Anna, skogen och de nya trolltiderna...
Det är nya tider, för en del. Lite negativt kan jag påpeka att det är nya krig, nya sjukdomar och annat skräp där ute i världen. Men det sker också mycket positivt. Klimatforskarna jobbar febrilt och hittar nya verktyg som ger hopp. I Sverige jobbar nu myndigheter ihop för att hjälpa våra unga att hitta rätt i livet, något som jag själv vet är skitsvårt.
Verkligheten och livet är ibland svårnavigerade. Min flykt blev i tidig ålder tv:ns och filmens värld. Vilse i pankakan, Bamse och andra barnprogram slukade jag som om de vore godsaker. Vilse i pannkakan vet alla vi som föddes på 70-talet är en vattendelare. Vi som uppskattade Staffan Westerbergs sinne för det fantasifulla får ofta försvara och förklara, något jag skrivit om tidigare. Om jag lite snabbt får analysera det hela så var Vilses sökande i pannkakan kanske lite för verklighetstroget ändå, och då blev det läskigt. Men tänk ändå, att man kunde leka bort det svåra med att behöva äta upp sin mat.
Att då och då förlora sig in i det som inte är vardagen är viktigt. Skogen blev tidigt det ställe jag flydde till. Jag behöver inte fundera eller analysera min fascination över stubbar, mossa, ekträd och bokskogar. Min resa från Chile slutade ju mitt i John Bauer land, konstnären vars tavlor jag och mormor Mait tittade på varje gång vi var på länsmuseét i stan. Jag tittade storögt på prinsessan Tuvstarr och försökte analysera vad hon tänkte på där vid kärret, eller när hon red iväg på den där jättestora älgen.
Nästa stopp på min "jag älskar skogen" väg var Huskvarna. Här tittade jag och mormor Mait på filmen Dunderklumpen, den lilla figuren som stal leksaker och blev jagad genom skogarna i jämtland, med Beppe Wolgers i hasorna. Vi såg inte filmen en gång, nä, nä...vi såg den flera gånger. En Dum en, säger att filmen var världens bästa! Och till alla som tyckte att "Roger Rabbit" var unik i sitt sätt att blanda film och tecknat säger jag bara. Jösses...!
Men så...1979, när jag var 6 år, då kom det som antagligen bröt ner varenda hjärncell i skogsbitar på den lilla flickan med de stora bruna. I många år var julkalendern "da shit", men här året kom något som skulle slå allt det andra, något som fortfarande slår, allt det andra.
Alla vet att jag pratar om Trolltider, och alla vet att jag kommer att skriva om hur den nya versionen inte på något sätt slår den gamla. Uppenbara saker för mig, och andra som likt mig själv växt upp med känslan av att en upphittad kapsyl kan vara en tallrik som hamnat fel.
Det är nya tider, där världen är skrämmande även för en vuxen. Även om jag sitter på kammaren och skanderar att den gamla versionen av trolltider var bättre, så tänker jag också så här...
Någonstans därute sitter det en massa barn och tittar på sin julkalender. Vi andra som vet annat har ingen rätt att ta ifrån dem deras upplevelser. Den skog de har skapat i årets julkalender är skapad för att efterlikna både vår egen och de skogar som vi sett i filmer som sagan om ringen.
Låt barnen titta, bli betagna och fascinerade. Uppmana dem sedan att gå ut och titta lite extra runt stubben, stenen den stora grenen eller lyssna på berget. Våra unga idag behöver det i allra högsta grad. De behöver det overkliga, då deras verklighet är förpackad i något som får plats i en hand, och som matar dem med alla hemskheter vi vuxna hittar på.
Jag säger det en gång till....låt dem...!!!
Till sist, utan ord....
Vidare...
Det minsta barnet är på väg hem. Att hon är 27 år, tar som synes inte bort det faktum att hon är någons barn, nämligen mitt. Om jag har lärt om skogen? Inte direkt, men indirekt. Trolltider, trolltyg i tomteskogen, Dunderklumpen, Ronja, John Bauer och muséet, jag har visat dem allt jag kan. Ibland hände det att jag själv satt och tittade på Ronja eller Dunderklumpen för att lugna, och då kom det ett eller två barn och slog sig ned. Så ja, naturligtvis har jag visat allt jag kan, och som synes ovan så har det influerat. Bra jobbat där Anna, bra jobbat!
Här är en bild jag fick för ett tag sedan, den visar hur det kan se ut i ett rum i Paddingtonland...
Det var en norsk, en svensk och Bellman. Behöver jag säga mer än att de har roligt.
Mot jul vi gå.
Laters...
Kram Alla
Kram Ukraina
