Vart var vi på väg egentligen...?
Lost i 80-talet har gick jag vidare i livet. Skolan startade och elever välde in till höger och vänster.
-Det här är på riktigt spännande, jag menar vi gör så mycket för de här ungdomarna och varje år förbättrar vi och lyckas bra med det.
Jag tittar på S vår socialpedagog. Hon och vi andra lärare på den delen av skolan som hjälper de som behöver hjälpen lite extra mycket, drar tunga lass. Vi dukar inte under, då vi gör det vi tycker allra mest om, och det med en sällan skådad vilja och kraft. Inte helt olikt många andra lärare i vårt avlånga land. Vi gör det tillsammans i ett tätt arbete såklart, ett agerande som alltid är till det bästa
Vi är så himla bra liksom...!!!
The only way is up!
Tillbaka till 80-talet...
Min kompis Cilla och jag åkte buss från berget i Huskvarna ner till staden vid sjön så ofta vi kunde. Vid en busshållplats på vår väg mot city där sus och dus bodde, klev allt som oftast en kille på vår buss med nummer 22.
-Han är så himla snygg...Cilla dog varje gång han äntrade och kom emot oss på bussen. Jag log varje gång åt hennes kommentarer om prinsar och annat som gör livet skönt. Dels för att hon i sina egna drömmar antagligen redan var ihop med objektet, (ja, en gång blev hon arg och ville ge en stackars tjej på bussen däng bara för att hon också tittade lite för länge på killen med de mörka ögonbryna), dels för att jag höll med.
Ni vet min hjärna...!
Häromdagen när jag låg i sängen och slötittade i mobilen så dök plötsligt både Cilla och den där killen upp i hjärnan. Det hela skedde någonstans mellan kriget i Ukraina, och valet där någon pratade lite för mycket utan ordentligt innehåll.
Det hela var så märkligt. Varför såg vi honom så ofta, och vart var han på väg? En bättre fråga, påpekade hjärnan, var egentligen...vart var ni på väg, du och Cilla eftersom ni såg killen så ofta?
Hela tankebanan blev oändlig och svårsläppt, jag suckade djupt när jag blundande försökte hitta och se svaret genom bussfönstren där på 80-talet.
Anna och Cilla...vart ska ni???
Jag gav argsint upp mitt sökande, jag och Cilla var inte i samma ålder så skolrelaterade händelser var uteslutna. Då är det ju tur, tänkte jag, att den andra delen av problemet gick att lösa på mindre än en sekund.
-Vart var du på väg egentligen? Robban som precis kommit in i sovrummet efter att ha duschat, tittar förvånat på mig. I några sekunder blir jag arg för att han inte svarar på min superviktiga fråga, men ser problemet i att han inte kan läsa tankar. Jag förklarar kort vad jag menar. Han ler då han hört historien förut, men blir sen alvarlig då han letar i sin hjärna efter svaret.
-Jag var antagligen på väg till mitt jobb på Torsvik, svarar han sedan.
Puh..vilken tur att han kunde svara sådär snabbt och rationellt. Problemet löst. Eller...
Nix! Den stora frågan blev just större, jag menar...Anna, Cilla hallå...!
Vart var ni på väg sådär tidigt på morgonen egentligen. Ni gick ju i skolan precis nedanför berget, inte i stan...suck!
Träffade ett gäng elever som blev förvånade över att jag var lärare på skolan, eftersom, och jag citerar "du ser ut som en vanlig elev". Jag blev både lättare och längre på samma gång. Träningen låg i träda under skolstarten men är igång igen. Tillståndet jag är i nu kan kallas för, förvånat glädjerus, då inga vallningar (peppar, peppar) känts av en enda gång denna elevtäta vecka. Film: Prey - en film där Pocahontas möter rovdjuret. Haha...skönheten och odjuret...eh..nä...
Lonna
Ja, hon kämpar fortfarande, men väl. Jag har sällan skådat en sån beslutsamhet. Men då landet "God säjv the Queen" likt Sverige gärna söker folk med erfarenhet så är det svårt. Dock har hon inte sökt länge och jag tänker att det blir bra.
Och...hon har redan börjat arbeta på sitt första extra jobb.
Fantastiskt bra kämpat Jonna! Du är en tjej med klös, glöm inte att du är söt också 💖
Kram Alla
Kram Cilla
Kram varenda unge
Kram Ukraina
