Slottet Vemvetvar När det mörknat...

Slottet VemVetVar / Permalink / 0
Sagodax..
Ja,ja,ja....och alla hurrar och tycker det är så kul.
Faktum är att det är jättespännande nu och sist när jag satt och skrev då blev jag ju själv lite exhalterad för jag vet inte alltid själv hur det kommer arta sig.
 
Och som alltid för er fantasilösa stackare så återsår ju bara att skrålla ner och titta på det vanliga tråkiga livet haha....
 
 
-Vänta...rör er inte....Edit viskar och sätter upp handen...
 
Alla tre står de blickstilla och det är nästan så de inte vågar andas. Edit plirar med ögonen mot det ställe där skuggan med de röda ögonen precis glidit ut och försvunnit genom porten efter Slottsnarren.
-Nu rör vi på oss...hon vinkar med sig Ajna och Nora och går bort mot trappen på andra sidan salen.
 
-Edit...viskar Nora -Varför flyger vi inte? Nora sträcker lite på vingarna.
Edit sätter händerna på Noras vingar och viskar - Nej Nora...du förstår silver spegeln är inte vad du tror det är, jag menar det är ju inte glas precis, och om vi flyger så kan det synas på spegeln från andra sidan förstår du? -Vinddraget menar jag. Edit gestikulerar för att visa vad hon menar.
 
Hon vänder sig om och tyst, tyst trippar hon upp för trappan och Ajna och Nora följer efter.
När de kommit upp står de framför den lilla porten och Edit kommenderar den att öppna sig och de tre väktarna slinker snabbt in i det lilla rummet.
 
-Hur är det möjligt...suckar Edit högt när den lilla porten stängt sig. -Jag menar jag fångade in Tide i is för bara en liten tid sen och det är bara mitt smycke som kan göra det ogjort.
-Hur gör man? Ajna tittar på Edit, -Jag menar hur gör man med smycket?
-Du menar hur man fångar någon i is? Edit tittar fundersamt på Ajna.
Ajna ser på Edit hur hon överlägger med sig själv och hon blir nästan lite fnissig för hon kan nästan svära på att hon hör hur det rör sig där i Edits hjärna.
 
Till slut tar Edit ett beslut och det är inte det som Ajna förväntat sig för hon ville verkligen veta...
-Nähä...det får vi ta en annan gång det har jag inte tid med nu...säger Edit och går in i den trånga trumman.
Ajna och Nora skyndar efter båda lika besvikna.
 
Denna gång har dom pannsmyckena tända och det är mycket lättare att se och föra sig i trummorna. Edit hoppar vant över det ställe där Ajna föll och sen svänger det hit och dit och de kryper och hukar där inne.
Så helt plötsligt stannar Edit.
Hon släcker sitt pannsmycke och de båda väktarna gör likadant.
 
Innan Ajna släcker sitt smycke hinner hon se att det står ett nummer på ena sidan av trumman...
650 står det och hon förstår att de nu är tillbaka vid kammaren där hon och Nora tog sig in från början.
 
-Han sover....Edit viskar igen och tar sig förvånansvärt graciöst ut genom öppningen där gallret suttit som Ajna så fint skruvade bort..
Ajna tittar ut genom öppningen och ser Edit stå bredvid besökaren som ligger på sitt bolster och sover. Hon förstår nu att deras lilla äventyr har tagit så lång tid så att det hunnit bli natt.
 
Det förklarar varför det var så dunkelt i den stora salen med speglarna tänker hon.
 
Hon tar sats för att så försiktigt hon kan, ta sig ut men då plötsligt hör hon en röst i mörkret.
-Vem där? rösten är hes och lite yrande. 
Edit och Ajna stelnar till. Det är bara Nora som inte riktigt är med på vad som händer och hon slår huvudet i trumman bakom Ajna och hon stönar till av smärtan.
 
Ajnas hjärta stannar nästan i bröstet...besökaren har vaknat.....
 
NOT THE END
________________________
 
Usch ja det där var inte bra. Hur ska det gå liksom?
 
Nä...jag sitter inte och uträttar...jag testade bara mitt gula filter....
Och jag ville ha en bild för det är så mycket text idag.
 
 
Men min dag måndag...den har varit ganska bra och den har varit rätt smidig och helt okej. 
Fast plötsligt fick jag mig en liten analys att ta med mig hem från stan där jag gick i godan ro, lättad över att arbetsdagen var slut.
 
