Annalysen Analyserar

Mitt eget alster (ja, jag har målat...lite).

I och med min moster Runas bortgång, har jag fått en ännu djupare förståelse för min egen bakgrund i missionskyrkan. Rötterna går djupt och har skapat lugnet som hela tiden omgivit mig. Rötterna har liksom varit en del av den enorma försvarsmur jag haft mot allt det jag själv känner att jag kämpat för och emot, svenskheten, tillhörigheten, rasismen och så mitt eget lilla jag. 

 

Själv har jag aldrig engagerat mig i det kyrkan gör, då jag känner mig kluven inför så mycket. Men visst, vid närmare eftertanke så gör jag kanske det ändå, fast på mitt eget sätt. Gud som haver barnen kär var ju ändå med mig varje dag i småbarnsåldern. Varje gång jag gick och la mig. 

  Tankar på vad som skulle hända när min försvarsmur försvinner, har funnits. Moster Runa, morbror Gunnar och mamma Gunnel, hörnstenarna i det lugna. Vad händer när de inte längre är där. Är min egen konstruktion stark nog att stå emot?

 

   Tjejen i radion heter Jessie Sommarström. Hon är adopterad från Indien av en ensamstående mamma, en mamma som tre år senare adopterade ännu ett barn, en son från samma barnhem. Hon berättar om hur det var att plötsligt behöva dela med sig av sin mamma, efter att ha fått ha henne helt för sig själv. Hon berättar också om kampen med att vara ensam brun, och om att leva påvert och inte ha så mycket, hon berättar om de avlagda kläderna som kom då och då. och hur hennes mamma satt och grät i köket på kvällarna. Hon berättar om hur det är att ha en mamma som vill hjälpa alla, och känslan av att det ibland blev för mycket och oron över det. Jag själv kastas tillbaka i en värld där man är ensam brun bland allt det "vita", och om att ha lite bland allt det rika. Om hur det förändrar och gör att man kämpar för att nå "dit", där allt är annorlunda och att man ibland kämpar för hårt och blir själsligt trött, men kämpar vidare ändå. 

 

 

Plötsligt skilljs min och Jessies väg åt. Hon får uppleva det som är min värsta mardröm, då hennes mamma hastigt går bort. Hon berättar om sin lillebror som tidigt markerat att mamma är den största beskyddaren, och hur han uttrycker det som jag alltid funderat på. Vem beskyddar mig, när min beskyddare inte längre finns?

 

Livet är här och nu. Jag bygger fortfarande på min försvarsmur. Som tur är har den ett helt annat syfte nu när jag är äldre och tryggare, och ja, den är fortfarande är totalt nödvändig. 

 

Sommaren tog med mig och Robban (min nya hörnsten) ner i europa. Vi bilade tills vi sa stopp, och hamnade som vanligt vid en flod i Tyskland, här kunde jag titta ut över allt det vackra och reflektera över min moster och hennes liv. I en enorm kyrka i staden Trier tände jag ett ljus och sa farväl.