En delad hjärna och en fruktsallad...
På ett tåg mellan Lund och Nässjö...
Ja, där sitter jag, i bagaget har jag resultaten av de intervjuer och observationer jag gjort i mina studier av en yrkeslärarkollegas vardag. Funderingar runt vad som setts, hörts och sagts, blandas med tankar runt hur jag skall lösa detta fortsättningsvis. Hur får jag ner alla dessa intryck i en och samma text? En text som skall vara genomtänkt och dessutom innehålla vetenskapliga referenser och rymmas på bara fem sidor?
Sinnet jobbar på, men och plötsligt, delar sig hjärnan i tre delar, och kommer ihåg att jag precis varit där min mormor Mait arbetade i hela sitt yrkesverksamma liv. Jag har varit inne på Vipeholmsanstalten eller som stället nu heter, Vipans Gymnasium...
Ja, jag har trampat runt där mormor Mait en gång kämpade på för att göra tillvaron och livet för kvinnorna på tuberkulosavdelningen drägligt. Fantasktiskt!
Jag sjunker ner i sätet på tåget, bredvid mig sitter en kvinna som gör klart för mig att snick, snack inte är ett alternativ. Jag tackar henne i smyg och tänker att vad bra, jag klarar inte mer nu. Jag måste dessutom läsa ett kapitel i boken jag har i väskan.
Det är när jag sitter där och förnöjt njuter av att liksom bara få åka tåg igen (ja, vi gjorde det en massor, mamma Gunnel och jag, när jag var tre skitar hög med mössa på), som hjärnan får fnatt och en delar sig en gång till. Tre delar är nu fyra...
Anna...man kan inte vara stolt över att ha varit inne på den anstalt som gjorde sådär mycket ont. Den fjärde delen går på, och de tre första delarna av hjärnan nickar instämmande. Den nya fjärde delen blir arg och resonerar emot. "Det spelar ingen roll tyvärr, detta är en del av min historia. Mormor Mait gick till sitt arbete varje dag, hon var sjuksköterska av sin tid. Hon bar förklädet och broschen med stolthet, och hon var snäll"
Jag blir lite less där jag sitter. Nya tankar om livet kommer, men denna gång orkar inte hjärnan med fler delar. Jag älskade min mormor och hatar hur jag inte tog vara på hennes sista tid. Tonårs Anna får sig en riktig käftsmäll i tanke. Jag känner hur min härliga tillvaro på tåget försvinner i ett töcken av tankar, om allt. Varför är min hjärna aldrig tyst?
Plötsligt plingar det till. Tågets högtalare slås på, och min tillvaro räddas av en röst som befriar och ger hjärnan nytt fokus.
-Jaha, då välkomnar jag er nypåstigna från Lund. Mitt tåg är fullt ikväll, då alla platser är bokade. Jag ber därför alla nytillkomna att sätta sig på era förbokade platser. Jag upprepar...sätt er på den plats som står i bokningen. Det är tacksamt och gör att vi slipper leka fruktsallad senare!
Jag stirrar ut i luften en stund. Hjärnan är hel igen, och jag börjar flina för sig själv. Sa han leka fruktsallad? Ja, det gjorde han...jag döör så roligt.
Plötsligt får jag en liten klapp på axeln. -Ser du himlen? Visst är den vacker?
Kvinnan bredvid mig ler stort emot mig. Jag sträcker på mig ser den blodröda himmelen, och ler tillbaka, innan jag åter sjunker ner i sätet.
Vikt: Tung hjärna, lätt sinne, stora lår och riktigt kort minne.
Längd: Kunde lägga upp min väska på väskhyllan själv, hurra!!!
Tillstånd:
Träning: Några löparrundor har det blivit och så cykla, cykla, cykla.
Film: Tänkte titta på lite Astrid Lindgren men fastnade framför de första avsnitten av Outlander istället.
Han räddade mig verkligen, den där tågvärden eller som det hette på 1900-talet, konduktören. En sann service människa som vet att humor är bästa vägen. Lite lik mig själv faktiskt.
Vad gäller Vipeholm så förnekas ingenting. En förgången tid som inte kommer igen. Då var behovet att gömma undan stort. Nu gömmer vi inget och ser allas lika värde.
Viva det!
Vidare...
Dagens Lonna!
Filmen är på god väg, det är bara lite grand kvar att filma. Att köra bil är inget som kommer bli ett stående inslag därborta i London, och en rolig utekväll med vänner i egen ålder gav ett behövligt andhål.
En supersnodd bild på det. Något som ingen någonsin tröttnar på...
Vi tillsammans med mig, går mot ljusare tider, jag med en hjärna som i dagsläget inte blev hjälpt av att världen bytte tid. En timme förlorad tid är egentligen inget, men kan bli mycket för en redan full hjärna. Jag gör inga fel men tappar ord. Det gör inget! Jag älskar att hitta på egna nya :-)
Kram Alla
Kram mig själv
Kram Ukraina
Laters...