Ja nu kommer en liten verklighets historia, inte en saga...tyvärr, enligt mig.
 
Utanför Mc Donalds får jag syn på en man som klappar en hund som står bunden vid ett träd, sedan går han och sätter sig vid ett bord inne på restaurangen nära fönstret och jag tänker att det måste ju vara hans hund eller...?
 
Jag går lite in och ut i affärer i närheten(det e ju min lönedag idag va..) men håller ändå ett litet öga på den där hunden för det hela verkar ändå lite konstigt.
Efter en stund blir jag orolig. Det är 3 minus grader och det är kallt och jag tänker att det kan ju ändå inte vara mannens hund för ingen tar med sig sin hund på stan när det är 3 minus grader för att sen sätta sig och äta på Mc Donalds(även om det är snabbmat).
 
Jag sätter mig på en bänk en bit bort för att hålla koll och jag sitter en lång stund och hjärtat börjar bulta i kroppen(som tur är för annars hade jag frusit ihjäl) för jag känner att snart måste jag gå in och skrika VEMS ÄR HUNDEN...
Det har gått över en kvart ja nästan 20 minuter och hunden är orolig och har börjat gnälla.
 
Jag ringer Jonna för att få stöd och argare och argare blir jag.
 
Kanske har jag fel nu, för hundar tål rätt mycket men jag tycker detta är lika illa som att lämna en hund i bil en varm sommardag.
Detta gör mig iallafall arg och ledsen och kalla mig blödig men sån är jag...
Till slut går jag iallafall in för att leta upp ansvarig på Mc Donalds för att få råd.
 
Men som tur är när jag står där och tar sats för att fråga efter en ansvarig på plats så reser sig mannen upp(med sin familj) och börjar klä på sig och jag tänker att Snälla låt det vara din hund för jag orkar inte mer....
De tar god tid på sig men till slut går de ut och som tur är blir hunden själa glad och de tar honom med sig.
 
Jag andas ut men tänker så här...
Snälla. Din hund kanske tål det där men det hela är så konstigt och i dessa minusgrader köp med dig mat hem då. Det var inte bara jag som funderade kring hunden som satt bunden där vid trädet det såg jag ju...
Och när han började gnälla då dog jag inombords...
 
Analysen är ur min synpunkt (och som sagt blödig...).
Visst är hunden som en familje medlem och kanske ska den med så mycket som möjligt för att inte behöva vara ensam men hade du lämnat en familjemedlem där ute i kylan....?
Tror inte det va...?
 
Men jag gick hemmåt lättad och glad för hunden blev så glad och när jag kom hem så låg detta på köksbordet...
 
 
Hurra!!!
Jag är frisk...
 
Nu är det dags att avsluta och åka och köpa mat för min nyinkomna kosing...
Det är tisdag imorgon och då blir det bloggavbrott för jag skall vara på möte...till tio på kvällen....
 
Men det är ju jag så....Vem vet...var...haha...
 
Kram Alla
Kram Hunden #duharintevaltdinägaresjälv
Kram Mina Bröst eh...ja...
 
Laters...
 
 

Slottet Vemvetvar. Ett fönster i silver...

Slottet VemVetVar / Permalink / 0
Ja så är det då dags och jag känner att jag lagt lite extra mycket press på mig själv med min saga och för en sekund så tänkte jag att tja...jag kanske bara skall låta slottet rämna och försvinna in i ett tidshål.
 
Men det var en sekund det och när jag igår fick se det första avsnittet av den tecknade Ronja som de börjat visa i SVT:s barnkanal så tänkte jag på Astrid och att hon kämpade och även om jag aldrig någonsin blir lika bra som hon så har jag iallafall skrivit min egen saga om alla varelserna på slottet Vemvetvar i staden Varsomhelst därborta i landet Någonstans.
 
Och som vanligt så kan ni som inte har någon fantasi skrålla ner och läsa andra saker som...eh...ändå kräver fantasi...? Kanske...jag vet inte vad som kommer stå där nu....
 
 
 
Edit går fram till Ajna, tittar henne i ögonen och ler.
 
- Tag av ditt pannsmycke väktare säger hon sedan och Ajna gör som hon blir tillsagd.
 
