En dröm om en annan värld

Adoptivtankar / Permalink / 0
 
Ja där stod jag i duschen och min hjärna som jobbar mest just där gav mig bilder som jag har så svårt att skaka av mig och jag tänker att det där jag skrev igår om att vara lite "emo" med hjälp av alkohol och annat.Det ligger det ingen som helst sanning i.  För som vanligt för mig så kommer bilderna som en blixt från en klarblå himmel  och det blir så stark så man nästan trillar omkull och det helt utan tequila och annat med promille i....
 
Så här kommer det...
 
Den lilla flickan står på verandan. Solen skiner i ansiktet och det svarta håret flyger i vinden.
 
Hon har känt sig lite konstig på sistone och hennes sinnelag har varit av det mörkare slaget. 
Sakta låter hon blicken svepa över landskapet.
Bergen tornar upp sig över byn där hon bor och långt borta hör hon ett dovt muller.
Märkligt tänker hon...det är sol men ändå är det oväder på väg.
 
Hon står en stund och funderar på alla dom där mörka känslorna. Dom har liksom bitit sig fast och hon önskar att hon kunde bli av med dom.
 
Sen är det de där drömmarna!
Hon suckar... i flera veckor har hon drömt samma dröm och om igen...
 
Hon sätter sig ner på en sten nära huset.
Hon bor högst upp i byn och nedanför ser hon de andra husen som ligger på rad på bergssluttningen
Byn är tyst och tom och inte en människa syns till. Djuren står stilla i sina hagar. Det enda hon hör är några småfåglar som kvittar lite här och där.
 
Hon andas in och blundar och helt plötsligt är dom där...bilderna....från drömmen...
 
Hon ser en värld som är helt främmande och lite otäck. En liten stad där är husen står på rad. De är inte särskilt stora men inte så små som husen hemma i byn.
Gatorna är rena och det står träd och buskar lite här och där. Hon tittar ut över gatan och hon känner sig så vilsen där hon står...
Vilsen men ändå hemma...människor hon möter hälsar på henne och hon hejar igenkännande tillbaka.
Igenkännande men ändå inte...
 
Hon kniper ihop ögonen. Bilderna blir tydligare och helt plötsligt byter drömmen skepnad. 
Hon står framför ett flygplan...
Någon håller henne i handen. I nästa bild blir hon upplyft och förs in i planet.
Hon tittar bort och ser bergen i fjärran och sorgen sänker sig över henne som en tung filt. Hade hon kunnat hade hon skakat den av sig men ju längre in i planet hon kommer desto tyngre blir den.
Hon finner sig sittande i någons famn och även om det inte är skräckfyllt så är sorgen svår att bära. I de små ovala frygplansfönstrena försvinner bergen sakta utom synhåll.
 
Hon känner hur hennes hjärta dunkar...konstigt tänker hon där hon sitter på stenen och blundar...det känns inte som om jag är femton år längre....det känns som om jag är liten igen...
 
Drömmen byter skepnad igen och nu sitter hon på golvet i ett hus.
En kvinna sitter på knä och pratar med henne. Kvinnans ögon är fulla av tårar och flickan försöker svara men inga ord kommer.
Hon sträcker ut sina armar för att få röra och känna...men kvinnan har redan ställt sig upp och börjat gå sin väg.
Hon öppnar en dörr och solen lyser in i rummet. Golvet där flickan sitter blir alldeles varmt. Hon har sträckt ut sin arm och tittar på sin lilla hand...så liten och knubbig....
Plötsligt ser hon hur kvinnan försvinner ut i solljuset och dörren börjar stängas bakom henne, den lilla flickan försöker skrika men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Hon får panik och fyller lungorna sen tar hon i och skriker rätt ut....
 
Flickan öppnar ögonen...det är så den brukar sluta drömmen, och skriken som väckt henne de senaste nätterna har kommit från henne själv...en ändlös sorg som aldrig tycks ta slut...
 
-Juanita!
-Vad gör du uppe så här tidigt? En kvinna står nu på verandan till det lilla huset och tittar på henne. Kvinnans hår är rufsigt och när det fladdrar i vinden så glänser de grå hårstråna i solljuset.
- Jag kommer... Flickan drar med fingrarna över ansiktet och föser bort de svarta hårstråna som lagt sig över ansiktet som en slöja när vinden lekt med det.
Hon ställer sig upp och går sakta mot huset, hon sträcker upp sin hand mot himlen där hon går och tänker att den inte alls är liten och knubbig som i drömmen. Medan hon tankfullt sänker handen försöker hon glömma bilderna från drömmen men de är starka och stannar på ögonlocken.
 
