej och då fick någon fick idén att fråga mig och jag liksom bara...självklart(eftersom jag som vanligt inte funderade över vad som komma skall). Och om jag hade vetat det jag vet idag...då hade jag gjort exakt samma sak ändå.
 
Jag vet att jag grät mycket hemma på kammaren när mörkret föll, men varje dag när solen gick upp gjorde jag detsamma(gick upp) och att kriga är ju min grej så....
 
"Min" husfru kom så småning om tillbaka men efter en ungefär en pissekvart var hon borta och kom aldrig mer igen. Och så stod hotellet där, utan en housekeeping manager. Jag tänkte där jag stod i "repan" och analyserade att, näe det där, det gör jag inte igen! Alldrig i liiiiivet....
Men så en dag fick jag höra att en av mina arbetskamrater i receptionen (som jag gillade) hade funderingar på att söka tjänsten och då gick jag till min chef och sa...dööö...chefen(småländska för du chefen) jag tar det, men bara om vi får vara två!!!
 
Han lyssnade på mina ideér och funderade och så plötsligt...sa han ja...och jag tänkte...yes!!!
 
Ja, jag tror att vi nu är inne i 2000-talet. Mina barn växte och jag med.
 
Mentalt menar jag mentalt!!!
 
Jag flyttade på den här tiden från Öxnehaga till den lägenhet jag bor i nu.
Och då , då såg jag ut ungefär så här...
 
 
Lilla hon och lilla jag och som ni ser inte riktigt år 2000 men ändå.
 
Och ibland såg jag också ut så här...
 
 
 
Som vilken avdelningschef som helst!
 
Men hallå...tillbaka...
Ja, där stod jag nu...igen!
Med mig hade jag Titti och det fungerade ganska bra. Men så en dag...försvann Titti. Jag fick panik i två sekunder men så kom jag att tänka på att det fanns en tjej som gjort ungefär samma grej som jag men i annan stad. Hon hade varit hos mig och jobbat lite och hon var väl rätt okej.
Kanske skulle ringa henne liksom?
 
Jag ringde och E kom. Och ja hon är ju rätt okej ändå haha...
 
Nu började ett sammarbete och som höll i många år och om karusellen snurrat i en väldig fart innan så var det inget emot vad den skulle göra nu...
 
Men det får bli nästa gång för nu är jag faktiskt trött!
Kanske för att det som vanligt blev så sent.
Eller kanske för att jag när jag grävde lite i arkiven hittade det här...
 
 
Haha...jag dööör och går och lägger mig ikväll också. Och kanske ligger det en Robban bredvid, eller så kanske han också ser det här kortet och likom bara sover någon annanstans.
 
Kram Alla
 
Laters...
 
 
 
 
 
 
 

Han gav mig nyckeln till mina förutsättningar...

Livet / Permalink / 0
I en korridor mellan personalrummet och köket någon gång 1997 på Stora Hotellet i Jönköping...
 
-Döu Anna(skånska för du Anna), arbetsförmedlingen har tillsammans med hotellen en utbildning på gång. Den är framtagen för att hitta bra medarbetare till våra hotell. Det är intervjuer på tisdag och onsdag. Jag tycker du skall gå...
 
Jag tittar storögd på min chef där han står och jag tänker att så här mycket har han aldrig pratat med mig förut. Men sen tänker jag...sluta nu och lyssna...den inre rösten håller med.
 
Jag blinkar till och öppnar alla sinnen jag har inför det jag nu får veta. Vi står där en stund i den lilla korridoren och han berättar att det inte alls är så att man bara kommer med, nej det kommer att vara intervjuer minsann.
 När jag lite senare försvinner upp till den våning där jag städar för dagen, så är det egentligen bara en tanke och ett ord som slår mig...självklart...
 
Några dagar senare knatar jag iväg till arbetsförmedlingen, jag är inte nervös eller så eftersom jag som vanligt inte funderat så mycket över det som komma skall. Men visst, lite senare när jag sitter framför de personer som frågar ut mig om allt och...ja, allt, då är jag nog lite nervös iallafall...tror jag...
 
