Idag sätter jag stopp för en av analyserna om adoptivbarn...

Adoptivtankar, Livet / Permalink / 0

Måndagkvällen är här, jag är nästan nyss hemkommen men har lyckats både tvätta och köra lite projekt.

Vår lilla resa är som sagt över och igår när jag satte mig i soffan och liksom bara sjönk ner på ställe så kändes det med ens så bra att ha varit borta för jag som egentligen inte slappat i soffan på ett bra tag fick tillbaka känslan och blev en liten geleklump där jag låg....

 

Vacker bild eller hur?

När vi körde hem igår hade vi ljuset med oss nästan hela tiden. Ja vårt Sverige är ändå rätt fantastiskt även om det varit rätt grått och trist de sista dagarna.

Vi såg några gäss som sakta men säkert flög över himlen och jag som den fantastiska djurvän jag är fick lite panik för visst var dom lite sena?

Ja Sverige är fantasktiskt på så många sätt. Men visst en och annan fläck har ju solen och som tur är för mig så minskar fläckarna för varje år jag blir äldre och mognare, ja eller iallafall äldre...

- Jag såg precis att NMR(Nordiska Motståndstörelsen) är på Östermalmstorg så vi får hålla koll när vi går härifrån sen. Robban sitter mitt emot mig och jag som precis varit och hämtat lite sallad sjunker ner i stolen och sucken som kommer blir lika högljud som tung.

Vi har precis gått runt ett varv på Historiska Museét och nu skulle vi avnjuta en liten lunch på stället bestående av soppa. Livet kändes sådär bekymmersfritt och härligt och så plötsligt, kommer detta...

Historiska museet ligger på Östermalm och torget är bara en liten bit bort.

Robban ser min min och säger - Ja det är en stund sedan nu, jag tror att dom är borta vid det här laget.

Vi får in vår mat och jag glömmer för en stund vad som just sagts, men så mitt i en sked soppa så kommer tankarna på hur livet skulle vara om jag slapp sånt här.

Jag måste hålla koll...i mitt eget land...eller visst var det så, jag menar att det är mitt land.

Som vanligt börjar jag förbereda svar på tal om jag hamnar i diskussion och hur jag skall hjälpa Robban att inte hamna i bråk genom att säga att jag aldrig sett honom i hela mitt liv...

Varför adopterade inte får någon ro...?

Den frågan kan vi alla nu sluta ställa för det här är min vardag och nu också Robbans. Men visst är det mest synd om förvirrade människor som liksom bara måste vara sådär obildade och dumma, inskränkta och fördomsfulla och framför allt som Gandalf sa...förstörare av allmän ordning och fred.

Alla tankar runt detta försvann som tur var relativt fort och jag ältade det bara i en kvart den här gången och det är ett framsteg för en sådan som mig som förr ältade påhopp och sådana här potentiella hot i veckor.

Men vidare...

Nu skall jag fortsätta leva lite och jag visar här och nu en bild på ett ställe vi var på och som vi hört talas om och som var exakt så stort och mäktigt som ryktet sa och jag kan väl säga så här...vilken sabla tur att det inte var typ "black friday" och lönedag för då...då hade jag nog inte mått så bra nu...

 

"Mall of scandinavia" vilket jättebygge och det är helt klart värt ett besök för här finns affärer som man typ bara hittar i andra länder.

Ja, tänk att vi hann med ett besök där också och summan av vår resa får bli att vi nu verkligen har avverkat allt som finns att göra i stockholm...ja eller... men i vårt fall blir det så mycket skönare att åka hit för nu behöver vi inte rusa runt på alla sevärdheter utan kan liksom bara vara i världen...ja eller Stockholm då :-)

Nu tar jag kväll.

Jonna är på väg hem och vi skall käka lite och titta på hur hon ser ut nuförtiden. Ja det är ju ett tag sedan vi såg henne och vem vet...folk har kommit hem med tatueringar, piercingar, nya frisyrer och ja...som helt nya människor.  Men visst två veckor är inte så lång tid haha....

Men jag är glad att hon är hemma och lite orolig har jag allt varit, för även om jag sett fina bilder på hur bra hon och "Nils-Erik" har haft det så var det läskigt när de två åkte helt själva till New York.

 

Ja det var det faktiskt. Jonna hittade iallafall en vän att umgås med och jag som inte litar på någon förmanade som den mamma jag är och här nedan ska jag nu visa en av våra konversationer vi hade angående att han liksom bara skulle hjälpa henne. Löjligt kan tyckas, men jag är mamma och alla mammor kommer att känna igen sig och alla ungdomar kommer att sucka åt min...mammighet...mitt i natten....

 

Haha..ja...stackars Jonna.

Men jag är jag och det där med 40 var en underdrift då jag kommer hålla på tills jag dör. För det ni ser här det är alla föräldrars förbannelse så är det bara!!!

