Annalysen Analyserar

 

Ja, sådär dramatiskt var det faktiskt. Inget som märktes utanpå, men jag som tänkt att nu ska jag sammanfatta mitt år 2023, tappade helt greppet, då jag mitt i lugnet, istället blev arg. Så arg att jag nu när jag skrev var tvungen att lugna mig med ett riktigt fint kort, på min man och vår nya lilla familjemedlem. 

 

Det är inget fel på att vara tydlig och informativ. Det är tvärtom en nödvändighet om man ska leda och lyckas med det. Mitt problem är inte att någon skriker krig i förebyggande syfte, inte heller att de som nu skriker högt, inte är de som nu sitter på kammaren och tänker...ja, med facit i hand så...

 

Mitt problem är att jag varit orolig för krig så länge jag kan minnas. Ända sedan 1990-talet då balkan kriget härjade och skolkamrater som oftast satt i klunga och skrattade, helt plötsligt satt på var sin sida av skolbyggnaden och hatade varandra med sorgsna ögon. Jag har varit rädd för krig sedan någon samma årtionde tyckte att vi inte ska vara för patriotiska i vårt land och tog bort saker som att sjunga nationalsången på skolavslutningen och annat som de ansåg var skadligt då vi nu var så många nationaliteter. Min hjärna och själ, som då och då blev ansatta av rasism skrek...men hur ska vi alla få känna oss svenskar nu, när vi inte får något att samlas runt! 

Jag vet att jag till och med blev livrädd, och att det sen, typ dagen efter startades en nynaziströrelse Sverige aldrig tidigare skådat.

 

Jag har varit rädd för krig sedan någon på 2000-talet bestämde att lägga ner det mesta av vårt lands försvar, och till sist också värnplikten. Den företeelse som hjälpte vårt samhälle på fler sätt än att förbereda oss för det värsta. Unga män och kvinnor som behövde stabilitet blev tvingade till det. Dessutom hittade många både sig själva, sitt inre lung, sin inre vildhet, viljestyrka och annat viktigt i tonårstöcknet. Karrärer kunde byggas och vuxenlivet påbörjas. Dessutom hittade vi som nation de som inte var lämpade för uppgiften, men som var lämpade för annat och fick knas på hur de kunde bli hjälpta och hur de kunde hjälpa på annat sätt. Vi hade i och med detta en fantastisk norm (även om allt med krig suger) som nu blir jättesvår att få tillbaka. 

 

Jag har varit så rädd för krig, att jag drömmt om det, och år 2017 ledde det till att jag skrev en dystopi. En hemsk historia som nu nästan är en karbonkopia på det som händer i vår närhet.

Det är skrämmande, det är det. Men det är inte relevant. det jag vill säga är, skrik inte krig åt mig!!!

 

Ropa heller inte varg utan ordentliga förklaringar i samma andetag. Jag arbetar med tonåringar som arbetar med sig själva. De blir rädda och tappar hopp. Dessutom ser de nerklippta varianter av artiklar och uttalanden i en app. Skärp er! Att leda innebär tydlighet det är sant, men här tappas ordet informativ på ett aldrig skådat sätt. Jag tror till och med att jag hörde när ordet inte, slog ner i folksjälen. Tänk först, prata sedan!

Nu gick nog topplocket ändå. Jag som lovat mig själv positivitet, tappade nu allt och ber om ursäkt för det. Jag är varken politiker eller den typen av ledare, och har inte heller tänkt göra någon sådan karriär. Jag vill vara inspiratör och göra skillnad, och det utan klagosång.

 

Jag vill också säga att mycket av det jag skriver är mina egna observationer och allt behöver inte stämma, men jag är inte dum. Min förhoppning är att det där med att lägga ner försvaret, kanske ändå gjorde att vi inte sjönk allt för långt ner i den finanskris som härjade samtidigt. Men vad vet jag.

 

Nu återgår jag till att vara den jag är. Jag är faktiskt inte så rädd för krig längre, men jag har alltid känt att man måste vara förberedd. Jag tänker nog inte heller ändra några vanor eller hamstra. Jag har så länge jag kan minnas haft saker och mat hemma i sådan mängd att jag klarar mig några månader. En rätt skön vana ändå. 

 

Nu kan vi behöver lite lugnande...

 

London...

Där borta återgår nu livet till det vanliga, förutom att det flitigt arbetas på en väns musikvideo. Ett arbete som pågår för fullt då musik snart ska släppas. Det hindrar dock inte att man roar sig med vänner. Här är ett exempel på hur det såg ut härom kvällen.

 

 Kortet får avsluta det här inlägget. Jag får avsluta min ilska och gå vidare. Det är snart vår och jag längtar verkligen. Jag tänker ändå till slut, att det är det som är ljuset.

I år ska jag njuta lite extra då vitsipporna sprider sig likt mjuk bommul i skogarna.

Det blir bra det!

Laters...

 

Kram Alla

Kram Ukraina