Annalysen Analyserar

 

Det är inte ofta man blir förvånad och överväldigad av lyckokänslor i vardagslivet. Jag tänker väl mest på hur det ser ut när man tittar in i appar distribuerade av de stora kvällstidningarna. Krig och skjutningar varvas med krönikor, om just krig och skjutningar, resten handlar mest om bantning, matlagning, och kändisar. Valet som det blev är över, och så även Englands drottning Elisabets liv och begravning i Storbrittanien, förvåning och lyckorus här?

Nej!

 

 

Meningen på engelska, om den Amerikanska regeringen och dess fördelning av pengar, hörde jag häromdagen på en buss i Linköping. Jag satt där lite upptryckt precis bakom busschauffören, bredvid mig, en tjej som i och med mig var ännu mer upptryckt mot en ruta.

 

Den engelska konversationen pågår bakom min rygg och jag njuter hela tiden. Rösterna är ljusa, unga och ivriga, jag uppskattar  att de kommer från unga killar i tio till tolv års åldern. De pratar på om den amerikanska statens val att ge Nasa mindre pengar, och beklagar det hela då de tycker att Nasa behöver pengarna bättre, då de ju faktiskt forskar om rymden och  jordens framtid. 

 

Mitt tjuvlyssnande väcker hjärnan som genast förbereder ett tal, där jag vänder mig om och berättar för dem om ett fantastiskt gymnasium i Kiruna där man får läsa om allt som har med rymden att göra.Googla upp det, tänker jag att jag säger, innan jag berättar att om man går där, då får man besöka Esrange space center. 

Efter en stund vänder jag mig om, och nu kommer lyckoruset då jag inser att jag haft rätt. De två killarna som också uppenbart bryter på svenska ger sig hän åt konversationen på engelska. De ser exakt så unga ut som de låter och jag tänker: yess...vi är räddade, världen kommer att rulla vidare.

 Idag ett besök på det nya gymmet. Även om ingen viktändring skedde så lättade hjärnan med allt nytt syre som kom, och med de två killarna på bussen växte jag på längden med vetskapen om att de unga tänker framåt. I min hjärna är tillståndet stabilt men lite nervöst inför en tenta då serierna jag följer tar min tid. Skärp dig Anna, skärp dig! 

---

Jag hann aldrig ge dem några tips, killarna då de gick av innan mig. Lite retligt kände jag, men tänker också att så framåt som de verkade så kommer det att gå bra ändå, det känns tryggt.

 

Äventyret i Linköping pågick i två dagar. Jag har lärt mig ännu mer om konflikthantering och arbetet mot mobbning. 

Att kunna härskar tekniker och hur de ter sig, ger mig som lärare ett hellikopterperspektiv när jag ska hjälpa eleverna i deras vardag. Jag är på väg framåt det är jag, även om det är med ångestblandad förtjusning...

 

Dagens Lonnis

Jonna jobbar på. Och med det menar jag verkligen jobbar. Arbetet på bion kommer i veckan att bytas ut mot annat arbete. Att kunna svenska i London visade sig vara bra, för då kan man hjälpa till där svenska behövs. Var? Det tänker jag inte skriva idag, det får bli nästa gång.

Uttrycket, att ånga på, passar här och blir synonymt med Jonna. Det är inte lätt att starta nytt liv i annat land. Dock är det utvecklande och lärorikt så in i bängen...

 

Framtidsbussen

Snurriga läraren