Annalysen Analyserar

 

Sorlet stiger mot taket och våningen högst upp där jag och min yrkeslärar kollega sitter och planerar för nästa gemensamma lektion. Vi reser oss när vi hör det välbekanta ljudet av människor som samlas, ett ljud vi båda av erfarenhet vet betyder att vi behöver förbereda oss på att vara alerta och stå till förfogande. 

 

Under dagen har vi båda och andra med oss, haft en inspirationsträff med olika aktörer från vår egen bransch, besöksnäringen. Hur ska vi locka och inspirera för att få ungdomar att älska branschen så som vi gör. Och hur samarbetar vi för att ge de som väljer oss en chans att trivas, växa och leva vidare i det som vi själva hyser största respekt och kärlek till. Nu är det dags att ta ett steg i rätt riktning, ordade vi.

 

När jag går ner för trappan mot sorlet, känner jag doften av mat och nybakat bröd. Jag får plötsligt känslor jag både känner igen och aldrig tidigare upplevt. Förväntan över att träffa nya människor och ivern att få serva är en stigande känsla som jag känner igen. Det är när jag närmar mig sorlet av människor, som den där känslan jag aldrig tidigare känt kommer, som en plötslig tsunamivåg av stolthet. Stolthet över att jag står här mitt i mitt nya arbete och liv, med båda mina yrkesidentiteter sida vid sida. En sorts super belöning jag får för det val jag gjorde när jag blev yrkeslärare.

 

Väl nere där allt händer och sorlet har sitt ursprung, lägger jag min lärarväska i ett hörn, rättar till mina kläder, mitt hår, min namnskylt och så sist, rättar jag till min hållning som för första gången på fem år återigen går i servicemood, med siktet helt inställt på att serva och hjälpa.

Det är elever från vår stads alla områden, som denna kväll har bjudits in till ett event som ska visa dem hur de kan tänka inför gymnasiet, och vad de kan välja. Det är ungdomar som går i årskurs 8 och 9. Nyfikna unga själar som ska få chansen att med alla sina sinnen få lära känna den bransch, som alla vi som är där för dagen vill visa från sin bästa sida. Där står vi nu sida vid sida, alla med sitt bästa och annat som hör till att visa upp.

 

Min vana trogen ställer jag mig lite strategiskt i vägen för att vägleda. När jag ser den första eleven med sina föräldrar vet mitt leende inga gränser, precis så som jag en gång lärt mig att det ska vara. Jag läser av personerna som kommer emot mig, innan jag väljer de fraser jag ser kommer landa bäst.

Det är en söt liten tjej som nervöst tittar på sin mamma, sedan på mig, och sedan på mamman igen. Jag ser hennes nervositet, tar ögonkontakt och säger med precis rätt ton:

- Hej, jag ser att du är här för att titta på en möjlig framtid, vad roligt! Om du går den här vägen, så kommer Andreas (en av våra rektorer), och alla de andra i det här fantastiska rummet att guida dig genom allt som har med hotell-, turism-, resturang och bageri branschen att göra. Välkommen till vår skola!

 

De leenden jag får tillbaka är prislösa, och känslan är precis så som jag kommer ihåg den, när man får någon att må bra, en känsla jag även får i mitt klassrum. Jag följer dem med blicken när de går vidare. Tjejen tittar på sin mamma, men nu på ett annat sätt. Leende ser jag hur de dras mot en monter där ett av stadens hotell visar upp sig. Ännu ett bländande leende, och rätt fraser från en av mina kollegor, ger dem trygghet, och jag tänker yes...det här kommer hon att minnas!

 

När kvällen är slut vandrar jag hem med en härlig känsla. I min famn har jag en limpa bröd och några polkagrisar. Det blev så lyckat! Och ja, jag saknar nog allt det där med att vara på tå, det gör jag. Förvisso är jag på tå ändå, men på ett helt annat sätt, mitt yrkeslärar sätt.

 

Det är rätt gött ändå, att ha två yrkesidentiteter menar jag...!

Jonna är hemma i Svedala. Väntan på en systerson görs bäst på hemmaplan. Dessutom är det guld när man får möjlighet att arbeta på distans, ifrån ett annat land. Hon landade i ett fortsatt somrigt Sverige. Rätt märkligt då det nästan är slutet av september.

 

 

Idag fick vi veta att resten av Kims liv börjar imorgon. I en kropp som inte visat några spår av att en förlossning är på väg, har det ändå påbörjats. Det hela var inte väntat och mamman sjäv (Kim), spådde att barnet, det kommer ta sin tid. Datumet som är satt kommer att överstigas med någon vecka tänkte hon. 

 

Så blev nu inte fallet, i skrivande stund görs förberedelser för det nya livet, en "jag ska föda barn väska" packas och förberedelser görs. Tänk att det snart är här, det nya livet, och tänkt vad fort det gick, även om det blir på pricken så som det var sagt från början.

Bra jobbat, nya föräldrarna!

 

Kram Kim och Erik

Kram Jonna

Kram det nya livet

Kram Ukraina