Om min stad och om att hylla andra...
Tisdagen var här och är snart över. Jag har löptränat och ätit spenatsoppa, livet känns lugnt och kanske är det det berömda lugnet före stormen. Jag går tillsammans med de närmsta på jobbet in i de fyra tuffanste veckorna på väldigt länge och jag tänker att, ja...vad är det värsta som kan hända det är ju inte världs ände liksom...
Där är den igen...vår ö Visingsö...och varje gång jag går förbi den och ser den på det här sättet, flytande över Vätterns vatten så blir jag så lyrisk. Vår stad Jönköping som jag bott i så länge är stundvis så vacker och nu när jag varit runt på mina checkpoint rundor då har jag börjat se staden på ett annat sätt. Mångfald är ett ord som oftast används i samband med kultur och människor men i vår stad och omgivningarna runt den så är mångfald bästa ordet...
Och här i stan bor vi...jag och Robban, min man och bästa följeslagare. Vi lever livet med varsitt jobb som stundvis för båda övertar hela världen, men vad gör väl det när vi har varann....
-Det är snart 18 år Robban...fattar du 18 år, jag menar hur står du ut?
Jag tittar förväntansfullt in i ögonen på mannen där på andra sidan bordet inne på Condeco.
Min man som är...en man, tittar lugnt på mig och jag tänker att nu...nu kommer det något romantiskt, hans svar låter inte vänta på sig och när han ordat färdigt sitter jag med gapande mun...
-Jag vet inte vad jag skall svara, kommer det efter en stund...men tack för att du frågar.
Och sen inget mer(vad jag minns) han leer lite snett och fortsätter att titta i sin mobil.
Meh...hallå...sådär kan man väl inte svara!!!
Nej det kan man inte, fast som jag sa det är 18 år sedan vi träffades på festen där hemma hos mig på Öxnehaga, och han är ju fortfarande kvar trots att det var inte kärlek från första ögonkastet.
Nej det var inte himlen trillade ner och vi flöt bort i en rosa flod...nej det var mer en vi växer sakta ihop historia.
En historia om en man som träffade en galen ensamstående mamma med två ibland trilska men goa ungar. En tjej som tittade på film alltid och som siterar barnfilmer så fort hon får chansen. Och från att vi suttit där på golvet i min lilla trea på Öxnehaga då år 2000 till att vi nu sitter i varsin stor soffa i fyran på våran gata i stan har det gått låååång...tid...en tid som jag hoppas inte skall sluta.
Så är det ju och att det stora 20 är närstående(om några år) är rätt fantastiskt.
Ja, nu fick jag chansen att återigen hylla min man och lite kanske av den anledningen att när allt annat förändras så är jag så glad för att vissa saker kan få bestå...
Plus att man kan ju inte ha en blogg där man hyllar sig själv då och då sådär osvensk och liksom bara skita i att hylla andra, så idag hyllar jag Robban och imorgon hyllar jag kanske någon annan, kanske min gamla svenska lärare...hon som aldrig såg ner på mig och som med sin stränghet fick mig att gilla att skriva...
Nu lite mer bilder från vårt kära Jönköping.
Men först...
Japp härifrån till evigheten...so far...
Analys:
Jo när man inte tror på något men gör ändå, då kan man hitta Jackpot med stort Jack...ja eller i mitt fall Roberth...
Och så till sist idag...i min egen bloggs namn...
Jag sprang som en gasell längs vägarna här i vår stad och jag...jag var bäst!!!
Ja, jag sa att jag skall hylla någon annan...
Men det var imorgon det haha...
Mot onsdag.
Laters...