Drömmen om ett café...

Livet / Permalink / 0
Någon gång i februari 2016 på Stora Hotellet i jönköping...
 
- Får jag be er om en audiens...
 
Jag står i dörröppningen till ekonomikontoret som angränsar till mitt eget kontor och därinne sitter min chef och hotellets controller. 
 
Mötet jag nu ber om har jag övervägt i ett tag för när E fick jobberbjudandet på lönekontoret kände jag att det var dags att se över mitt eget liv och jag ville nu höra vad huset jag jobbar i hade att erbjuda. Jag såg mötet lite som ett PU-samtal där jag själv stod vid rodret och ställde frågorna
 
Vi pratade om allt mellan himmel och jord där vi satt inne på "Bishops Arms" hotellets pub. Det ordades om att jag ville göra något annat och om vilka möjligheter det skulle kunna finnas för mig som sökte nya utmaningar i livet. Jag fick några svävande svar på mina frågor men tänkte att jag får skylla mig själv då jag fortfarande var yvig i mina tankar och fortfarande inte hade sorterat mina prioriteringar rätt.
 
Lite senare gick jag onöjd ut i livet och där hittade jag en annons om ett café mitt i vår fina stad som nu var till salu. Utan att blinka skickade jag en förfrågan till ägaren och fick ett glatt svar tillbaka.
Vi stämde träff och hon visade mig runt medan hon berättade om sin affärsidé. Jag i min tur berättade om mina tankar och idéer(mina papper ni vet) och hon gillade det hon hörde. Vi skildes åt utan några överenskommelser då jag ville titta lite på hennes ekonomi och min egen.
 
Väl hemma bestämde jag mig för att gå en liten introduktionskurs i "att starta eget" och när jag gjort det funderade jag lite till. Det visade sig till slut att det var lite för många röda siffror i caféets bokslut och det hela rann ut i sanden...tyvärr...
 
 
 
Ja, nu är det inte caféet på bilderna. Nä...det är ett café som jag och Robban stötte på i somras.
 
-Titta Robban...det är så här jag vill att mitt café skall se ut, sa jag. Ja fast med lite ändringar alá Anna då fnissar jag sen....
 
Ja man kan ju inte bara rusa å stad och köpta caféer. Men min dröm lever kvar och nu väntar jag bara på att storkovan skall trilla ner i knät så att jag kan få "prova" utan att behöva lämna hus och hem haha....
 
Eller så blir det något annat...kanske ett eventbolag...?
 
När drömmen om cafét lagt sig fortsatte jag livet med att söka lite jobb. Det första var på ett av vårt hotells största konkurrenter som Housekeeping Manager. Men det faktum att det inte gav mig någon utmaning utan mer en förmaning av livet att gå lite snabbare fram än nödvändigt, gjorde att jag även om jag fick en intervju liksom bara...inte ville...
 
Allt  lugnade sig ett tag och emellanåt var jag nöjd fast ändå inte och när jag var som mest förvirrad och hjärnan var halvt död så hände det här....
 
- Hur känns det? Jag menar...du kanske snart är härifrån...
 
Jag och E står bredvid varandra och tittar ut över kanalen i rum 103 . Vi har dragit oss tillbaka dit för att begrunda det faktum att E som nu var i slutet på den rekryteringsprocess hon gått igenom några veckor nu bara väntade på ett svar om hon skulle få jobbet eller inte och vad det skulle innebära. Rummet med sina stora fönster är ett av hotellets största och när jag står där och lyssnar på svaret på min fråga kommer den där känslan och så plötsligt bara vet jag(Saida ni vet) och jag känner hur något brister.
 
När vi är klara går jag och gömmer mig i det förråd där vi tillsammans gömt oss så många gånger för att "snacka lite skit" eller planera vår framtid och när jag tittar i den stora spegeln med guldram som vi ställt där stirrar jag rätt in i mina egna ögon och min egen röst ekar inne i hjärnan med ett enda ord...FUCK...!!!
 
 
Mycket märkligt...livet...
Precis när jag skrev sista meningen ovan kommer denna låt på Youtube. Jag har inte haft den i mitt flöde överhuvudtaget, men den är fin och ramar in dramatiken rätt bra om ni frågar mig haha....
 
Men tillbaks...
 
Någon dag senare får E jobbet och jag, jag springer rätt igenom vår stad till ett ställe jag cyklar förbi varje dag och skaffar mig själv en mentor....
Den jag väljer ut sätter mig ner, tittar allvarligt på den förvirrade tjejen och säger...Anna, du har så många nya förutsättningar i bagaget. Men först innan du gör mer...sitt ner i båten...!!!
 
Men det får bli imorgon...
Nu skall jag byta om och gå ner på byn och äta.
Jag är helt slut och det faktum att min dator suddade ut hela mitt inlägg en gång så att jag fick börja om från början, hjälpte inte till alls faktiskt...
 
Och det där med stället jag valde att inte välja...det får också bli senare eftersom jag har såååå....svårt med min tidslinje haha....
 
Mot mitt liv imorgon.
 
Laters...

När det liksom bara är...fredag...

