När hjärnan är överhettad

Livet / Permalink / 0
 
Med överhettad hjärna och energi som aldrig tycks ta slut(inte än som det verkar) ja då behövdes det bara en låt som Emil i Lönnerbergas "Bom sicka bom" för att det skulle rusas runt i lägenheten och tas selfies och dufies och hundfies och det sista och jag tror jag dör av påhittighet...vifies...ja ni vet? som i wifi haha...jag är så skojig...
 
 
Ja en vifie är ju då när man tar en selfie med någon annan alltså en..vifie...
Och min man som är jätte fredagstrött är ändå snäll och ställer upp och det fast han fått bevittna fru och hund som rusat runt i lägenheten den ena jagandes den andra som håller smaskig hundgodis i näven....
 
 
Han är så snäll den där...eh..Christian Luuk...???
 
Haha...ja...vad ska man säga...
Min analys angående livsläget i Annalysens liv är följande...
 
För mycket koncentration och vuxenhet kan i stora doser, så som det varit de senaste dagarna smälta den delen av hjärnan som forfarande är ganska klok, och när det sen via svett och annan kropssvätska(egna fantasier här är okej) rinner ut lite klokhethjärna ur systemet då blir det så kallad härdsmälta och då kan det bli sådär märkligt som det har varit i en kvart hemma hos mig.
 
Ja...och jag försökte ändå att döda all energi jag hade med en cykeltur på 3 mil och mer, fram och tillbaka till Vistakulle...
 
 
Japp och jag var så förbannat trött och frusen efteråt och trodde nog att med lite mat och annat så skulle jag däcka av ren utmattning...
Så blev det inte...
Jag och hund fortsatte leka...
 
 
Jag hade antagligen roligast...
 
Jag tar mig en funderare över hur jag mår egentligen och medan jag gör det så lyssnar jag på mer barnmusik och här är en på riktigt hårresande bra och mäktig låt som gjordes till filmerna om Kalle Blomkvist och jag tänker att den får stå för mig och mitt liv just nu för visst...är jag rätt hjältemodig va...?
Haha..det är så sant det dom sjunger....
 
Riddare och hjälte ja vad man än vill bli
Allting är så möjligt med lite fantasi...
 
 
Japp nu känner jag ändå att det är dags att återvända till vuxenlivet, jag menar man kan ju inte vara barn jämt som Ronja sa...
 
Japp och jag tror faktiskt att jag är lite trött nu...
Imorgon är det lördag och jag tänker och hoppas att jag vaknar tidigt för jag har lite att fixa...que surprice...
 
Tycker du som jag så rider vi för då känner jag mig, jag mig fri....
 
Blir vuxen imorgon igen...
Lovar...
Not...
 
Kram Alla
Kram Barnasinnet
LoveNepal
 
La gon...
 

Starka vindar och mögelkaka...

Livet / Permalink / 0
 
Ja där satt jag på den lilla, lilla flygplatsen med det lilla, lilla flygplanet och den lilla, lilla kakan jag köpt för att döva min ångest över att man kan trilla ner från himlen och dö.
Helt plötsligt slet vinden tag i fönstret där jag satt och det skallrade till i glaset och när jag tänker på det så var det nästan så jag även hörde hur det skallrade i mina tänder när jag rös till av oro....
 
Min lilla resa höll på att ta slut och när jag försökte tänka på annat så gick tankarna till allt det som hänt.
 
Stället jag besökte var så likt det jag själv jobbar på och alla var så snälla och nyfikna på mig och vad jag gjorde där.

Ett tag igår kväll så funderade jag också över det där sista om vad jag egentligen gjorde där och kände mig på sätt och vis lite misslyckad.
Men när jag sorterat mig och bestämt hur jag skulle hantera situationen så var jag nöjd och idag har jag pratat med berörda så som husfru och chef på plats, och det jag oroade mig för igår klarade jag utan att förarga eftersom jag kom fram till att ibland får man backa lite och tänka att råd är bättre än att slå ner på saker som man själv vet kräver lite mer och då hjälper jag inte till om jag som "häxan surtant" kommer där och mästrar.
 
Och som jag sa...min like är lika duktig som jag själv och erfarenheterna oss emellan saknar skiljelinje eftersom vi i stort sett gjort samma karriärsresa.
Hon listade ut det mesta helt själv och då kommer hon att lista ut resten med på egen hand, men kanske då lite snabbare med mina råd.
 
Japp Mission Completed som man säger på samma språk som man säger I´m so fucking tired och det betyder ju då att jag har gjord det jag ska men att jag är fruktansvärt trött nu.
 
Så här sitter jag nu och bloggar.
Jag är så glad att jag gjort det jag ska och...att jag lever...
 
Ja för när jag satt där med min lilla kaka och min stora oro på flygplatsen i Karlstad så la jag upp en bild på instagram där jag i princip berättade för världen om min dödsångest och tänkte att nä he...det där tar jag bort för man ska inte jinxa sig själv det är dåligt....
Men jag bestämde mig för att det fick vara kvar och just i den stunden började jag fundera lite över kakan jag åt på och att även om mannen i luckan sagt att den är som en helt vanlig kokosboll med vispad äggvita och så vidare så smakade den väl ändå lite märkligt...och seg var den med. Men jag tänkte att han sa ju faktiskt bara att den påminnde om en kokosboll och han var så trevlig och serviceminded och vi hade skojat så mycket med varandra så det var nog bara så att hans recept inte föll mig i smaken...
 
