- Jag går nog upp tidigt imorgon och springer innan jag går till torget...

Livet / Permalink / 1
Ja det var så jag sa igår till min man igår och mina planer för lördagen var ju spikade som jag såg det.
 
Men blev det så?
 
Nej inte rikgtigt!
 
För några år sedan när min 40 årskris var total och jag kände att livet sprang ifrån mig då var det just så jag gjorde varje helg.
Min filosofi var att om jag gick upp tidigt och började starkt med träning och sedan andra aktiviteter så  blev dagarna mycket längre och mitt liv  skulle på det viset gå saktare och förlängas avsevärt.
Mycket märkligt tänkt...
 
Men det var då. På den tiden....
 
Men på senare tid har jag kommit på mig själv med att ha ändrat inställning ordenligt för nu är sovmorgon ett måste nästan.
Jag kan vakna och tänka att visst nu har jag förvisso sovit färdigt men om jag kurar ihop mig till en boll under täcket då blir det ju skit mysigt.
Och om man tänker ännu mer på livet så är det väl så lite till mans att man varje dag när man jobbar och skall gå till jobbet önskar att det är just det man skulle vilja göra.
Kura ihop sig till en boll och ligga kvar menar jag...
 
Ja det var så dagen började och när jag vaknat klockan åtta imorse då låg jag kvar och inte nog med det jag gick upp och åt frukost och sen....ja då gick jag och la mig ett tag till så att jag skulle hinna smälta maten innan dagens löp.
 
Och så det här med löpet det analyserade jag häromdagen och insåg väl att jag inte alltid är så snäll i tanken.
Jag önsksar att jag kunde dementera att jag är lite hetsk i mitt tänkande när jag springer men dagens tankar gjorde inte saken bättre.
 
Idag när jag bortanför jordbron sprang uppför backen upp mot torpa och macken då mötte jag en massa löpare.
De flesta killar och jag tänkte att - Näe vad dåliga alla är som hellre springer nerför backen än uppför som jag.
Ja jösses självgod som få. Skärpning Anna va... men det är ju för väl att ingen hör vad jag tänker. Och det faktum att jag skriver här så att alla kan se..ja, vad ska man säga...
 
Senare på dagen var det dags för bio och "Cirkeln"
 
 
 
Det var en bra svensk sci-fi/fantasy film baserad på en bok jag inte behöver läsa för filmen var bra.
Men det  var lite märkligt för en av huvudpersonerna var så väldigt lik Kim när Kim var i femton, sextonårs åldern.
Och jag tyckte att det var som att sitta och titta på min dotter i två timmar och mer.
Det bästa var väl ändå att hon fick pussas med Max. Han var snygg.
Han heter dessutom likadant som Kims barndomskompis kramdjur så helt plötsligt handlar ju filmen på riktigt om Kim. Eller visst???
 
 

Ja det syns inte lika väl med bilder som det gjorde i filmen men det var lite spooky.
 
Och man kan lugnt säga det samma om personen som sitter bredvid Kim. Lite blond va...spooky...
 
Japp nu har jag bloggat bort melodifestivalen och missat det mesta men jag tror att Måns gick vidare så det är väl bäst att jag lyssnar på låten...
 
La gon alla.
 
Kram Anna
 
 
 
 
 
 

Vilken fredag

Livet / Permalink / 0
 
När jag var på väg till jobbet i morse möttes jag av det här och insikten om att det på riktigt är slut med festar dagarna på "Huset" är lite sorglig faktiskt.
Speciell då jag missade hela avslutningsfesten.
 
De hivade ut inredning så det skvätte om det....nä....så kan man väl inte säga heller.
Haha...sorgligt är det iallafalll.
 
Efter en hektiskt dag på jobbet tog jag helg en stund tidigare än vanligt och gick på "Anti age dag" och fixade lite
 
 
Näe...vad snyggt. Oh lala...
 
Okej det var inte rikgtigt så. För i dagsläget finns det inte på kartan att spruta in nervgift i kroppen. Men som jag har sagt man skall aldrig säga aldrig.
 
Men som jag sa tidigare idag våran fina snygga drottning.
Titta vad botoxen gjorde med henne.
 
Och det sorgliga är att man antagligen aldrig får se hur det skulle vara utan fillers hit och dit.
 
 
Men jag förstår henne lite grand i allafall och kanske kommer jag förstå henne ännu bättre senare i livet.
 
Men efter att jag inte varit på "Anti age dagen" gick jag hem från jobbet och när jag var nästan hemma fick jag en sådan där fruktansvärd panikångestkänning. Jag kan säga så här att jag ändå har svårt att släppa den där sabla filmen från dom som inte nämns vid namn och åter igen vill jag säga att jag ångrar att jag tittade.
 
Jag tänkte på barn och där tog allt vid och när jag kom upp i lägenheten var jag helt svettig över hela magen. Och klockan 14,55 idag hände något väldigt sorgligt och jag måste kolla lite här och var så att allt är okej.
 
Men visst sen träffade jag mamma Gunnel och det  visade sig att hon var så ledsen över att två personer i hennes liv gått bort idag på samma dag båda två.
Kanske var det mamma Gunnels sinnesstämmning jag uppsnappade.
Stackars mamma...
En stor kram till dig...
 
 
Tog mig ut och sprang runt sjöarna och fick annat fokus som tur var. Och blev svettig på ett helt annat sätt. Det är rätt skönt det där med att springa trotts allt och det hjälper i alla lägen, för min del.
 
Men nu ikväll så har vi varit och handlat och kollat om det fanns någon bra film att hyra. Hittade ingen film men lagade lite god plockmat.
Jag gjorde mina vitlöksbröd äntligen. Har ju inte blivit några nästan sen jag slutade äta bröd.
 