Livet / Permalink / 0
Haha...
Jag är så lam ibland.
Jag menar...att i ett intro på en miljard bokstäver får jag ändå inte sagt det jag egentligen ville säga vilket är...
 
Min nuvarande arbetsplats är en riktigt bra en och det är sorgligt att lämna!
 
Men till nuet....
 
Ja det är ju fredag och jag som precis köpt filmen om "Han Solo" kommer att titta på den och ha en riktigt vanlig Svenne Banan fredagskväll med taco och allt.
 
Imorgon skall jag skriva om hur det var då när jag insåg att jag nått vägs ände och med det menar jag när jag insett att jag är färdig där jag är. Och hur viktigt det är att faktiskt vara färdig och inte ge sig av i vredesmod för att använda ett riktigt gammeldagsigt ord....
 
Men just nu...
 
 
 
 
 
 
Ja, jag chillar lite och det är nog en bra idé, eftersom jag tycker att jag hamnat lite på upprepningsvägen.
Vi sitter här i sofforna och följer Han Solo på hans första äventyr. Jag brukar inte gilla tillbakablickar men tycker nog ändå att den här är en rätt bra en med Star Wars mått mätt.
 
Vi hörs nästa gång och då skall jag bland annat berätta om när jag för ett halvår sedan var på väg till ett nytt ställe men valde att liksom bara vända om...
 
Måste sluta, Han håller på att dö...
 
Laters...
 
 

Hit med lite farligheter....

Livet / Permalink / 0
Innan jag börjar berätta om min märkliga livsomvälvande resa vill jag bara säga så här:
 Livet är en strid och att alla jobb är lika mycker ner som upp är ingen nyhet för någon!
Jag som har varit på samma arbetsplats i nästan tio tusen år har upplevt det som alla andra upplevt i sina arbetsliv och uttryck som jag spyr snart eller jag emigrerar, har förekommit lite då och då och mer...
 
Men...
Det betyder inte för en sekund att det ställe man jobbar på är det värsta som finns...tvärtom.  Alla jobb kan vara det värsta som finns om man ställer in sig på det och vaknar med den attityden varje morgon.
 
Men visst en gång på 24 år har jag vaknat och tänkt att näe, jag går inte dit igen, jag dööör hellre....
Men sen gjorde jag det ändå(gick dit alltså) och bad om ett möte med min chef och sen lade jag fram mitt "case" och jag var lika arg som ledsen och grät som Lille Skutt nästan hela tiden.
 
 
 
Om han lyssnade?
Jag kommer inte ihåg, det hela var lite traumatiskt faktiskt.
 
Det jag vill belysa här i mitt "intro" är att det jag nu skall berätta inte grundar sig i det faktum att jag då och då önskat att mitt jobb typ, for åt pipsvängen utan i att något förändrades...inuti mig....
 
Så...vidare...
För fyra år sedan(ungefär) lät det så här i ett huvud skitnära mig...
 
Anna! Det finns något därute...något ämnat för dig...fundera på det....och när du funderat klart....gör något!
 
Japp och några dagar senare hände det här....
 
 
 
Följt av....
 
Haha...ja...
Alla som var i Huskvarna på 1900-talet vet att "Gotteboa" redan funnits.
 
Att jag plockade upp just det namnet igen var ju bara av den enda smarta anledningen att folk i min egen ålder(som nu har stadig ekonomi och egna familjer med barn) skulle känna igen sig och liksom bara komma och köpa i min butik. Smart va?
 
Ja så här började det låta i min hjärna och det rann ut på papper efter papper och Gotteboa var bara en av många saker som hamnade där.
 
Sådär höll det på ett tag. Det hela var så konstigt och plötsligt började min värld  liksom bara...krympa, och långt bak i huvudet hörde jag en bekant röst som skrek...
 
HIT MED LITE FARLIGHETER...
DET ÄR PÅ TIDEN....!!!
 
Till alla er som nu inte vet så var det "Ronja Rövardotter" som skrek det där när hon hade varit instängd i sin rövarborg liiite för länge. Och ja, det beskriver faktiskt jättebra hur jag nu började känna, och att det hela blev lite märkligt beror på det faktum att jag...och jag upprepar det jag nu sagt till kreti och pleti i några veckor...gillar mitt jobb!!!
 
Haha, ja...jag är så dramatiskt, men så var det faktiskt och jag började prata med min närmsta omgivning om mina tankar runt livet och ibland ska man kanske vakta tungan och inte prata om allt(som Robban sa) för plötsligt har man planterat tankar i andras huvuden också och det är kanske lika bra som dåligt...
 
När jag kommit över denna första fas fick jag en liten paus i livet och det knatade på men så plötsligt fick E sin chans till något nytt och jag liksom bara...what!!!...
Och sen, sen började en jakt, en jakt på det nya för jag, jag var färdig där jag var.
Jag hade kommit till...VÄGS ENDE!
 
Ja nu blev det dramatiskt igen men jag menar i livet som det såg ut i min verklighet.
Nu började jag leta något nytt, både där jag var och överallt i resten av världen(jag menar Jönköping haha...).
 
Men det får nästa gång.
Nu blire "Vargsången" med Robban...stackarn...
 
 
Mot framtiden och det som kommer med den.
 
Laters...
 
Till top