Almost fifty, and alive...
Eleverna på skolan springer runt och funderar på vad de ska bli när de blir stora, ett faktum som inte på något sätt är olikt alla vuxnas funderingar. Dessutom funderar de, precis som jag skrev om i förra inlägget, på olika värderingar och hur man ska tänka runt dem. Här måste vi vuxna vara lyhörda och hjälpa till, och säga till! Jag vill här tillägga att jag inte på något sätt är rädd. Absolut inte! Jag älskar eleverna och deras ibland vilsna hjärnor. Lite som min egen då haha...
Efter att ha läst det förra inlägget igen, slår det mig att jag nog behöver se över resten av mitt liv. Arbetet på skolan hör inte till dessa tankar, det är mer det faktum att jag nu börjar vakna till, och verkligen vill utvecklas mer. Frågan är bara hur?
- Du kanske ska gå en stavningskurs Anna...
Ja, det kan man ju verkligen tycka, men jag tänker att det inte är det jag behöver fokusera på just nu. Nu behöver jag fokusera på annat som till exempel...hur fyller jag den tid, som nu blir över när jag äntligen skickat in min text. Att sitta på ändan och vänta på godkänt eller inte, är inte aktuellt, dessutom är det inte min stil.
Ja, det kan man ju verkligen tycka, men jag tänker att det inte är det jag behöver fokusera på just nu. Nu behöver jag fokusera på annat som till exempel...hur fyller jag den tid, som nu blir över när jag äntligen skickat in min text. Att sitta på ändan och vänta på godkänt eller inte, är inte aktuellt, dessutom är det inte min stil.
Nej, framåt och vidare liksom...
Höstlovet kom och gick. Detta inlägg blev försenat då jag bestämde att familjen gick före. Som synes på bilden så har en ny faktor äntrat livet. Hans mormor fick alla möjligheter att hänga lite extra då man har den fördelen som lärare, att ha lov menar jag.
Men...
Lov, schmov...jag fick ändå en chans att utvecklas, det hela skedde just på lovet.
I två dagar hängde jag med elever som nu går i nian, och som funderar på framtiden i ännu större utsträckning än vi vuxna och elever som redan går på gymnasiet gör. De kom in till oss på skolan på höstlovet för att prova på framtiden både vad gäller skola och arbete. Ett nytt projekt i kommunen, menat att avhjälpa så mycket. Framtiden för eleverna vad gäller val av ny skola, framtiden för skolan och vad vi kan förvänta oss.
Kan ni tänka er att vi lärare som arbetade fick möjlighet att prata med och höra hur man tänker i nionde klass runt framtiden. Vi ställde en massa frågor som fick svar, och det var speciellt en fråga där svaret sporrade oss lärare dessa dagar mer än allt annat.
-Förlåt att jag är så nyfiken, men då jag bara slängde mig in i det här så vill jag bara fråga, vad har fått alla er att komma hit till oss på ett lov???
Jag tittar ut i klassrummet där vi sitter. Jag, min lärarkollega och de 30 niondeklassare som funderar på att arbeta med antingen hotell och turism, eller inom restaurang näringen. Svaret kommer lika fort som den tomma plånboken efter avlöning.
- Vi är här för pengarna!
Jag tittar helt ofövånat på tjejen närmast mig som precis svarat, samtidigt som hon sveper med handen över rummet för att förtydliga att det gäller dem allihop. Allihop nickar tillbaka.
Jag tittar helt ofövånat på tjejen närmast mig som precis svarat, samtidigt som hon sveper med handen över rummet för att förtydliga att det gäller dem allihop. Allihop nickar tillbaka.
Japp...
Där var svaret, och som jag sa, inget förvånande. Jag insåg dessutom att jag redan fattat att det var något sådant. Men vilken grej, och när vi (min kollega och jag), nu fick veta vad samhället är redo att satsa, då startade en process i oss. De två dagar vi hängde med dessa härliga ungdomar, då gav vi allt. Detta med ett fantastiskt resultat som följd, enligt oss.
De lyssnade ihärdigt när vi berättade om alla fördelar att arbeta i vår bransch, även om de såg uttråkade ut, det märktes på frågorna som ställdes. Och när vi tog in dem alla i ett kök, och lagade en trerätters middag, fick vi med varenda unge. Våra egna känslor var på topp, även om frasen "utsketet äpple" var inblandat.
Analysen hjärnan liksom bara...yes, nu gör jag skillnad, samtidigt som jag lär mig av min kollega.
HURRA!!!
Tack livet, tack!
När vi satt och åt vår egenhändig lagade mat, frågade vi om eleverna fortfarande bara tyckte att pengarna spelade roll. Svaren vi fick var att man nu var tacksam för att vi gett dem ett försprång i valet till gymnasiet. Någon skulle nu hem och plugga extra i matten eller "bomba" matte som det tydligen heter, och andra ämnen man kanske behövde för att komma ifatt. Kanske, bara kanske var det så, att man nu skulle välja att gå ett annat program ändå.
Inombords jublade jag av det jag hörde. Kan ni tänka er vad vi alla vann på detta, i hela samhället! Mycket bra projekt, kunde inte kommit på det bättre själv.
Det närmar sig 50 årsdag. Som ni ser fortsätter hjärnan att analysera även om det nu är mer praktiskt inblandat. Jag har så många projekt och idéer på gång så hjärnan sprängs nog snart, men vad gör väl det när man är liten och har knäppkängor.
I landet borton de vita klipporna i Dover, har nu en flytt till nytt boende skett. Ett rum med egen toalett, långt från köket med konstant värme i, har fått en ny härlig inneboede. Det stilla sittande arbetet som utförs idag är fortfarande ingen favorit, men uthärdligt. Dock kommer allt det nya nu att frambringa, andra behövliga krafter. En av dem är att söka vidare mot nya mål.
Upp, upp och iväg...
Laters...
Kram Alla
Kram Ukraina