Så var det inte...
Och jag som är den minst mat kräsna i hela småland tyckte nog att nu är något är jätte fel.
Så efter min tredje sked(kanske fjärde) då börjar jag underöka kakan.
Den trevlige mannens trevliga trevlighet försvann i mitt tycke i samma sekund som jag såg den gröna färgen på hela undersidan av kakan som i övrigt var brun och vit och jag tänkte att SKIT...jag kommer inte bara att vara skiträdd när jag flyger hem, jag kommer dessutom möjligtvis må jätte illa och ha magknip.
Det där var inte vad jag behövde just nu och plötsligt kände jag mig så besviken...på den trevlige mannen.
 
Jag visade honom naturligvis kakan och fick lama ursäkter om än det ena än det andra men var inte så intresserad. Ointresset och min flyg oro gjorde så att jag inte gjorde en stor affär av det hela för jag var så rädd att jag skulle bli dålig. Men jag har ju också en ovanligt stark mage som brukar klara det mesta.
Jag valde en marabou choklad kaka som ersättning i det enda syftet att den kanske var fet nog att linda in det äckliga i kakan i någonslags kokong där i magen.
 
Så där var jag, mer än nödvändigt rädd på grund av den äckliga mögliga kakan, och hela situationen gjorde min hemlängtan större än min flyg oro....
 
Men allt gick bra till slut.
Planet lyfte och mitt humör med för solen lyste så vackert på molnen däruppe och jag tänkte tankar om livet och vad härligt det är och...vad fantastiskt att man kan flyga igenom molnen sådär lätt när jag hörde på TV igår att ett moln väger flera ton.
 
 
Men så här fantastiskt var det inte när det lilla, lilla planet skulle landa på den lilla,lilla flygplatsen i min stad för nu var det full storm och det regnade från sidan och planet krängde hit och dit och mitt huvud med.
Svetten rann på ryggen och magen och armarna och benen och överallt där svett finns och när vi till slut landade så tänkte jag att det blir nog bra det här...sju roll on senare iallafall...
 
Men på marken var vi och jag och den andra passageraren som skulle av i Jönet gick av medan resten satt kvar för att åka vidare ut i världen.
 
Som sagt det var bara jag en till. Hon hade sitt bagage som handbagage och promenerade ut ur ankomsthallen medans jag som checkat in min väska fick stå och vänta tills maskineriet som är bagagebandet spottade ut min väska som var den enda i salen.
Mamma Gunnel som mött mig stod bredvid mig och vi skrattade båda lite för det såg rätt löjligt ut...
 
 
Ja lite orolig blev jag att jag skulle missa den när jag var tvungen att ta ett kort, jag menar då hade den fått åka runt en gång till och då hade nog personalen blivit lite trött på mig...det hade jag blivit...
 
Nu skall jag chilla och se på film och inte springa och tvätta och dricka te.
Ja så blir min kväll och imorgon är det det vanliga jobbet på mitt hotell som gäller och tro det eller ej...jag är faktiskt riktigt sugen på att gå till jobbet....
 
Kram Alla
Kram Min starka mage
LoveNepal
 
Laters....

Klädd i pansar i en stad gjord av vatten

Livet / Permalink / 0
 
Ja så här såg det ut imorse.
Jag var taggad till tänderna och jag tänker att jag som ibland tycker att det där med uniform i arbetet kan vara lite tråkigt...jag tänkte helt om idag när jag istället kom att se den som en skyddsdräkt...
 
Ja för när man är på osäker mark och måste uppfattas som super säker och stabil då blir faktiskt ändå den tråkiga uniformen ett slags pansar som skyddar. 
 
Jag håller som bäst på att summera och sammanfatta allt jag fyllt min hjärna med och tro mig...det är mycket.
Imorgon ska jag sitta mittemot en like som har precis samma erfarenhet som jag själv och berätta vad jag kommit fram till och vad jag ser för faror i några av hennes arbetssätt som jag upptäckt av den enkla anledningen att jag själv trillat i dessa fällor när jag velat uppnå högsta möjliga resultat.
 
Och hur säger man sånt som man vet att man själv inte skulle ta utan att vilja ge budbäraren livstids halshuggning...
 
Får väl påminna henne om fredsstatyn som står en liten bit från huset...
 
 
Ja det kan jag ju klura på, vilket jag också gör över en kopp kaffe på Wayne's Coffee.
 
 
Men vidare...
Har ätit kvällsmat och tagit en lång promenad i denna stad (Karlstad) som är full av vatten. 
 
Åar stora som floder rinner till höger och vänster så jag som i princip aldrig gått vilse i hela mitt liv, fick uppleva känslan av att det möjligt  var så att jag inte skulle hitta tillbaka till var jag kom ifrån.
 
Men det var aldrig någon fara.
För jag, jag har koll...
 
Japp så har min dag varit och hade jag hetat Bert och haft en dagbok då hade jag skrivit...
klart slut lingonstrut nu.
Men jag heter varken Bert eller har en dagbok så det skriver jag inte då, då haha...
 
Kram Alla 
Kram Min sammanfattning 
LoveNepal 
 
Laters....
 
Till top