Annalysen Analyserar

 

Jag själv har alltid behövt deras positiva knivar. Detta då jag har vissa tendenser att se allt lite mera svart än vitt, lite negativt och mörkt. Med tiden har jag dock lärt mig att analysera och bena ut vad som orsakar det negativa. Att hitta det positiva har blivit en sport. Jag blundar negativt, ser deras ansikten och tänker...okej jag gör och tänker så här istället...när jag sedan öppnar ögonen är allt mycket ljusare. Mycket bra förebilder de där två.

 

Det var moster Runas och mamma Gunnels ansikten som dök upp i affären den där dagen förra veckan, då jag lite förtvivlad stod och funderade. 

"Alla är så ledsna, vad ska jag göra?"  min hjärna arbetade för högtryck. Mina fina arbetskamrater har inte varit sig själva. Med skedar gjorda av modstulenhet rör de om i kaffet, där de mörka skuggorna av deras ansikten inte längre avspeglar några leenden, uppgivenheten känns i luften. Det är inte deras egna fel, det är inte heller skolans eller skolledarnas fel. Vindarna blåser bara annorlunda när ungdomar mår så dåligt att inte ens kärlek eller tusen positiva knivar hjälper.

 

Beväpnade med visdom och kärlek har vi öppnat dörrar till lektionssalar, och väl inne plöjt igenom atmosfärer av hjälplöshet, där misslyckanden haft förtur. I mångt och mycket har vi lyckats vända dessa ungdomar. Med gemensamma krafter har vi puttat ut dem i arbetslivet, med matlådan full av det, de behöver i sina kommande liv. Det har blivit svårare, vi märker det! Hur gör man när man liksom inte längre når fram? 

 

Det blev lite dramatiskt nu va,  Anna?

Ja, så är det, men ibland måste man måla ut det man inte kan sätta ord på. För, även om jag nu ändå lyckades så är det inte säkert att alla kan göra så. Mina arbetskamrater är inget av det ovanstående dramat, då deras proffessionalitet förbjuder dem att agera utefter något annat än det vi är ålagda. Ovan ytan är det idel skratt och glada miner. Vi hjälper och lyfter varandra på alla sätt. En styrkevecka har upprättats där vi en efter en får varsin vecka då vi omhuldar varandra extra mycket. Vi kärleksbombar, skickar små lappar med smicker, och lyfter varandra på alla sätt.

 

Det var när jag stod där i affären och funderade över hur jag skulle kunna hjälpa till att sprida ännu mer positivitet, som jag såg dem, hoptimisterna. De stod där i flera i olika färger och storlekar. Jag som alltid håller låg profil (not), klappade alla på huvudet och vips så skrattade en hel arme av små hoptimister åt mig och jag kände att yes, om så lite kan roa så mycket, då tar jag en.

 

Så fick det bli, en av hoptimisterna fick följa med mig till skolan. Varje vecka kommer den lilla hoptimisten nu att byta skrivbord. Den kan inte göra mer än att sprida glädje och hoptimism, men den är ändå något att luta sig mot om arbetskamraterna inte är där. Den hjälper till att skratta åt att vad som än hänt, så är man bäst ändå.

 

Fina lilla hoptimist!

Jag döper dig till Runa!

Nu är det ju så att det är jag som är annalysen. Mina arbetskamraters egentliga känslor kan jag inte veta, men jag känner igen en ledsen själ när jag ser en. 

Vi kommer alla att klara oss såklart, men jag tänker att en hoptimist behövs lite här och var. Och märk väl att hoptimisten inte behöver vara köpt i en butik. Vem som helst kan nämligen bli en hoptimist. Ett tips från coachen är, att man omger sig med hoptimister eller liknande...

---

Bloggen är slut för idag. Jonna har efter sin systersons födsel åkt tillbaka till sitt. Systersonen har i sin tur börjat vänja sig vid livet och de han hamnat hos.