Annalysen Analyserar

 

 

 

I skolan har alla elever nu kommit. Efter att ha äntrat skolans byggnader, har de nervöst fått träffa och se oss lärare. Vi lärare har i vår tur nyfiket och nervöst tittat tillbaka, alla med tusen funderingar runt hur vi skall göra för att göra dessa elevers gymnasietid till den bästa, och till den mest utvecklande tid hittills i livet. Ett samtal med varje elev och vårdnadshavare ska ge det underlag vi behöver för att skapa grunden till resten av elevens liv, samt göra att vi lärare lättare når det målet.

 

Det är under ett sådant samtal som en av burkarna i mitt livsskafferi plötsligt trillar ner från hyllan. Den öppnas i fallet, och rullar sedan sakta fram över golvet med innehållet sipprande ut i atmosfären. En händelse som får en vårdnadshavare att tappa fattningen och falla rätt ner i barndomens skamkänslor över att ha gjort någonting fel.

Jag själv blev tagen på sängen mitt i allt stök, och såg antagligen ut som öppningen till en fågelholk där en struts bor.

 

Ledarskap kommer i många olika delar, vilka jag anser att jag har många av. Dock har jag alltid känt att jag fallit ur lite vad gäller auktoritet, detta då jag dels är en kort liten mörk tjej som fram till nu alltid sett alldeles för ung ut, dels då jag tenderar att ha lite drag av tourettes, och slänger ur mig vad jag tänker, och sist, har jag aningens för mycket ironi och humor. Frågan till själen har därför ibland blivit, om man verkligen tar mig på allvar? 

 

Svaret på den frågan fick jag häromdagen vid ett samtal med elev och vårdnadshavare, i det här fallet en mamma.

Lugn och trygghet färgade samtalet. Jag lät tillräckligt mycket ironi och humor vara med samtidigt som jag med stadig blick, och bra intervjufrågor fick ur båda parter de rätta personliga detaljer jag behöver i mitt arbete. Detaljer som kommer att ge mig alla möjligheter att följa elevens varenda drag lika följsamt som en spätta på motorcykelsadeln. Jag fick med andra ord precis det elevfacit jag ville ha och behövde. 

 

När vi närmar oss slutet har jag en sak kvar att förmedla.

Jag berättar att vi snart är klara, men att jag har en sista sak jag behöver ta upp. 

- Jag vill att ni ska veta att skolan är nikotinfri! Jag tittar lugnt från den ena till den andra.

Plötsligt spärrar mamman upp ögonen, skruvar lite på sig innan hon under lugg säger: - Men det här är ett nikotinfritt tuggummi, och pekar mot sin egen mun. 

I flera sekunder är det tyst, jag tittar jag på mamman medan jag sorterar det hon just sagt. När jag inser att hon trott att jag läxar upp henne, slår jag förskräckt ut med armarna och nästan skriker...

- Nej, nej, jag menar inte det! Jag ler nu brett för att hjälpa den stackars personen mitt emot mig vid bordet. - Jag menar att den här skolan är nikotinfri! Det är förbjudet för ditt barn att bruka all form av nikotin här, även att vejpa(röka e cigarett)!

Våra ögon möts, hon slappnar av och så skrattar vi båda. Eleven tittar från mig till mamman, och ger sedan sin mamma en tonårings blick och läten som förmedlar att hon är såååå...PINSAM!

 

När jag lite senare vandrar hemåt funderar jag på det som inträffat. Jag konstaterar lite småleende att jodå, de rätta chefstakterana sitter i, det är bara det att jag glömmer bort att de finns. Dessutom har jag glömt lite hur de kommer i uttryck, när jag praktiserar dem. Jag tänker att det är så, att man ibland glömmer vilka burkar man har ståendes där på hyllorna i skafferiet. När man inte längre öppnar dem så ofta, tvivlar man på de erfarenheter man faktiskt har. 

Med facit i hand är jag glad att min burk trillade ner den här dagen. Jag måste också erkänna att jag saknat den.

Det är så lätt att inte tro på sig själv och att glömma. Min livstratt fylldes under årtionden med situationer där samtal fördes med anställda, både nya som gamla. Samtal som föranleddes både av trevliga, och ibland mindre trevliga skäl. Alla har de härdat och format mig på många sätt. Ibland glömmer jag mina skills då de börjar försvinna i fjärran. Som tur är finns egenskaperna nu samlade i mitt skafferi. 

 

Jag plockar upp min burk som utan att blivit vald trillat ner från sin plats. Jag doppar min penna i livssörja och skriver ordet auktoriet på etiketten. Nu står det där bredvid andra ord och fraser som beskriver innehållet. Ord som, kommunikativ, tydlig, kreativ, ärlig, transparant, prestigelös, positiv, humoristisk, kreativ, engagerande samt förmåga att delegera. Och så det viktigaste, inte rädd för att räcka upp handen och säga...jag hade fel.

Jag smeker burken ömt, innan jag ställer tillbaka den på hyllan. Den kommer nu att få stå i ögonhöjd, då kraften i den är stor och behövlig. Och det som skedde visade att jag inte behöver vara orolig för att vissa skills är borta. Jag är den ledare, jag tror jag är. Skönt...

 

 

Med alla dessa vuxna insikter i bagaget lägget jag nu upp lite bilder på när jag och Robban kraschade ett bröllop. Med det menas att vi smög in och hälsade på, på ett bröllop vi inte var bjudna till. Det var ju i sig inte särskilt vuxet, men kändes ändå rätt. 

Om vi blev utslängda?

Nähä...för vi var redan utanför haha...

 

Vi börjar med en bild på de som faktiskt var inbjudna :-)

 

Fantastiskt!

 

Kram Alla

Kram Ukraina