Vi hörs på tisdag.

Tryck gärna på mitt hjärta!

Laters....

En dröm om en annan värld

Adoptivtankar / Permalink / 0
 
Ja där stod jag i duschen och min hjärna som jobbar mest just där gav mig bilder som jag har så svårt att skaka av mig och jag tänker att det där jag skrev igår om att vara lite "emo" med hjälp av alkohol och annat.Det ligger det ingen som helst sanning i.  För som vanligt för mig så kommer bilderna som en blixt från en klarblå himmel  och det blir så stark så man nästan trillar omkull och det helt utan tequila och annat med promille i....
 
Så här kommer det...
 
Den lilla flickan står på verandan. Solen skiner i ansiktet och det svarta håret flyger i vinden.
 
Hon har känt sig lite konstig på sistone och hennes sinnelag har varit av det mörkare slaget. 
Sakta låter hon blicken svepa över landskapet.
Bergen tornar upp sig över byn där hon bor och långt borta hör hon ett dovt muller.
Märkligt tänker hon...det är sol men ändå är det oväder på väg.
 
Hon står en stund och funderar på alla dom där mörka känslorna. Dom har liksom bitit sig fast och hon önskar att hon kunde bli av med dom.
 
Sen är det de där drömmarna!
Hon suckar... i flera veckor har hon drömt samma dröm och om igen...
 
Hon sätter sig ner på en sten nära huset.
Hon bor högst upp i byn och nedanför ser hon de andra husen som ligger på rad på bergssluttningen
Byn är tyst och tom och inte en människa syns till. Djuren står stilla i sina hagar. Det enda hon hör är några småfåglar som kvittar lite här och där.
 
Hon andas in och blundar och helt plötsligt är dom där...bilderna....från drömmen...
 
Hon ser en värld som är helt främmande och lite otäck. En liten stad där är husen står på rad. De är inte särskilt stora men inte så små som husen hemma i byn.
Gatorna är rena och det står träd och buskar lite här och där. Hon tittar ut över gatan och hon känner sig så vilsen där hon står...
Vilsen men ändå hemma...människor hon möter hälsar på henne och hon hejar igenkännande tillbaka.
Igenkännande men ändå inte...
 
Hon kniper ihop ögonen. Bilderna blir tydligare och helt plötsligt byter drömmen skepnad. 
Hon står framför ett flygplan...
Någon håller henne i handen. I nästa bild blir hon upplyft och förs in i planet.
Hon tittar bort och ser bergen i fjärran och sorgen sänker sig över henne som en tung filt. Hade hon kunnat hade hon skakat den av sig men ju längre in i planet hon kommer desto tyngre blir den.
Hon finner sig sittande i någons famn och även om det inte är skräckfyllt så är sorgen svår att bära. I de små ovala frygplansfönstrena försvinner bergen sakta utom synhåll.
 
Hon känner hur hennes hjärta dunkar...konstigt tänker hon där hon sitter på stenen och blundar...det känns inte som om jag är femton år längre....det känns som om jag är liten igen...
 
Drömmen byter skepnad igen och nu sitter hon på golvet i ett hus.
En kvinna sitter på knä och pratar med henne. Kvinnans ögon är fulla av tårar och flickan försöker svara men inga ord kommer.
Hon sträcker ut sina armar för att få röra och känna...men kvinnan har redan ställt sig upp och börjat gå sin väg.
Hon öppnar en dörr och solen lyser in i rummet. Golvet där flickan sitter blir alldeles varmt. Hon har sträckt ut sin arm och tittar på sin lilla hand...så liten och knubbig....
Plötsligt ser hon hur kvinnan försvinner ut i solljuset och dörren börjar stängas bakom henne, den lilla flickan försöker skrika men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Hon får panik och fyller lungorna sen tar hon i och skriker rätt ut....
 
Flickan öppnar ögonen...det är så den brukar sluta drömmen, och skriken som väckt henne de senaste nätterna har kommit från henne själv...en ändlös sorg som aldrig tycks ta slut...
 
-Juanita!
-Vad gör du uppe så här tidigt? En kvinna står nu på verandan till det lilla huset och tittar på henne. Kvinnans hår är rufsigt och när det fladdrar i vinden så glänser de grå hårstråna i solljuset.
- Jag kommer... Flickan drar med fingrarna över ansiktet och föser bort de svarta hårstråna som lagt sig över ansiktet som en slöja när vinden lekt med det.
Hon ställer sig upp och går sakta mot huset, hon sträcker upp sin hand mot himlen där hon går och tänker att den inte alls är liten och knubbig som i drömmen. Medan hon tankfullt sänker handen försöker hon glömma bilderna från drömmen men de är starka och stannar på ögonlocken.
 