Edit sätter med ett litet snett leende på Ajna det vackra pannsmycket och tar ett steg bakåt, hon synar Ajna och nickar.
- Det klär dig. det gör det verkligen...synd att du inte uppskattade det mer då, på den tiden säger hon sen.
 
Ajna går fram till spegeln och där ser hon smycket som hon älskade så mycket och hon tänker att... hur tänkte jag egentligen då för längesedan?... hur kunde jag vara så oförsiktig...?
 
Sen ser hon för sin inre syn, sin mamma. Hur hon satt där i sin kammare på bolstret när hon upptäckt att smycket var borta och Ajna minns hur ledsen hon var.
 
-Ja hur tänkte jag egentligen säger hon sen högt.
 
-Ja jag tänkte att du skulle förstå till slut. Edit som nu står bakom Ajna och tittar i spegeln ler och för en stund tittar de båda väktarna på varandra och i ett tyst sammförstånd nickar de samtidigt.
 
-Men nu har vi inte tid mer. Edit håller fram sin hand och Ajna ger henne smycket och sätter på sig sitt eget.
-Vi måste ge oss iväg.
 
De tre väktarna går fram till den gamla porten den här gången använder inte Edit sin stav utan lägger handen på porten och säger -Lycksaliga dörr öppna och släpp ut...
 
Den gamla porten går upp och de går ut på den lilla plattformen.
Edit som nu har på sig det vackra pannsmycket drar handen framför pannan och smycket tänds.
 
Ajna tänker att det ljus som strålar från smycket är mycket klarare än ljuset från ett vanligt pannsmycket och tänker hon....lite lugnande...konstigt...
 
Nu fäller Edit ut sina stora vita vingar och dyker ner genom trumman. Ajna och Nora tänder sina egna smycken och dyker efter.
 
Efter en stunds dykande ser Ajna plötsligt ett silver sken nedanför, plötsligt har de lämnat trumman och har återigen hamnat i den stora salen med trappan som går längst med ena väggen och det silver skimrande fönstret på den andra.
Edit landar mjukt på golvet bredvit det stora fönstret och Ajna och Nora gör likadant. Alla har de släkt sina pannsmycken och står tysta och fundersamma bredvid varandra.
 
-Tänk att man kan stå och titta ut på alla som går förbi utan att någon vet att man är här. Nora bryter tystnaden och tittar storögt  genom den silver skimrande rutan och lyfter handen för att röra vid den. Ajna rycks med och sträcker även hon ut handen.
Edit slår lätt med sin stav först på Noras hand och sen på Ajnas.
 
-Akta väktare säger hon att hamna i spegelvärlden är det ingen som vill, det här är inget isglas som det nere i mötessalarna. -Man kan stå framför en spegel och bakom en spegel fortsätter hon, men att hamna i en spegel som den här...det vill man inte.
-Varför? Ajna tittar på spegelrutan och blir med ens rädd.
 
-Jo...en gång för längesedan hittade några av mina fixfeer vägen hit och jag hann ifatt dom precis när de försvann in i spegeln. Jag satt länge och väntade men de kom aldrig tillbaka. Edit ser med ens ledsen ut hon suckar och fortsätter...
 
-Jag tyckte mig höra dom då och då och det gjorde mig så förtvivlad. Därför har jag dolt dörren i det lilla rummet ovanför trappen, så att ingen mer skulle hitta hit. Ajna tittar sorgset in i speglen och tänker på de stackars små fixfeerna, hon minns det lilla rummet där hon och Nora trott att de hamnat i en återvändsgränd.
 
Hon vaknar plötsligt ur sin lilla tankevärld för i silver fönstret ser hon plötsligt en bekant.
-Nora...viskar hon...titta Nora det är Slottsnarren hon pekar ivrigt.
-Ja jag ser Nora följer Slottsnarren med blicken.
-Han håller i något...Nora tittar på Ajna...där ser du? Ajna skärper blicken men kan inte se vad det är...
 
Alla de tre väktarna följer nu Slottsnarren med blicken men han är snabb och trippar som en blixt fram över golvet...
 
Men så plötsligt ser de något annat.
En skugga rör sig över golvet och i sakta mak glider den efter slottsnarren.
Det ser otäckt ut för den stora salen är lite mörk och ruggig trotts sina stora fönster och speglar.
 
Slottsnarren försvinner genom en av de stora portarna.Skuggan verkar först tveka men glider sedan efter honom. 
Innan den försvinner vänder den sig om och de tre väktarna drar efter andan för det enda de kan urkilja där borta på andra sidan i den stora salen är ett par smala röda ögon...
 
