När man tror man är något...
Jaha, så blev man 50 år till slut. Hur känns det? Hur blev det? Hur var det? Frågor ställda av andra, och mig själv.
Tänk till exempel att jag som vid 10 års ålder, läste en artikel där det stod att många barn inte fick leva och uppleva sin 15 årsdag ändå överlevde, fick barn, gifte mig, blev både chef och lärare, tog körkort och pluggade på högskola till slut. En artikel som i mitt fall visade sig inte stämma. Jag tänker här, att vad synd det var, att jag oroade mig i onödan. För som vi nu vet, skulle jag få leva och uppleva fantastiska saker. Och det som en "After Eight" då jag med tid blev "vit" inuti ,och fortsatt brun utanpå...
Det där med After Eight har jag inte hittat på själv. Mamma Gunnel var noga med att då och då visa mig olika artiklar ur den tidning som AC, adoptionscentrum gav ut. En företeelse som var både bra och dålig. Bra för att det visade mig att jag inte var ensam med alla tankar om mig själv. Dålig för att en analys som jag, möjligtvis inte behövde mer tankar och funderingar.
Oavsett så var det i detta forum som ett universellt adoptivsyskon beskrev sig själv som en bit After Eight. Jag vet att jag skrattade högt när jag satt i mitt tonårsrum och läste artikeln. Och tänk, att jag där och då hittade en ny identitet som en bit choklad med mint i.
Att fylla 50 var fantastiskt. Familj och vänner kom med presenter, grattiskramar och glädje. Jag fick vaser, ljusstakar, tequila, kläder, smycken, dusch skum och en digital fotoram.
På den stora dagen tittade jag mig tacksamt runt i lägenheten där den öppna planlösningen sakta fylldes med nära och kära som satt tätt, tätt tillsammans där det gick att sitta. Som en enda stor hög av kärlek.
Jag försökte vara närvarande hela tiden, men då och då, gjorde närvaron av mamma Gunnel, mamma Mia, lillebror Martin och nästan syskonet Jessica, mitt ena barn och nya barnbarnet, att jag då och då föll tillbaka i tiden, i tanken. Tänk Anna, vad du varit med om. Och tänk vad annorlunda det kunde varit, om du inte vandrat fram i livet som en stolt After Eight, som vägrade bli uppäten, och inte riktigt förstod vad orden, ge upp betydde.
-Tror du är nått, eller...?
En rätt tråkig fråga som då och då ställdes, när man var ung och bråkade bort en stund med andra yra unga. Ofta stod jag i sådana situationer och blinkade förvånat över frågan...ja, det tror jag, gör inte du det? Svaret kom inte alltid i ord, men som jag förstod det så syntes det ändå, på mitt kroppsspråk, vilket retade många.
Ja, för sån är jag! Ett förövrigt mycket bra uttryck i det här sammanhanget. Men tro nu inte att jag sprang runt och var stöddig. För i mig bor en tvivlare, den del av mig som alltid håller mig på jorden. Lite som en ångest bland andra, en ständig följeslagare. Och om man tänker efter så är det en riktigt bra kombination med bra självförtroende och att ändå tvivla lite på det. Lägger man dessutom till att livet gett mig en överdos empati, så tänker jag att det blir ännu bättre.
Om jag i och med det likt Bamse är den snällaste i världen? Nja...men jag är inte elak!
- Massor av självdistans, det är väl bra ändå Anna?
Ja, det får man nog säga efter att ha analyserat det hela. Tror du att du är något frågan har jag faktiskt inte tänkt på förut, än mindre min reaktion på den. Spännande att veta lite mer om hur man fungerar, nu när man är 50 menar jag.
Vidare...
En artikel från 1981 på det, som får bli min hyllning till mamma G, i det här inlägget.
Precis som förra gången jag la ut det ha ha haa...
Hipp, hipp hurra för mig, som inte trodde jag skulle bli 15, men som blev 50!
Kommer ni ihåg "hoptimisten"?
Den lilla figuren jag skaffade för att glädja mina arbetskamrater som var lite låga. Den fick till följd att vi nu vecka för vecka, skriver upplyftande saker till den arbetskamrat som är veckans "person". Och tänk, min vecka inföll med min födelsedag och då skrev mina arbetskamrater så här om mig:
I veckor har jag följt mina arbetskamraters sinnen när de fått sina lappar. Nu när jag fick mina egna förstod jag vad det betydde, att det där med uppmuntran och omtanke nog ändå blir lite starkare, när man får det på pränt! Tack kära arbetslag, tack var och en. Ropen skalla, kärlek åt alla :-)
Nog om mig...
The Londoner a.k.a. Jonna myser i sitt nya bo. Vänner och bekanta avlöser varandra. Fikastunder och små filmprojekt varvas med arbetskamraterna och det vardagliga i att en arbetsplats kan vara både härlig och arbetssam. Med andra ord så börjar livet bli lite mer vanligt, precis så som ett liv ska vara i måttliga mängder. Med det sagt får vi inte glömma att kampen om ett arbetsliv i filmbranschen är ständigt pågående. Men jag tänker att då Jonna definivit är något (refererar till det jag skrev ovan), så kommer det att gå bra.
Heja Jonna, du ÄR bäst!
Laters...
Kram Alla!
Kram Ukraina!