Innan hon är framme vid huset vänder hon sig om. Bergen tornar upp sig över byn och tuppen gal i fjärran, en häst springer i sin hage full av liv efter en natts vila.
Mullret är mycket längre bort nu och hon tänker att det nog inte blir någon oväder ändå.
 
-Jag kommer mamma! Nu börjar hon småspringa och när hon når verandan till det lilla huset så sträcker kvinnan fram handen och flickan tar den och dom går tillsammans in i huset....
 
SLUT
 
Japp så fick jag det ur systemet.
Dagen har varit lång och jag slutar nu för Robban vill ha datorn och jag lovade att vara klar vid klockan 20,00 så jag har suttit över min tid.
 
Dagen har nog varit lite sorglig och jag som inte har någon verklighetsuppfattning har nog känt det men plockat upp det på ett helt annat sätt än alla andra....
Japp sån är jag!!! Och trött är jag också men det har jag väl aldrig skrivit här på bloggen...eller hur...
 
 
Haha...piggast i stan....
 
Nähä sist idag en rolig sång som jag snappade upp i helgen och jag har aldrig hört den förut. Men som vanligt är den väl sisådär tio år gammal eller nåt.
Men jag behöver den nu efter känslor som gått ända från tårna ända upp i huvudet jajajaaaa....
 
Och den är rolig låten om "Fanta och Rosé"
 
 
A förutom det där med att gå ner på kne...det var inte så kul...
Men jag kan tänka mig att blanda och testa faktiskt. Det är ju ändå lille lördag.
 
God natt Alla
LoveNepal...
 
Laters...
 
 

Är det ett lätt ämne? Adoption alltså...

Adoptivtankar / Permalink / 0
Nej det är inte helt lätt det här med adoption.
 
Man tänker att det är ju så bra att personer som inte själva kan få barn har en väg att gå och jag håller med.
 
Jag har inte alltid gjort det. Och stundtals när jag var som mest inne i min identitetskris tyckte jag att mamma Gunnel gjort fel som tog mig från min identitet och gjorde mig till ingenting här i Sverige.
 
Så är det naturligtvis inte och för mig och mamma har det gått jätte bra.
Men visst man måste också se adoption för vad det är.  Till exempel det faktum att det är människor som tutas ihop och som antagligen är väldigt olika varandra och som nu förväntas gilla varandra direkt för de är ju trotts allt det största och bästa som händer i både barnets och de vuxnas liv.
 
Oftast går det bra men lika ofta kan det gå fel och det kan liknas vid en helt vanlig familj och släkt där man inte gillar alla fastän man är blodsbundna.
Tänk på det när du inte drar jämt med din mamma eller pappa. Eller som i vissa släkter där man upptäcker att man hade en kusin eller moster eller faster man inte visste om för den tyckte ju inte mamma eller pappa om och har förskjutit för länge sedan.
 
Jag menar sådana situationer kan ju även uppstå i familjer där det adopteras. Det är ju ingen som helst skillnad bara det att det är lite hemskare med tanke på omständigheter.
 
Jag vet ett exempel där en adoptiv mamma märkte direkt att hon inte klickade med sin adoptiv son och vad gör man då liksom.
Och faktum är ju att du har tagit ett ansvar lika mycket för adoptivbarnet som för ett biologisktbarn men beroende på hur gammalt adoptivbarnet är så kunde man ju inte vara med från början, och påverka så att säga. Man har ingen aning vad som följde med i ryggsäcken.
 
Det är det ovanstående som kan bli så fel och det är sånt som diskuteras mycket i de adoptivforum som finns därute och som jag har lite svårt att ta till mig mycket för att alla har olika erfarenheter och det är väl förvisso bra att man kan få ventilera men det funkar inte för alla.
 
Ja det var lite om adoption och jag tänker att det är inte ett sommar ämne egentligen och att syftet för mig var att ha en blogg om adoption och att jag till slut bestämde mig för att inte vinkla den åt det hållet var ett bra bestlut.
 
Det tråkiga är nämligen att jag tänker att jag måste hitta det positiva i det hela och att det för mig är så förbannat svårt eftersom jag är en av dom som präglades med det svarta hålet så tidigt.

Så det blir inget mer om adoption just nu....tror jag...haha... man vet aldrig med mig.

_________________________________________________
 
Idag har det inte hänt mycket. Jag har förvisso tagit en löptur och det kändes bra inga kissestop behövdes. Men efter det har det enda som rört sig här i lägenheten varit artisterna i Allsång på skansen hehe...vad dålig jag är.
 
Imorgon skall vi skaffa Yen åt Jonna och kolla efter en ryggsäck samt lite annat som behövs när man åker till Japan.
 
Lilla gumman vad spännande det kommer bli :-)
 
Inga bilder idag kändes konstig. Får uppväga det på något sätt haha....
 
Vi hörs imorgon
Kram Alla
 
Laters....
Till top