Ett ovanligt svårt fall av ironi...

Livet / Permalink / 0
Hej.
Lite senare på kvällen än vad som är okej, sitter jag nu här efter en tripp till vårt kära ICAmaxi. Jag har fått min näst sista lön från hotellet och känner mig nöjd med det då jag trodde att det var min sista...
 
Idag var tanken att skriva ner hur det på riktigt känns att vara på en plats där allt är nytt men det hinns tyvärr inte med och jag tänker att dagens lilla analys får bli den här:
 
Kan det vara så att karma finns?
Jag menar förvisso har jag alltid trott det och försökt leva efter att det är så, liksom för att skydda mig själv lite.
 
Vad menar du? Frågar någon.
Jo det skall jag förklara...
Även om det nu var så att jag var färdig med hotellet så vet jag ju att byggnaden för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Och människorna som finns där, dom kommer jag att sakna lika mycket som jag skulle sakna någon ur min egen familj, det har jag ju sagt några gånger nu den sista tiden och jag menar det!
 
Men så fanns det ju faktiskt en sak som jag påtalade högt några gånger att jag inte skulle sakna. En sak som jag haft ansvar för i många, många år. En sak som jag ärligt kan säga att jag såg till att slippa så fort jag kunde...med flit.
 
Kvarglömda saker...
Tillhörigheter som gäster glömt på hotellet och som när dom upptäckte det, alltid var det bästa, finaste och dyraste de hade ägt i hela sitt liv om jag var tvungen att meddela att jag inte hittade dom. Eller som dom..ojdå...hittade när jag ägnat en bra stund åt att leta.
 
Och om jag hittade grejerna efter kanske många om och men, då fick jag paketera och fixa med posten och dona, så att gästen skulle få tillbaka det.
 
Mycken onödig tid och ibland arga diskussioner i telefon med gäster om deras grejer som de själva hade glömt har varit en del av min vardag genom åren. Diskussioner som tyvärr inte kunde uppvägas mot de emellanåt trevliga samtal med tacksamma gäster som också förekom då och då.
 
Nej det där skulle jag inte sakna usch!!!
 
Och så till det där med karma...eller...nej...det är nog inte karma det här.
Det här måste bara vara ödets ironi och livet, jag måste bara få säga...WHAT!!!
 
Skåda alla denna del av mitt nya kontor...
 
 
-Ursäkta, jag var här på utbildning för två månader sedan och då kan jag ha tappat eller glömt ett örhänge...
 
Jag tittar på den söta tjejen i dörröpningen och jag kastas tillbaka i ett virrvarr av känslor och så tänker jag, shit...nu blev allt overkligt igen och sen...ridå.
 
Haha...ja...
Vad ska man säga. Naturligtvis kommer det inte att bli den mängd som jag är van vid men detta är ändå verkligen ändå ett ovanligt svårt fall av...ironi!
 
Nähä!
Nane dags och jag lägger ut...eller lägger av menar jag.
 
God natt alla.
Kram Karma
 
Laters...
 
 
 
 

Om att inte kunna...

Livet / Permalink / 0
Förändring...
 
Två dagar på det nya jobbet har gått och jag har jobbat hårt på att kunna allt från första början. Ja, jag vet!  Det inte är så troligt...eller?
 
Ja, att inte kunna allt på sina fem fingrar längre visade sig vara en sporre och jag har verkligen dykt in i allt det som kommer att vara mina uppgifter i framtiden. Några kallsupar har jag fått men i form av att hjärnan blev för full, men då var det bara att göra som vanligt och ge sig ut i huset och liksom bara fixa iordning...
 
Ja, mycket kommer att te sig likadant i mitt kommande liv och jag tänker att ja, det är bara å åk!
 
Det privata livet har fallit lite i skymundan en härlig resa till trots och det är tur att det snart är min födelsedag så att jag får planera en liten trevlig familjesammankomst så här mitt i livet som jag nu hamrar och spikar för att få till. Ja, så att jag skall bli nöjd med att finnas där jag finns nu menar jag!
 
 
Ja nu är ju inte detta ett foto från mitt jobb utan mer från min sköna vrå hemma hos de mina.
Mobilen är inte med mig då den är ett störmoment som jag inte känner att jag behöver just nu.
Nu som alltid då haha....
 
Mellan varven här hemma så har jag gjort allt för att liksom dämpa livet lite och häromdagen såg det ut så här på TV:n framför mig där jag låg och analyserade allt och alla som kommit i min väg...
 
