Ibland vill jag bara skjuta mig själv i huvudet...

Adoptivtankar, Livet / Permalink / 0
Livet...ibland är du bara så...jobbig!
 
-Ursäkta, men såg du någon därinne när du duschade?
Tjejen som har skåpet bredvid mitt tittar på mig med stora ögon. Någon har plockat ut en kräm av dyrare modell ur den påse hon lagt på handfatet vid duschen innan hon gick in i bastun.
Jag svarar att näe...jag har inte sett någon. Jag var alldeles själv där inne i duschrummet det vet jag eftersom jag blev så himla glad när jag fick välja dusch och desstuom fick vara för mig själv...
 
- Näe...jag satt här när du gick in och visst var det någon som kanske gick in och ut men jag tittade på min telefon så jag vet inte.
Medans vi pratar om det som hänt och jag försöker hjälpa och trösta så smyger det plötsligt in en tanke i huvudet, en tanke som planterats där för längesedan av alla de personer runt mig som pratat rasistiskt över mitt huvud med ursäkten att...du Anna du gills inte, du är ju svensk.
 
Shit...hon tror att det är jag bara för att jag inte ser svensk ut....
 
Alltså, ibland vill jag bara skjuta mig själv i huvudet eller för att skona mig själv liksom bara utföra en lobotomi.
 
Jag står där och medans jag pratar hör jag hur min röst tappar styrka i samma takt som jag tappar mitt självförtroende. Jag drar mig sakta ur diskussionen som nu har fått en tredje part och medans tjejen som blivit bestulen och den andra tjejen pratar börjar jag klä på mig och när jag öppnar min väska för att lägga ner mina kläder då gör jag något så konstigt så jag nästan trillar av pinnen av förvåning...över mig själv.
 
Istället för att bara öppna påsen som jag alltid har med mig och slänger svettiga och blöta saker i så tar jag ut den och öppnar väskan på vid gavel medans jag låtsas rotar. Allt för att hon skall få en chans att se att, i min väska där ligger din kräm inte...
 
Jag är inte din tjuv...
Ridå!!!
 
 
Jag blir så trött...på mig själv...och alla (ursäkta) rasist djävlar.
I alla former och storlekar, genom alla år som varit och alla år som komma skall så förstör ni mitt liv.
 
Inget är nytt under solen förvisso. Så här är mitt liv och återigen blev jag på min vakt och återigen undrar jag verkligen hur det är...att få vara en vanlig Svensson...vi är många som undrar!
 
Its in your head Zombie....
 
Japp och även om jag sen gick hem och glömde allt så sitter de här tankarna alltid kvar en stund. Jag vill poängtera att den här tjejen inte visade några som helst tendenser till att anklaga mig. Hon är utan skuld.
Jag skyller detta på mig själv och som sagt "rasist djävlarna" runt mig som tror att en mening skonar min själ.
 
Anna det gäller inte dig...du är en av oss...
 
I min egen bubbla ja!!!!
 
Satana perkele...
 
Nu är det inte så att jag går under.
Analysen av hela dagens inlägg får bli att jag bara vill få ur mig det hela och få alla att tänka till lite.
 
Imorgon är det fredag eller fry fry som det heter på mitt jobb tack vare Tina som hjälper oss med våra fredags känslor.
Jag skall då gå på bio och mysa med min man. Sen ska jag äta och sen...sen ska jag sova. Det hinns nog inte med någon blogg imorgon så vi hörs på lördag...eller?
Som sagt, skriv abstinens är inte att leka med haha...
 
Black Panther here i come!
 
Laters...
 
Okej...jag kan inte lämna dagen så här.
 
Lyssna på det här....
 
 
 

En kvinna... Tusen frågor...

Adoptivtankar, Livet / Permalink / 0
Jag bjöd inte in min mamma för att prata om det där med Chile men...
 
-Anna...jag betalade inte några extra pengar när du kom. Det enda pengar jag betalade var de för din flygbiljett!
 
Mamma ser så förtvivlad ut och jag ser på henne att hon går i försvar. Vi sitter mittemot varandra vid köksbordet och pratar om ditten och datten då jag helt plötsligt bara ställer frågan om hon tittade på nyheterna några kvällar innan och om hon hört om kvinnorna i Chile som nu tar upp kampen om rättvisa då de blivit lurade på sina barn.
 
Jag blir också lite förtvivlad för jag har inte för en sekund trott att mamma mutat någon eller betalat extra mycket för att lura till sig ett barn.
 