 
Haha... Sussi kolla nu blev det matblogg iallafall...
 
 
Analys idag?
Jo att om man ens tänker botox, då måste man ha tänkt väldigt länge innan man skrider till verket.
 
Imorgon är det lördag och då skall jag gå på bio bland annat och fundera lite på vad som hände med Ajna egentligen.
 
Otäck krasch det där....usch...
 
Ses imorgon vinke vink och natti natti.
Längsta dagen ever...
Kram.
 
Men nej jag glömde ju "Pou"
Ja jag har laddat ner en app med en bajskorv som jag nu måste mata och tvätta och öh...gossa med.
E visade mig den och jag blev överförtjust.
Tyvärr är det sånt där som jag kan tycka bli tråkigt ganska fort.
 
Men försöka duger som man säger.
 
 
 
Och det är ju en bajskorv.... Hahaaaaaaaaaaaaaaaa.....jag dör...
 
Anna
 
 
 
 
 

- Ja de är ju för söta de där små....

Livet / Permalink / 0
Hon lägger tillbaka det lilla täcket som hon faktiskt riktigt bryskt slitit upp och mumlar de ord som jag som vanligt var tvungen att processa för att förstå...
 
När Kim väl var född och vardags livet drog igång ordentligt med räkningar, matlagning och städ av egen lägenhet samt matning och blöjbyten ja då kom ytterligare ett problem för mig.
 
Jag var livrädd för att åka buss.
 
Visst jag var ute och gick med lilla Kim i vagnen men jag blev lite begränsad av min nya rädsla och livet blev därför väldigt snabbt enformigt och jag kände mig väldigt instängd.
 
- Men vadå rädd för att åka buss?
 
Jo jag fick någon slags vaneföreställning om att jag inte skulle komma på och av med barnvagnen. Bussarna på den här tiden var inte lika smidiga som i dagsläget.
Det var ofta många trappsteg för att komma på och av, dörröppingarna var inte heller så breda som de är nu.
Och lilla Anna var just det Lilla Anna!!!
 
Men så kom det då en dag då jag tog mod till mig och gav mig av upp till mamma Gunnel på Öxnehaga. Det gick ganska okej och människor är ju ändå rätt hjälpsamma.
 
Det var andra saker som inte heller funkade som det gör idag. Till exempel det här med att kunna kommunicera via mobiler.
Det fanns ju inte så många mobiler på den här tiden och en liten tjej som jag hade absolut ingen.
 
När jag väl kom fram till mamma Gunnel så var hon inte hemma.
Hade det varit idag hade jag ringt henne och frågat var hon var och om hon var på väg hem.
Men det gick ju inte för den enda telefonen som fanns i närheten var inlåst där i vårt kära radhus i Bullerbyn.
 
Det var bara att vända på klacken och gå tillbaka till busshållplatsen och vänta på nästa buss.
 
Typiskt!!!
 
Min mamma bor ju nästan längst upp på Öxnehaga och det var inte många hållplatser innan den jag stod på så det var i ingen i bussen före mig och ingen med mig på min hållplats.
 
Nu kom min skräck och jag höll på en stund innan jag till slut fick upp barnvagnen på den förgjordade bussen.
När jag är klar och ändå rätt nöjd med mig själv, då händer det konstiga.
 
Istället för att stänga dörrarna och köra, hör jag hur chaufören som är en kvinna drar i handbromsen och öppnar dörren till det lilla båset som hon sitter i och reser sig och stegar bak i bussen till mig och min vagn.
Lite bryskt och med bitter min lyfter hon på det lilla täcket i vagnen där lilla Kim ligger och sover. Det finns ingen vänlighet utan bara en barskhet i tonen när hon säger.
- Ja de är ju för söta det där små...
 
Sen går hon och jag förstår inte....men efter en stund på bussen förstår jag...
 
Det är på den här tiden helt gratis att åka buss.
Och den här busschaufören trodde att jag tjuv åkte...men va!! så skulle aldrig jag göra...
 
Ledsen klev jag av bussen och vagnen, ja jag vet inte om jag fick hjälp men efter detta tog det väldigt lång tid innan jag åkte igen.
 
Ett tag  efter den här händelsen när jag hade varit så där mörkrädd en natt och sovit noll timmar, och på morgonen bara ville att min mamma skulle komma.
Då la jag Kim i vagnen och gick upp till Bullerbyn. För lilla mig klockan sex på morgonen var det en jättelång väg att gå och bara uppför.
Jag hann träffa min mamma i någon sekund innan hon skulle till jobbet...suck...
 
 
 
Ja jag hade nästan glömt historien både om min bussrädsla och chaufören. Har nog berättat den någon gång men glömt lika fort.
 
Och tur är väl det...
 
I dag i verkligheten händer följande.
 
Det har varit torsdag hela dagen och på väg hem från jobbet gick jag en sväng förbi Team Sportia och inhandlande lite nya löparkläder.
 
När jag sedan gick hemåt nöjd och glad fick jag se några jag kände igen i form av Jonna och Nellie. Som fixade skol projekt.
 
 
 
 
Ja och sen tog vi sällis hem.
 
Väl hemma fick jag ett sms som antagligen kommer förändra mitt liv helt och jag kommer leva lycklig i alla mina dagar i evighet.
 
Ett företag här i stan bjöd in mig på....vänta på det....
 
"ANTI AGE DAG" Jo jag tackar jag. En du kommer dö med ansiktet fullt med antirynkkrämer och botox dag.
 
Och nöjd över att slippa dö rynkig går jag nu ut med jycke, viker tvätt och sen lägger jag mig och väntar på helgen.
 
Laters....
 
 
 
 
 
 
 
Till top