NOT THE END...
 
____________________________________
 
Ah...nu har jag ont i mina axlar...
Jag har nog aldrig varit så spänd i hela mitt liv och när jag skrivit den sista meningen så satt jag nästan i skärmen haha...
 
- Det är snart fredag...
Ja, så började jag min dag och det är så sant och när jag tänker på det så blir jag lite stressad.
 
Nu är dags att ta tag i saker och vissa kan jag nämna och andra inte...eller...?
Nä...jag tror att alla saker är av det hemliga slaget för det är födelsedagar och bröllop och annat tjafs...eh...nä Kim bröllop e inte tjafs jag skojar bara...
 
Jag har kollat in lite klänningar och annat till bröllopet och det är som vanligt inget man gör i ett nafs.
Och det faktum att man faktiskt har klänningar hängande i garderoben är ju också jobbigt.
 
 
men har jag fötts till tjej så har jag...och jag behöver faktiskt en ny...eller...? Hm.....
 
 
 
Nä så är det naturligtvis inte men det är ju Kims bröllop och "Something new" gäller ju även brudens mor.
Det tycker jag iallafall.
 
Och det där du har i håret?
Tänker du ha det på dig med?
 
Nä...det åkte på av den enkla anledningen att jag var ful i håret när jag skulle ta min lilla bild haha....
 
Nu bär det av mot tisdag och samhällsdagarna börjar.
 
Kram Alla
Kram Edit
Kram Min Garderob
 
Laters....
 
 
 

Slottet Vemvetvar. Smyckets makt...

Slottet VemVetVar / Permalink / 0
Hej alla barn nu blir det barnprogram, titta nu här vad Annalysen tar fram.
Ettt litet slott och en lite fe och vipps så har vi gjort oss saga...olé!
 
Ja det är sagodags och det väl tur att det inte rimmar så mycket i den haha...
Och som vanligt kan ni som inte gillar sagor skrålla ner...latmaskar!!!
 
Nu börjar vi....
 
 
Ajna tittar med stora ögon på smycket, sen tittar hon på Edit.
 
Hon har inte ens märkt att hon fällt ut sina vingar och plötsligt sköljer en het våg av känslor över henne och hon känner hur det börjar rycka i hela kroppen.
 
Hon är inte beredd på det som händer sedan eftersom hon inte är van att bli arg, men plötsligt far hon fram mot Edit med ett skri och det hela går så fort och hon hinner inte värja sig när Edit håller upp sin stav som helt plötsligt blir en meter längre.
Den gamla väktaren sätter snabbt som blixten staven framför sig och när Ajna är nästan framme så fäller Edit henne till marken med en smäll.
 
-Nu lugnar du dig och lyssnar på vad jag har att berätta!
 
Ajna tittar trottsigt på Edit medan hon kliver upp från golvet hon är lite tilltufsad men okej och hon är fortfarande jättearg men sätter sig ändå lugnt på en kudde vid eldstaden. Nora som bara stått och gapat åt hela scenen sätter sig bredvid Ajna och lägger en lugnande hand på hennes rygg.
 
- Jag vet att detta smycke är dig mycket kärt, Edit tittar strängt på Ajna
- Men det är kärt för mig också och...Edit fortsätter...och det har en speciell förmåga som har räddat mycket här på slottet i många år.
- Vadå för förmåga? frågar Nora.
-Det här smycket har förmågan att frysa tid. Men...fortsätter Edit...det kan också frysa fysiska ting.
 
-Jo jag förstår det...Ajna har nu sansat sig hon är fortfarande lite arg men tänker att det är bättre att vara lugn och få svar på de frågor som snurrar uppe i huvudet.
-Jag vill först bara veta varför du har det eftersom det tillhör min mamma! Ajna bli plötsligt arg igen.
 
-Det hela är mycket enklare än du tror väktare...det är nämligen mig din mamma har fått det av och det var också jag som tog hand om det när du som ung hanterade det så vårdslöst. Nu tittar Edit menande och anklagande på Ajna.
-Men fortsätter hon, vi har inte tid att prata om det nu för vi har bråttom. Vi måste stoppa Tide innan det är för sent.
 