Jag lugnar henne så fort jag bara kan och håller hårt fast vid att jag tycker att Adoptionscentrum skulle haft bättre koll på sina ärenden och kollat upp vart barnen egentligen kom ifrån.
 
 
Ja det är rätt läskigt det där och jag vill också bara klargöra att jag tycker jättesynd om alla de där mammorna som blivit lurade och förda bakom ljuset.
 
Mamma och jag diskuterar Aija kvinnan som befann sig i rättssalen den där dagen då en annan kvinna kom in och la fram ett bylte med en liten flicka som var jag, och som bad människorna där i salen att ge mig en chans till ett bättre liv. Kvinnan som tog sig an mig och som tog med mig till sitt hotell och rakade av mig allt mitt hår eftersom jag hade skabb och som sen skrubbade mig från topp till tå.
 
Var det verkligen så...stämmer historien. Kan man få fram vilket datum kvinnan kom till domstolen då 1975 och finns det domstolshandlingar med hennes namn?
Många frågor och inga svar....
 
-Jag har funderat så sen jag såg inslaget på TV...mamma fortsätter, Anna...jag tror att kvinnan som kom till domstolen var din riktiga mamma, ja det tror jag verkligen. Även om de sa att hon var en i raden av många kvinnor som tog hand om dig. Mamma suckar och vi spånar vidare...
 
Sen var det, det där med min ålder.
När mamma stod där i väntsalen på Arlanda och väntade på sin lilla flicka så var det en liten sju månaders bebis som skulle komma. Hon hade köpt nappflaskor och andra saker som kan behövas till ett så litet barn. Men när jag väl kom så var det gåendes och jag var mycket äldre än sju månader. Visst kan jag efter att ha blivit bättre omhändertagen utvecklats snabbare under de månader jag rest runt med Aija i Chile om jag nu gjorde det...
 
-När jag var i Chile för några år sedan så träffade jag Aija säger mamma. Jag visade henne kort på dig och Martin och hon som egentligen inte träffade adoptivföräldrar gick med på att träffa mig eftersom hon visste att det gått bra för er två.
 
Jo så var det...Aija hade bestämt sig för att inte träffa varken adopterade eller adoptivföräldrar då alla hennes fall inte gått så bra som det gjort för mig och Martin och hon hade fått stå till svars för något hon inte kunde påverka efter att adoptionerna gått igenom och barnen väl var på plats.
 
För några minuter så tänkte jag, det måste jag erkänna....att Aija kanske var en sån där bedragare som tjänade pengar på fattiga föräldrar och deras barn, men det varade inte länge, jag lyssnade på mamma när hon berättade om Aija och vände snabbt blad...
 
Men visst skulle jag vilja träffa denna kvinna som tog hand om mig och som såg till att jag blev hel och ren. Jag skulle visserligen inte bara ställa snälla frågor. Nej långt ifrån jag skulle ställa alla de frågor som jag skulle behöva ställa för att fylla mitt svarta hål en bit. Jag menar även om min biologiska mamma kanske finns därute någonstans så har jag ändå förlikat mig med min framtid och bestämt mig för att mitt förflutna måste få vara då det inte gynnar mig på några plan att ens tänkte på det.
 
Tusen och åter tusen frågor till denna kvinna som är den enda som vet. Denna kvinna som håller små fragment av mitt liv i sina händer.
 
Men jag kommer aldrig att få veta...
Aija är död!
Hon kan varken svara på mina frågor eller försvara sig mot mina tvivel.
Mina funderingar runt människohandeln i Chile slutar här och nu.
Jag önskar kvinnorna som söker rättvisa, rättvisa och att de får frid. Och till de som tjänat på deras olycka önskar jag inget mer än straff för det dom gjort.
 
Mamma Gunnel och Aija
En kvinna som ville ha ett barn...
Och en kvinna som såg till att det blev så!
 
Två kvinnor som räddade mig på alla sätt...
 
 
 
Ja, så var det med det men mamma Gunnel berättade mycket mer igår. Till exempel om hur hon fick kämpa för att få adoptera som ensamstående förälder och att hon fick åka två gånger till Arlanda när hon skulle hämta mig.  Min man ställde också frågan om man kan få ut papper från den där domstolen och vi kom överens om att kanske försöka. Mamma kommer å sin sida att leta fram de få papper hon har.
 
Men det får bli en annan dag.
Jag vill till sist säga att Aija möjligtvis heter något annat och jag kommer att rätta hennes namn när jag fått svar på mitt sms till mamma Gunnel i ärendet.
 
Dags att nana...och det fort för nu är jag skitslut...
 
