Söndag morgon med samma förutsättningar som Vasaloppsåkarna...
Söndag morgon i staden vid Junebäcken. Analyser runt hur tråkigt ett väder kan vara egentligen, blandas med röster och ljud från Vasaloppet på tv:n. Jag tänker att åkarnas förutsättningar vad gäller vädret för dagen är likadana som mina. Detta då kramsnö i spåret, regn och plusgrader skulle kunna göra att man liksom bara, inte orkar. Men de står ändå där i fållan och väntar. Jag tänker att även om alla härliga olik motiverade skidåkare på tv:n, möjligtvis svär över väderförhållanden, så gör de ändå något fantstiskt och vettigt. Jag själv tittar ut genom mitt fönster mot sjön och staden som knappt syns för all dimma och regn, och tänker...näe...jag sitter nog kvar här i min soffa ändå, det är mycket mysigare. Hjärnan tänker vidare, och konstaterar att...skit också, det där är ett beslut som inte kommer att bli bra, vad dagen lider...
Den positiva vägen...
Möjligtvis kan förra helgens "hell yeah", ändå överbygga livets tankar om att det inte är så roligt just nu. Fint väder var det när vi besökte Romarnas Londonium, och det i härligt sällskap med världens bästa guide, som med ett sinne för "det får inte vara för dyrt", förde oss på äventyr via lokalbussar och olika tåg förlagda under jord. Vyerna blev i och med det, som tur var inte de vi turister är vana vid. Istället fick vi se lite mer här, och sen liite mer där, där vi satt och tronade på övervåningen i landet dubbeldäckare.
Camden Market var första gången för mig. Storögt tittade jag på alla fina saker. Tänk om man hade bott här och liksom bara kunde ta med sig den där fantastiska lampan, eller det fantastiska lilla bordet som skulle passa fin, fint i hörnet hemma. Min man och plånbok tackade livet för att hemma var långt borta.
Vidare...
Sir John Soane´s Museum i ett vanligt hus någonstans i vimlet, hade vi aldrig hittat utan Jonna. Möjligtvis hade man kunnat tänka att det fanns något där, då en massa människor stod på rad och liksom bara...väntade på något. Min tanke om att besöka detta "vanliga" hus i högst en kvart, ändrades så fort jag steg in. Tänk att kunna bygga om delar av sitt hus så att det blir sådär häftigt med olika stora gångar på ställen man inte kunde tänk sig, gångar som leder till ett rum i rummet. Eller tänk att komma på tanken att sätta in extra och exklusiva fönster i taket på ställen där ingen annan tänkt, eller bakom en flyttbar vägg, enbart för att kunna justera ljuset så att det blir perfekt. Det kändes nästan som om han (Sir Johnt) sakletaren, tittat på templet Abu Simbel i Egypten och tänk: Ja, jag vill också att ljuset ska leta sig längst in i det minsta rummet, och lysa upp det fantastiska som finns där.
Bilder på det märkliga huset kommer här, men man behöver verkligen vara där för att förstå. För Sir John hade ändå ett helt normalt boendeförhållande, med kök, vardagsrum och så vidare, framför allt det där fantastiska och fördolda.
Och så...
Skeppet Cutty Sark åkte världen runt som ett av de snabbaste skepp som i sin tid byggts. När de sista färderna gjorts, togs det om hand, restaurerades och bäddades in för framtiden att beskåda. Ett fantastiskt skepp och museum, där vi kunde sitta och fika med skeppet hängandes över våra huvuden. Lite läskigt om ni frågar mig...
Härliga utflykter som på en, och en halvdag varavades med vanligt häng familjemedlemmar emellan. Många diskussioner orerades några kring hur det är att bo i ett nytt land egentligen. För och nackdelar diskuterades. Hur står sig en medelsvenssons levnadsstandard gentemot en brittisk? Om vi bytte land hur mycket skulle det ge, och hur långt skulle våra kunskaper ta oss i arbetlivet där? Det kan man ju fundera på.
Fantastiska dagar, mycket blev gjort och sett,
Tack Jonna :-)
Till sist...
Söndagen fortsätter, jag sitter och skriver så fingrarna blöder. Nä, inte riktigt men, hjärnan den glöder, så är det ju. Vasaloppsåkarna åker vidare, och jag är nästan är klar med mitt skrivande (åh...rimmar spree...), mina tankar runt att sitta här och fundera på det tråkiga vädret och beslutet att bara vara och ha det mysigt flyger vidare. Herregud, det går ju inte att bara sitta här heller. Nä, det är tur att jag också tittar mig runt i rummet och likt Ernst känner in det. Jag konstaterar det jag konstaterade redan igår, i förrförrgår, och för några dagar och veckor sedan. Jag behöver nya växter. Så, jag drar väl till ett ställe som säljer sådant. Och sen, sen kanske det är bättre väder, och jag kan fundera kring huruvida livet skall spenderas inne, eller ute. Herregud så många beslut. Men de behöver göras, då att "klättra på väggarna" är en lika jobbig som tråkig upplevelse.
Ja så är det verkligen!
Laters...
Kram Alla
Kram Jonna
Kram Ukraina