 
Alfons Åberg...
Denna härliga kille. Tyvärr var det inte Björn Gustavsson d.ä. som hade rösten den här dagen, och nej...då är det inte riktigt samma sak längre!
 
Men det kommer ju en annan film denna vecka. En ny en som jag tänker titta på, och även om inte Harry är med längre så är de ju tillbaka på Hogwarts.
Ja eller...tillbaka...den utspelar sig 50 år innan Harry var där men ändå.
Och nu när livet ändå innehåller så mycket overklighet så, varför inte förstärka det med lite trolleri haha...
 
 
Det blir inte mycket mer idag och jag som nu varje natt försöker mig på att sova ordentligt gör ett nytt försök. Och om inte vallningar eller mardrömmar stör så finns det ju en viss nervositet som kan hjälpa störet.
 
Men då får jag göra som alla andra med samma problem!
Gå upp och kissa direkt, utan att tända lampan så man inte blir totalt klarvaken och gör allt värre!
Och sen när man vet att man inte ligger vaken för att man är kissenödig längre, då lägger man sig och räknar får eller tänker på saker som tillexempel "Snooker". Ni vet programmet där dom tävlar i biljard på TV...?
Japp, ett riktigt snooze program om ni frågar mig.
 
Mot säng och sömn(förhoppingsvis) och sen vakna igen och liksom bara kriga vidare lite grann :-)
 
Laters...
 

Jag hamrar och spikar och bygger...ett liv...

Livet / Permalink / 0
Ja, det kan man lugnt säga! För det som nu händer är nytt i alla avseenden och om jag analyserar mig själv lite så tror jag att även om jag har lärt mig dygden av att vara förberedd så lämnade jag nog vissa detaljer till sist enbart för att bortmanövrera själen och för att liksom bara fokusera på det som komma skall denna sista dag innan det smäller.
 
Planen var genialisk för natten som var, var hemsk med mardrömmar som inte liknade något annat, och att jag sprang mot en soptunna med likdelar i famnen var inte bekvämt på något sätt!
Nä, jag vill inte minnas något av den drömmen...
 
Det har verkligen varit mycket av allt idag och efter att ha dammsugit hela A6(asecs) på vita toppar så styrde jag bilen "Larry" hemåt i både den riktiga dimman och den som uppkommit för att jag helt enkelt glömde äta i mitt dammsugande...
 
En jobbig men nödvändig fras har också varit vilt förekommande mitt i allt detta och frasen lyder..."är det läge för det här".
 
Javisst typ:
Är det läge för så här skinande blanka skor.
Är det läge för en sån här T-shirt som är lite genomskinlig
Är det läge att byta schampo
Och så vidare, och så vidare...
 
Ja sådär har det hållit på och jag har moget svarat rätt på alla frågor!
 
Men så är det ju alltid saker man vet att man kan räkna med som man inte riktigt vill ha och den frågan som snurrat mest i huvudet är nog den jag ställer kroppen för...
 
Är det verkligen läge för vallningar nu...???
Mycket bra fråga Anna mycket bra fråga...
 
 
Ja det är inte läge för just den här toppen men den är rätt fin.
 
Vallningar ja.
Det har ju inte direkt varit ett himla tjat om det där med klimakteriet.
Mest för att det inte har visat sig så mycket de sista månaderna, men som kroppen funkar så hjälper det inte till att allt nu är lite pirrigt då vallningar är ofta förekommande när man är orolig. Och ju närmare jag kommer målet desto fler vallningar.
 
Och att ha mardrömmar hjälper INTE till det kan jag lova...
 
Men jag överlever och nu är det snart dags att sova.
Jag har lagt fram de saker som skall med imorgon och känner mig nöjd. Magen är lite arg dock. Kanske för att jag är nervös eller kanske för att jag öste Tabasco över middagen jag åt för ett tag sen.
Vem vet?
 
 
Mot imorgon och det nya livet.
Jag är nervös och lite rädd.
 
Men rädsla är bra, det förhöjer känslan av att behöva vara bäst på det man kan, vilket är positivt.
 
Och mamma Gunnel sa, ta det lugnt...och ja, jag har ju alltid gjort som mamma säger haha....
 
Kram Alla och hejdå för denna gång.
Kram Dante tänder ett ljus i hjärtat för dig!
 
Laters...
Till top