En midsommarnatt klockan 03:45...
Analysenhjärnan strax efter klockan 03:45 en midsommarnatt...
"Tänk om det blir värre och han har inre skador? Tänk om vi behöver åka in och får dåliga besked, det kanske blir gips eller sängliggande hela sommaren? Stackars man! Men vänta nu...hur blir det med fönstrena? Vem ska putsa dem, blir det jag nu då???"
Min man, denna fantastiska kille som alltid står stark vid min sida och som alltid tar sig an nya utmaningar. Mannen som fixar med en det ena, en det andra, och som alltid är den som säger saker som, - Näe, nu behöver fönstrena putsas, och sen liksom bara gör. Hur ska det nu gå, med allt?
Jag ligger där mitt i natten, och tittar på min man som nu ligger på sidan och snarkar så att taket lyfter. Precis innan har han vänt sig om, och i sömnen stönat av smärta över en rygg som mördbultad, bultar varje gång han ändrar ställning. Nej Anna, du kan inte putta på honom nu. Utstå eller gå och lägg dig någon annanstans. Han behöver sova och läka.
Jag går upp och gör ett toalettbesök,skamsen över min bortskämdhet vad gäller skinande rena fönster, och sen ännu mer skam över tankar på att jag nu kanske, själv ska behöva...
Men stopp nu!
Vad har hänt?
Jag har länge varit lite irriterad på mig själv för att jag inte fastnat lika hårt för cykling som min man. Det underlättar ju liksom alltid om man har liknande intressen. Men är man trafikrädd sedan länge, då blir det svårt att älska att åka flera kilometer i timmen bland bilar och annat som man gör vid landsvägscykling. Dessutom är det otäckt när man är många som ligger i "klunga". Ett litet misstag kan bli förödande. Ett hjul som träffar ett annat, när man behöver ligga tätt, tätt för att spara på krafterna i motvind och annat, kan fälla en hel grupp. Precis det som för bara några dagar sedan hände Robban och den grupp som var ute för att liksom bara träna lite grann.
Nästan sist in i högen av människor, bromsande och parerande han för att hellre träffa någon i ryggen istället för huvudet. Sedan flög han över styret och tog med sig cykeln ett varv innan han hamnade på rygg. Dramatiskt ja visst, men jag har sett det förr. När cyklister kraschar sker det på ett ögonblick. Uttrycket faller I faller A faller alla, kan nästan tänkas komma från cykelsporten.
Ambulans och besök på akuten följde för några i gruppen. Ett sprucket revben, en sprucken skuldra och en sommar i mitella. Robban klarade sig förvånansvärt bra och kunde med hjälp åka hem omskakad, lite trasig här och där. Blåmärken, skrubbsår, mosig men oskadd, och med smärtor som ligger på skalan 4 av 10.
Ja, det gick verkligen så bra det kunde. 16 timmar senare såg det ut så här, när han sa, glad midsommar till familj och senare vänner...
Jag är så tacksam!
Härliga midsommar och härliga man!!
Ja, och det är alltid härligt att vara i glada vänners lag, la, la, la, laaaa....
En låt på det:
Livet kan förändras på en sekund, det vet vi sedan gammalt. Jag är alltid lika fascinerad av att det är så svårt att lägga det på minnet. Själv var jag ute och sprang när Robban kom hem och antagligen lite chockad ringde. En väsande röst som deklarerade att det inte var läge då jag själv höll på att dö på min löparrunda runt sjön, fick han till svar. Jag lärde mig något den här gången. Svarar man i telefonen då får man ta mig f, vara trevlig, eller så skiter man bara i att svara. Det kan ha hänt något, som kräver ett trevligt bemötande oavsett grad, och det är inte kul att stå i andra änden när man behöver hjälp, fysiskt eller psykiskt.
Bra analys Anna!
Något att ta med på lektionerna i höst kanske :-)
London är varmt, innan hemresa till Sverige är arbete och vänner i fokus. Det ena populärare än det andra. Jonna förbereder sig för hemfärd och vi här hemma förbereder för att familjemedlemmen som nu nästan är britt, skall komma hem.
Välkommen hem du unga du fria, du högst ärande nordbo. Du livliga, ärorika sköna...
Och så Kim, min andra härliga tjej. Hennes lilla "Krogu" växer och ser nu ut, så här...
Tills nästa gång, god fortsatt sommar allihopa
Laters...
Kram Jonna
Kram Kim
Kram Ukraina