Ja, jag kommer inte ihåg men jag var ju också bara 23 vid tillfället och såg ut ungefär så här...
 
 
Japp! Det var inte lätt att hitta något kort på en tjej som nästan aldrig tog kort på något. Det här kortet är från JP:s familjesida. Med mig är Jonna nyfödd och glad...eh ja, jag tror hon var glad haha...
 
Förvisso var jag bara 22 på kortet som är taget ett år innan ovanstående händelse. Men jag vill nu att alla förundras och betänker tillsammans med mig det faktum att jag vid tillfället inte heller ägde en mobil(den första köpte jag typ 1998 och kameror fanns inte ändå) så att jag har en massa plutmun selfies som mammor i 23 års åldern har nu, det fanns ju inte på med på någon karta i hela världen.
 
Men tillbaka...
 
Där satt jag alltså på en intervju för en utbildning som hotellmedarbetare. Framför mig satt en skara personer tre eller fyra stycken. Någon var lärare och någon var hotellchef och kanske var det två av varje? Intervjun varade iallafall länge och jag vet att frågan om stresshantering kom och att jag då drog "jag städar ju hotellrum på tid utan tappa all sans och få panik" kortet. Ja jag berättade rätt ingående om att jag i princip inte brydde mig så mycket om att det var stressigt och att jag var nöjd och glad oavsett och det samtidigt som jag var småbarnsmamma med ett bra nätverk runt mig. De lyssnade och verkade nöjda med det de hörde.
 
När jag sedan gick därifrån helt utan förväntningar kändes det hela okej och några veckor senare fick jag svar. Och så plötsligt satt jag som svurit att aldrig mer plugga där i skolbänken och fann att jag trivdes med det jag gett mig in på.
 
Kanske av den enkla anledningen att utbildningen till 80% var praktik. Ett mycket smart drag av alla inblandade, det skulle de göra om i nutid.
 
När jag var klar var jag utbildad hotellmedarbetare. Det sista draget i utbildningen var att hotellen i stan återigen hade intervjuer med oss nyutexaminerade och när jag var klar...då hamnade jag nästan på hotell Viktoria. Men jag blev tillbaka lurad till Stora hotellet av och lyssna på det här, samma person som idag är hotellchef på Viktoria haha....
 
Japp, jag var så eftertraktad och eftersom jag hajade grejen passade jag på att förhandla upp min lön...minsann haha...vissa ränder går aldrig ur.
 
Jag var tillbaka på hotellet där jag en gång börjat och med mig hade jag en enorm kunskap om hotellvärlden och turismen i Jönköping, och jag var sååååååå.... taggad!!!
 
Nu började min hotellkarusell snurra och jag, jag såg ut ungefär så här...
 
 
Återigen inte helt i tiden men nästan och jag säger bara...vilken cool mamma jag var då.
 
Hahahaaa...jag dööör...och går och lägger mig i närmsta säng med en Robban bredvid!
 
Imorgon:
Snurra min jord eller... vad har jag gjort under alla år på hotellet egentligen?
 
Kram alla
Kram eh...min chef...ja han förtjänar det!
Kram lilla, yngre Anna, det där gjorde du fantastiskt bra! Jag är stolt över dig!!!
 
Laters...
 

Kontor eller hotell...

Livet / Permalink / 0
Någon gång i april 1994...
 
-Anna, om du vill kan jag fråga min chef om du kan få komma och provjobba på hotellet...
 
Jag tittar på Petra som sitter mitt emot mig vid köksbordet. Bredvid mig sitter Kim nästan fyra år och äter kvällsmat. Jag funderar lite medans jag tuggar i mig min prickekorvmacka. Hjärnan analyserar det nuvarande jobbet på Institutet för Gerontologi, kontoret där jag för tillfället jobbar som "kanslist" och hjälper professorerna som studerar om åldrandet, med att överföra gamla register från kyrkböcker till datorn. Bok efter bok går jag igenom där någon skrivit ner namnen på olika tvillingpar från alla socknar i vårt avlånga land sen typ 1800 talet.
 