Kram Alla
Vila i frid Aija
 
Laters...
 

Offrad på adoptionsaltaret...?

Adoptivtankar, Livet / Permalink / 0
Tack livet för att du gett mig förmågan att analysera och dissekera...
 
-Robban...jag är hellre offer för människohandel, människans penga begär och adoptionscentrums brist på kontroller i de länder de förmedlar adoptioner ifrån (om det nu är så att jag är en av de där adoptivbarnen), än att känna mig så fet och ful som jag gör nu....
 
Ja...så sa jag faktiskt, men det var inte mycket som var vetigt i mina diskussioner fram och tillbaka...den här dagen...
 
Jag och Robban är ute och går längs Vätterstranden, min man går tyst bredvid mig och lyssnar på mina analyser och förklaringar runt ämnet om att adoptivbarn från Chile möligtvis kommit till Sverige under falska premisser.
Jag ömsom skämtar och är ömsom ilsk och jag vet att jag kanske inte är ett av de där barnen och det var inte just ämnet som sådant som jag blev chockad över igår utan mer av det faktum att de på TV visade arga och ledsna kvinnor som nu gått ihop och försöker få klarhet och rättvisa.
 
Ni fattar va?
Det kan bli som spårlöst fast tvärtom....
Det senariot har jag aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig...
 
 
Perentes...
Som för att förstärka min återhämtning satte jag idag på mig den mössa jag köpte tidigt i höstas men tvekat att ta på mig eftersom jag tycker att den ser ut som en penis.
 
Men tillbaka...
Ämnet som igår togs upp är inte nytt, då och då har det varit på tapeten att allt inte alltid gått rätt till och som sagt det behöver inte vara jag men sånt här förstärker den sorg som jag som adopterad är dömd att alltid känna och bära på...sorgen över min förlorade identitet...det svarta hålet ni vet.
 
Sånt här hjälper inte i kampen mot det faktum att vi adopterade inte får gnälla, vara otacksamma eller ledsna över allt det som vi är ledsna över...näe locket på...annars kanske ingen får adoptera mer. 
 
Det där sista förstår jag och jag är med på det, för det skulle vara så sorgligt om det inte blev fler adoptioner. Men om jag skall bli offrad på adoptionsaltaret, då vill jag att någon har den djävla goda smaken och berättar att det är så det är!!! Jag är inte dum!
 
Ja det har allt varit en arg och sorgsen dag men den är över nu.
 
Men sist...det där med omvänt spårlöst...
Är det så bra egentligen?
Och en av de största analyserna jag gjort idag gav ett resultat som jag inte riktigt vet om jag är nöjd med. Jag menar...är jag kanske ändå lite elak och totalt super självisk?
 
-Jag vet nämligen inte om jag har lust med att någon knackar på min dörr och liksom bara...tada...Anna jag har letat efter dig i hela ditt liv....
Nu sitter jag i sängen och viftar och gestikulerar mot min man, och insikten om att det som jag drömde om i så många år kanske egentligen bara blir en mardröm är riktigt svår att ta in.
Kvinnan med barnet i sin famn som jag skrev om för längesedan vill jag verkligen att hon skall knacka på och berätta var barnet kommer ifrån?
 
Skulle jag bli glad? chockad?
Ja antagligen men sen då?
Det finns "normala" familjer där ingen gillar någon.
 
Sen är det en annan grej i det hela...pengar! Nästan alla de adoptivbarn jag känner som hittat släktingar har blivit ombedda att skicka pengar. Är det kärlek? Inte för att jag är snål men ändå. Och som jag sa till min man, min längtan efter de stora pengarna för min egen del innefattar också drömmen om att få åka till Chile en dag och trava in i slummen i Temuco och liksom bara starta en skola eller nåt...att få ge någon en chans, att få ge någon förutsättningar.
Det är kärlek...!
 
Ibland hatar jag verkligen att vara adopterad man blir så skev...
 
Men visst om jag nu blivit offer för människohandel så är det positiva ändå att jag fick det så himla bra och en bra mamma Gunnel fick jag också som gav mig bra värderingar och moderskärlek.
-Och en bra man...som Robban gastade efter mig när jag ordade det sista och var på väg in på toa.
 
Ack ja...välsingnad är jag bland andra...synd bara att jag har så svårt att få själen att fatta.
 
 
 
Nu är det dags för imorgon och jag...jag lägger av.
Chocken är över och jag är nästan normal.
 
Detta är som vanligt mina tankar och analyser.
Jag talar inte för alla adopterade långt ifrån.
Det här är jag...Anna!
 
Laters...
Till top