Innan hon är framme vid huset vänder hon sig om. Bergen tornar upp sig över byn och tuppen gal i fjärran, en häst springer i sin hage full av liv efter en natts vila.
Mullret är mycket längre bort nu och hon tänker att det nog inte blir någon oväder ändå.
 
-Jag kommer mamma! Nu börjar hon småspringa och när hon når verandan till det lilla huset så sträcker kvinnan fram handen och flickan tar den och dom går tillsammans in i huset....
 
SLUT
 
Japp så fick jag det ur systemet.
Dagen har varit lång och jag slutar nu för Robban vill ha datorn och jag lovade att vara klar vid klockan 20,00 så jag har suttit över min tid.
 
Dagen har nog varit lite sorglig och jag som inte har någon verklighetsuppfattning har nog känt det men plockat upp det på ett helt annat sätt än alla andra....
Japp sån är jag!!! Och trött är jag också men det har jag väl aldrig skrivit här på bloggen...eller hur...
 
 
Haha...piggast i stan....
 
Nähä sist idag en rolig sång som jag snappade upp i helgen och jag har aldrig hört den förut. Men som vanligt är den väl sisådär tio år gammal eller nåt.
Men jag behöver den nu efter känslor som gått ända från tårna ända upp i huvudet jajajaaaa....
 
Och den är rolig låten om "Fanta och Rosé"
 
 
A förutom det där med att gå ner på kne...det var inte så kul...
Men jag kan tänka mig att blanda och testa faktiskt. Det är ju ändå lille lördag.
 
God natt Alla
LoveNepal...
 
Laters...
 
 

Är det ett lätt ämne? Adoption alltså...

Adoptivtankar / Permalink / 0
Nej det är inte helt lätt det här med adoption.
 
Man tänker att det är ju så bra att personer som inte själva kan få barn har en väg att gå och jag håller med.
 
Jag har inte alltid gjort det. Och stundtals när jag var som mest inne i min identitetskris tyckte jag att mamma Gunnel gjort fel som tog mig från min identitet och gjorde mig till ingenting här i Sverige.
 
Så är det naturligtvis inte och för mig och mamma har det gått jätte bra.
Men visst man måste också se adoption för vad det är.  Till exempel det faktum att det är människor som tutas ihop och som antagligen är väldigt olika varandra och som nu förväntas gilla varandra direkt för de är ju trotts allt det största och bästa som händer i både barnets och de vuxnas liv.
 
Oftast går det bra men lika ofta kan det gå fel och det kan liknas vid en helt vanlig familj och släkt där man inte gillar alla fastän man är blodsbundna.
Tänk på det när du inte drar jämt med din mamma eller pappa. Eller som i vissa släkter där man upptäcker att man hade en kusin eller moster eller faster man inte visste om för den tyckte ju inte mamma eller pappa om och har förskjutit för länge sedan.
 
Jag menar sådana situationer kan ju även uppstå i familjer där det adopteras. Det är ju ingen som helst skillnad bara det att det är lite hemskare med tanke på omständigheter.
 
Jag vet ett exempel där en adoptiv mamma märkte direkt att hon inte klickade med sin adoptiv son och vad gör man då liksom.
Och faktum är ju att du har tagit ett ansvar lika mycket för adoptivbarnet som för ett biologisktbarn men beroende på hur gammalt adoptivbarnet är så kunde man ju inte vara med från början, och påverka så att säga. Man har ingen aning vad som följde med i ryggsäcken.
 
Det är det ovanstående som kan bli så fel och det är sånt som diskuteras mycket i de adoptivforum som finns därute och som jag har lite svårt att ta till mig mycket för att alla har olika erfarenheter och det är väl förvisso bra att man kan få ventilera men det funkar inte för alla.
 
Ja det var lite om adoption och jag tänker att det är inte ett sommar ämne egentligen och att syftet för mig var att ha en blogg om adoption och att jag till slut bestämde mig för att inte vinkla den åt det hållet var ett bra bestlut.
 
Det tråkiga är nämligen att jag tänker att jag måste hitta det positiva i det hela och att det för mig är så förbannat svårt eftersom jag är en av dom som präglades med det svarta hålet så tidigt.

Så det blir inget mer om adoption just nu....tror jag...haha... man vet aldrig med mig.

_________________________________________________
 
Idag har det inte hänt mycket. Jag har förvisso tagit en löptur och det kändes bra inga kissestop behövdes. Men efter det har det enda som rört sig här i lägenheten varit artisterna i Allsång på skansen hehe...vad dålig jag är.
 
