Slottet Vemvetvar När det mörknat...

Slottet VemVetVar / Permalink / 0
Sagodax..
Ja,ja,ja....och alla hurrar och tycker det är så kul.
Faktum är att det är jättespännande nu och sist när jag satt och skrev då blev jag ju själv lite exhalterad för jag vet inte alltid själv hur det kommer arta sig.
 
Och som alltid för er fantasilösa stackare så återsår ju bara att skrålla ner och titta på det vanliga tråkiga livet haha....
 
 
-Vänta...rör er inte....Edit viskar och sätter upp handen...
 
Alla tre står de blickstilla och det är nästan så de inte vågar andas. Edit plirar med ögonen mot det ställe där skuggan med de röda ögonen precis glidit ut och försvunnit genom porten efter Slottsnarren.
-Nu rör vi på oss...hon vinkar med sig Ajna och Nora och går bort mot trappen på andra sidan salen.
 
-Edit...viskar Nora -Varför flyger vi inte? Nora sträcker lite på vingarna.
Edit sätter händerna på Noras vingar och viskar - Nej Nora...du förstår silver spegeln är inte vad du tror det är, jag menar det är ju inte glas precis, och om vi flyger så kan det synas på spegeln från andra sidan förstår du? -Vinddraget menar jag. Edit gestikulerar för att visa vad hon menar.
 
Hon vänder sig om och tyst, tyst trippar hon upp för trappan och Ajna och Nora följer efter.
När de kommit upp står de framför den lilla porten och Edit kommenderar den att öppna sig och de tre väktarna slinker snabbt in i det lilla rummet.
 
-Hur är det möjligt...suckar Edit högt när den lilla porten stängt sig. -Jag menar jag fångade in Tide i is för bara en liten tid sen och det är bara mitt smycke som kan göra det ogjort.
-Hur gör man? Ajna tittar på Edit, -Jag menar hur gör man med smycket?
-Du menar hur man fångar någon i is? Edit tittar fundersamt på Ajna.
Ajna ser på Edit hur hon överlägger med sig själv och hon blir nästan lite fnissig för hon kan nästan svära på att hon hör hur det rör sig där i Edits hjärna.
 
Till slut tar Edit ett beslut och det är inte det som Ajna förväntat sig för hon ville verkligen veta...
-Nähä...det får vi ta en annan gång det har jag inte tid med nu...säger Edit och går in i den trånga trumman.
Ajna och Nora skyndar efter båda lika besvikna.
 
Denna gång har dom pannsmyckena tända och det är mycket lättare att se och föra sig i trummorna. Edit hoppar vant över det ställe där Ajna föll och sen svänger det hit och dit och de kryper och hukar där inne.
Så helt plötsligt stannar Edit.
Hon släcker sitt pannsmycke och de båda väktarna gör likadant.
 
Innan Ajna släcker sitt smycke hinner hon se att det står ett nummer på ena sidan av trumman...
650 står det och hon förstår att de nu är tillbaka vid kammaren där hon och Nora tog sig in från början.
 
-Han sover....Edit viskar igen och tar sig förvånansvärt graciöst ut genom öppningen där gallret suttit som Ajna så fint skruvade bort..
Ajna tittar ut genom öppningen och ser Edit stå bredvid besökaren som ligger på sitt bolster och sover. Hon förstår nu att deras lilla äventyr har tagit så lång tid så att det hunnit bli natt.
 
Det förklarar varför det var så dunkelt i den stora salen med speglarna tänker hon.
 
Hon tar sats för att så försiktigt hon kan, ta sig ut men då plötsligt hör hon en röst i mörkret.
-Vem där? rösten är hes och lite yrande. 
Edit och Ajna stelnar till. Det är bara Nora som inte riktigt är med på vad som händer och hon slår huvudet i trumman bakom Ajna och hon stönar till av smärtan.
 
Ajnas hjärta stannar nästan i bröstet...besökaren har vaknat.....
 
NOT THE END
________________________
 
Usch ja det där var inte bra. Hur ska det gå liksom?
 
Nä...jag sitter inte och uträttar...jag testade bara mitt gula filter....
Och jag ville ha en bild för det är så mycket text idag.
 
 
Men min dag måndag...den har varit ganska bra och den har varit rätt smidig och helt okej. 
Fast plötsligt fick jag mig en liten analys att ta med mig hem från stan där jag gick i godan ro, lättad över att arbetsdagen var slut.
 
Ja nu kommer en liten verklighets historia, inte en saga...tyvärr, enligt mig.
 
Utanför Mc Donalds får jag syn på en man som klappar en hund som står bunden vid ett träd, sedan går han och sätter sig vid ett bord inne på restaurangen nära fönstret och jag tänker att det måste ju vara hans hund eller...?
 
Jag går lite in och ut i affärer i närheten(det e ju min lönedag idag va..) men håller ändå ett litet öga på den där hunden för det hela verkar ändå lite konstigt.
Efter en stund blir jag orolig. Det är 3 minus grader och det är kallt och jag tänker att det kan ju ändå inte vara mannens hund för ingen tar med sig sin hund på stan när det är 3 minus grader för att sen sätta sig och äta på Mc Donalds(även om det är snabbmat).
 
Jag sätter mig på en bänk en bit bort för att hålla koll och jag sitter en lång stund och hjärtat börjar bulta i kroppen(som tur är för annars hade jag frusit ihjäl) för jag känner att snart måste jag gå in och skrika VEMS ÄR HUNDEN...
Det har gått över en kvart ja nästan 20 minuter och hunden är orolig och har börjat gnälla.
 
Jag ringer Jonna för att få stöd och argare och argare blir jag.
 
Kanske har jag fel nu, för hundar tål rätt mycket men jag tycker detta är lika illa som att lämna en hund i bil en varm sommardag.
Detta gör mig iallafall arg och ledsen och kalla mig blödig men sån är jag...
Till slut går jag iallafall in för att leta upp ansvarig på Mc Donalds för att få råd.
 
Men som tur är när jag står där och tar sats för att fråga efter en ansvarig på plats så reser sig mannen upp(med sin familj) och börjar klä på sig och jag tänker att Snälla låt det vara din hund för jag orkar inte mer....
De tar god tid på sig men till slut går de ut och som tur är blir hunden själa glad och de tar honom med sig.
 
Jag andas ut men tänker så här...
Snälla. Din hund kanske tål det där men det hela är så konstigt och i dessa minusgrader köp med dig mat hem då. Det var inte bara jag som funderade kring hunden som satt bunden där vid trädet det såg jag ju...
Och när han började gnälla då dog jag inombords...
 
Analysen är ur min synpunkt (och som sagt blödig...).
Visst är hunden som en familje medlem och kanske ska den med så mycket som möjligt för att inte behöva vara ensam men hade du lämnat en familjemedlem där ute i kylan....?
Tror inte det va...?
 
Men jag gick hemmåt lättad och glad för hunden blev så glad och när jag kom hem så låg detta på köksbordet...
 
 
Hurra!!!
Jag är frisk...
 
Nu är det dags att avsluta och åka och köpa mat för min nyinkomna kosing...
Det är tisdag imorgon och då blir det bloggavbrott för jag skall vara på möte...till tio på kvällen....
 
Men det är ju jag så....Vem vet...var...haha...
 
Kram Alla
Kram Hunden #duharintevaltdinägaresjälv
Kram Mina Bröst eh...ja...
 
Laters...
 
 
Till top