Vårkänslor med stort K...
Våren är äntligen på väg med vitsippor som inte tittar ledset på dig utan faktiskt står lite i givakt i all sin prakt. Vissa träd visar sina blad, om än lite blygt och jag tänker att det kommer ta ett litet tag till innan det blir sådär härligt grönt och skönt...
Runt mig i den tidiga våren händer det mycket utan att jag behöver be om det. En trevlig fikastund med precis alla jag älskat sen 1970- 80- och 90 talet blir en lika trevlig födelsedagsfest för Jonna som inte kommer att vara här när det är dags. Hon får paket med lov om swish, och kramar som räcker ända till den 28:e då det är födelsedag på riktigt.
Mitt eget skolabete gör att jag ibland glömmer att jag har annat att göra och när påskhelgen närmade sig sitt slut kom jag på att jag hade en inbjudan att svara på. Precis när jag skall meddela mig, plingar det till i telefonen och jag tänker att jag är lyckligt lottad som har kollegor som har bättre koll än jag har. Jag svarar glatt ja, på meddelandet och innan nästa kväll, så har jag varit på en skolresa a´la gymnasiearbete som en av eleverna gjort i sann Anna stil med buss, quiz tävling och stop på ställen ingen vill missa...
Mycket bra resa med stop på både hotell Stranbaden, fyren vid Morups Tånge och Ullared. När jag kom hem var jag faktiskt lite omtumlad och var tvungen att sitta ned lite och gå igenom vad det var som hände egentligen. När jag var färdig, ja, då var det bara att konstatera att vi allt har många fantastiska och bra ungdomar i det här landet, det har vi verkligen...
Vikt: Tung, ja! Tjock ja, och nej. Det är inget fel med att ha lite extra kött på benen, nej verkligen inte. Men när allt kött liksom hamnar i mitten av kroppen, då tycker jag inte att det är roligt längre.
Längd: Jag tänker att jag är liten, men att det inte går att göra mycket åt. Mer än att börja använda klackskor igen då.
Tillstånd: Jag är glad, det är jag ju. Men det är det här med klimakteriet. Jag har inte velat beröra det för att jag känner mig gnällig. Men idag...kroppen WTF! Jag vill inte minnas, men tänker att jag fick min diagnos år 2015 typ. Så...kroppen, låt mig vara nu! Snäääääääälla...
Träning: På gymmet, löpning, speedwalk och en sabla massa sit ups.
Film: Harry Potter, Dödsrelikerna del 2. Avengers, The End game.
Filmerna i mitt liv. Av någon anledning så fick jag för mig att titta på sista delen av två filmserier jag kommit att älska. Lite fundersam med blicken i fjärran sitter jag sedan där i soffan, Insikten om att de båda serierna slutar på exakt samma sätt kommer. Jag förstår plötsligt hur mitt undermedvetna arbetar och vad det är jag egentligen drömmer om, och så plötsligt, börjar jag gråta. När det goda vinner, försvinner de båda onda, maktgalna karaktärerna på exakt samma sätt från jordens yta. Båda två utan att ens lämna ett litet spår. Så lätt är ju tyvärr inte livet om ni förstår vad jag menar?
Jag torkar tårarna och tänker att jag är så lyckligt lottad just nu.
För även om jag kanske är lite extra känslig på grund av det där som jag inte vill nämna vid namn men börjar på klimak, och slutar på teriet, så är jag ändå glad att jag liksom bara...känner...!
Laters...