Imorgon skall vi skaffa Yen åt Jonna och kolla efter en ryggsäck samt lite annat som behövs när man åker till Japan.
 
Lilla gumman vad spännande det kommer bli :-)
 
Inga bilder idag kändes konstig. Får uppväga det på något sätt haha....
 
Vi hörs imorgon
Kram Alla
 
Laters....

Den tunga ryggsäcken

Adoptivtankar / Permalink / 0
 
 
Så var det då dags och jag skall skriva ner en kortfattad histioria om en liten kille som kom till Sverige från Colombia och fick ett helt nytt liv här.
 
Andreas den lilla killen som de sista gångerna jag såg honom stod vid en stolpe och log så soligt mot mig på det inneställe där jag och de andra brukade hänga och dansa och stoja.
 
Han sa inte mycket han stod mest och tittade.
När jag tänker tillbaka känner jag att jag borde tagit kontakt på ett annat sätt och som vanligt i min hjärna tänker jag att jag kunde räddat honom.
 
Han kom till sin mamma här i Sverige som liksom mamma Gunnel adopterat barn som ensamstående.
Jag kände hans mamma väl och det hände ofta att jag var hos henne när mamma Gunnel behövde en paus(en av mina extra mammor alltså).
 
Men hon adopterade själv som sagt och ibland när jag tänker på det så undrar jag hur det tänktes när dom lät en ensamstående adoptera ett barn som Andreas som egentligen inte var mer annorlunda än mig själv, förutom en liten detalj.
 
Andreas var sju år när han kom till Sverige...
 
Sju år i ett barna liv är mycket och ni som har eller haft en sjuåring vet att det pågår mycket däruppe i skallamentet och det har hunnit hända mycket i livet i form av erfarenheter och utveckling.
 
Han var inte som vi andra adoptivbarn. Han gick inte runt med blurriga minnen av det som var, jag kan inte svara för honom och för vad han kom ihåg men jag kan tänka mig.
Och jag tror att även om han ville förtränga så gick det inte hela vägen och ingen vet för den delen vad han sett eller varit med om där borta.
 
Att han levt gatubarnsliv så mycket vet vi. Hur länge?...ingen som vet...någon gång för länge sedan hörde jag att han suttit i barnfängelse men det har jag inte fått bekräftat så...
 
Vad det än var så tog han med sig sin fulla ryggsäck hit till Sverige. Ett land där han inte fick det helt lätt.
 
När han var tonåring blomstrade rasismen i Sverige och att vara skinnskalle och nynazist var " inne".
Fick på omvägar höra talas om en händelse där Andreas var inblandad och han fick springa för sitt liv nere vid vätterns strand jagad av ett gäng bilburna rasister.
 
Han sov aldrig som vi. Han var rädd för att sova.
 
Dessutom sägs det att han levde med en medfödd depressionsådra. Jag vet inte...jag kan själv bara gissa att han blev ett offer för sina egna minnen. Men det vet egentligen bara han.
 
Han hittade till slut rätt i sitt liv och han gifte sig och fick två små egna barn. 
Han älskade film och tog över en fillmbutik där han fick jobba med det han älskade.
 
Jag och mamma Gunnel var på bröllopet och vi grattade. Han såg så lycklig ut. Och när han och hans brud gick ut ur kyrkan gjorde dom det till musik från filmen "Braveheart" samma låt som jag själv tänkt ha på mitt eget bröllop en dag.
 
Några år senare dog Andreas.... han somnade in i sitt hem med ett barn på var sida om sig i sängen.
Han blev 27 år gammal.
 
Kanske gav hans kropp upp?
Han hade ju trotts allt behövt lindra sina inre smärtor med mediciner sen länge...
 
Varför berätta om Andreas?
 
Jo det här med adoption är något som jag själv alltid har funderat över och jag känner att det är många som likt Andreas kom med en fullpackad ryggsäck och det är många som kämpar med sina saker och ibland spelar det ingen roll hur liten man var för det svarta hålet som jag berättat om finns hos några av oss och det ger faktiskt aldrig vika.
 
Och jag vill att folk skall veta hur det kan vara ibland och få förståelse för att de paket vi har i ryggsäcken när vi kommer kan vara både tunga och svåra att bära.
 
Det var allt och Andreas minne lever...
 
Vi hörs imorgon allihopa med mer tankar och analyser.
Inget annorlunda alltså :-)
 
Laters....
 
 
 
 
 
 
 
Till top