-Stoppa Tide...? Nora tittar förvånat på Edit.
-Jo, säger Edit, jag har ju berättat om hur Tide försvann och sen kom tillbaka helt förändrad och började ta tiden ifrån alla på slottet. Det hela var så hemskt och alla blev stressade och hann ju ingenting. Men jag hittade ett väldigt bra sätt att stoppa honom på, när jag kom och tänka på det där gamla smycket som jag lämnat i förvar hos din mamma Ajna.
 
Edit håller smycket framför sig och Ajna tänker att det var mycket vackrare än hon mindes det.
 
-Jag lyckades hitta spegeln i ditt rum och med hjälp av staven norpade jag åt mig det...jag menar det var inte jättesvårt där det låg i ett hörn. Du var en riktig slarver Ajna...Edit tittar uppgivet på Ajna som vänder bort huvudet och tittar in i väggen hon skämdes och minns återigen känslan när hon märkt att smycket var borta.
 
-Jag satte på mig smycket och gav mig ut i slottet och när jag lokaliserat Tide uppe i en av de stora salarna så fångade jag honom i is. Och för att liksom dölja lite var han var så övertalade jag slottsherren att bygga fler väggar av isglas runt omkring Tide, Edit gestikulerar ivrigt.
 
-Vad jag inte räknat med var att väggarna gjorde att han kunde röra sig begränsat men ändå fritt och fortfarande påverka varelser på slottet fast på ett helt annat och hemskare sätt. Edit ser nu ledsen och besvärad ut.
 
-Jag tog upp smycket hit till min kammare i Tornet för att gömma det eftersom det också kan göra sina gärningar ogjorda. Och eftersom det inte gick att ta sig upp hit mer än via de vägar jag just visat er så kändes det ändå som ett bra ställe. Men så var det ju ett problem med fönstret och jag var tvungen att dölja det med en genomskinlig fejk vägg så att det skulle se ut som om tornet var fönsterlöst. Jag menar jag kunde fortfarande se ut men ingen kunde se in.
 
Ajna och Nora tittade på varann och ingen av dom förstod det Edit just sagt med genomskinlig vägg men tänkte Ajna...det har hänt så mycket konstigt så...ja....jag frågar inte ens...
 
-Men fortsätter Edit...nu när jag träffat på Tide både uppe på vinden och i er fixkammare så förstår jag att det finns någon mer på slottet som vet om smyckets makt och som tagit sig in i tornet tagit smycket och använt det för att sedan hur fräckt som helst ta sig upp igen och lämnat tillbaka det....usch det hela är så hemskt och framförallt väldigt retligt...Edit suckar...
 
Hon tittar bedjande på de två väktarna.
-Jag behöver verkligen hjälp.
 
Ajna och Nora tittar på varandra, och som om den ena kunde höra den andres tankar så svarar dom i kör.
-Vi hjälper dig Edit...
 
NOT THE END....
 
____________________________________
 
Tisdag, Tisdag...
Jobbet var jobbet och när jag kom hem var jag så trött.
Min kudde såg alldeles...alldeles underbar ut och jag la ner mitt huvud en stund.
 
När jag vilat färdigt och ätit så frös jag som en gnu(ja...jag tror att gnuar frysar...) och jag tog på mig min fleece...ordentligt...
 
 
Haha...ser ut som "Urcellen Ellen"
 
 
Japp henne minst ni väl?
Inte...?
Jo det var så här...det var en gång ett barnprogram...äh...nog med saga nu va :-)
 
Men det är något konstigt i kroppen, det har det varit några dagar nu. Jag menar jag som haft lite herpes och allt...
Jag menar mitt frys kanske har något med sig som inte vill bryta ut.
 
Innan Onsdagmorgon glimmar vill jag till sist bara visa ett litet fotocollage jag gjort som visar när min familj inte hjälper mig i min strävan på en mer timglasformad kropp.
 
 
Vad är det då hon håller i sin hand?
 
Jo det är en "After Eight" och hennes arvspoäng blev denna dag(som var igår) en miljon minus...Japp men jag är ju en snäll och öm moder(som jag påvisat förut) så om hon städar och tvättar och lagar mat och jobbar åt mig i en vecka så kanske hon kan få tillbaka tio av poängen i allafall...
 
Oh..yeah...
I´m so kind...
 
Men nu...natti, natti....
Ses imorgon...
vinke, vink...
 
La gon....
 
 
 
 
 
 
 
Till top