Platsen jag har är ett vikariat och kanske får jag inte jobba kvar just där, men det jag lärt mig under min tid på institutet där alla sitter på sina kontor i princip hela tiden och bara träffar varandra vid lunch och fika, är att jag inte är gjord för kontorsjobb eftersom jag inte trivs med att sitta sådär hela dagarna utan skulle klättra på väggarna både när jag var där och när jag kom hem.
 
Att Petra städar på ett hotell, det vet jag och det bekommer mig inte det minsta då det är ett jobb som vilket annat som helst. Och tänk att får röra på mig hela tiden på ett ställe där det är liv och rörelse exakt hela tiden...vilken härlig tanke...
 
- Du får inte komma om du inte verkligen vill! Jag vill inte att du gör bort mig och missköter dig!!!
Petra tar mig i armen och tittar allvarligt på mig.
 
Jag nickar och tittar allvarligt tillbaka. Jag kommer... säger jag sen och så är det klart.
 
I maj 1994 kliver jag över tröskeln på Stora Hotellet och om jag hade vetat då vad jag vet idag...då hade jag ändå klivit in...
 
Jag kommer inte ihåg att jag träffar någon chef eller att jag skriver på några papper. Det enda jag kommer ihåg är att Petra lär mig allt om att städa ett hotellrum så bra som möjligt, på så kort tid som möjligt och att jag längtade efter den dagen då jag skulle slippa Petra och hennes tjat så att jag kunde få vara för mig själv i denna härliga värld...
 
 
Ja där står jag med mina arbetskamrater på hotellet. Det här är förvisso ett år senare 1995 men kläderna är samma märkliga kläder som jag fick när jag först kom, kläder som jag senare varit med och bytt många gånger...
 
Och tur är väl det!
 
Jag var ur usel på att städa.
Sängarna tog evigheter att bädda så dom såg sådär inbjudande ut och badrummen skall vi inte tala om.
Och när jag skulle städa "stannarrum" alltså rum där gäster stannade mer än en natt, då gick jag bara in och tömde papperskorgen och rättade till sängen lite.
 
Pinsamt och hade jag varit min egen chef så hade jag inte varit kvar länge. Jag hade fått en eller två chanser men sen...
 
Det hela tog en jättevändning en dag när en gäst stegade ut i korridoren och överöste Petra med komplimanger för att hon städat hans rum så fint. Jag lyssnade bakom dörren till det rum jag stod i och så plötsligt väcktes min tävlingsinstinkt till liv. Jag började tävla med mig själv i konsten att städa så bra som möjligt så fort som möjligt och när jag var klar...då  var jag bäst, och...snabbast!
 
- Tsss...Anna, skryta...så himla osvenskt liksom...
 
- Jovisst men så var det också så att dom andra bad "husfrun" (min chef) att få min våning om jag råkade vara borta. Ja, eftersom den var så fin och lättstädad, ha!
 
Men som på alla jobb var vissa dagar skräp. Det var dom dagarna jag gick upp en våning och satte mig i ett hörn i hotellets stora spegelsal. Salen som jag ibland anger har varit orsaken till att jag stannat i alla år, salen där jag ibland kände mig som en prinsessa på ett slott...
 
 
Japp...will miss that...
 
Jag städade och städade men så plötsligt en dag, hände något så fantastiskt, totalt och helt livsavgörande för min framtid som den är nu och för min framtid då...på hotellet...
 
Nähä...
 
Dags att liksom bara sova och ta måndag. Och kanske men bara kanske sätter jag mig i "mitt" hörn i "min" sal och tittar på de fina kristallkronorna som jag putsade så fint förra året...
 
 
Laters...
 
 
 
 
Till top