En till som jag...
Ibland undrar jag om det finns fler som jag?
Fler som liksom bara blir totalt tomma i själen för att det liksom händer lite för lite och som liksom inte kan slappna av även om man vet att det snart skall hända jättemycket. Ja, även om man vet att livet snart blir på ett sätt som man för några år sedan aldrig kunde föreställa sig...
Ja, vi fortsätter att rasa land och rike runt Robban och jag. Vi åker inte långt då jag känner att jag även om jag inte har något fast jobb måste kunna springa ut på kaserngården och ställa mig i givakt om det skulle komma någon form av sergant och liksom bara skrika - UPPSTÄLLNING Hall Eriksson...frammåt marsch...
- Robban...jag skulle sååå...passa i armen.
Jag och Robban går bredvid varandra på den mycket hemliga bakgården på Karlsborgsfästning.
Vi ingår i en guidad grupp och har blivit strängt tillsagda att det råder fotoförbud då vi är på militär mark. Turen har precis gått genom de långa gångar med försvarsvärn som löper under vallarna. Guiden en man i 70 årsåldern som går först satte igång en föreställning med artilerield innan han rusade iväg i gången med mig och Robban och....nej det var faktiskt bara med mig och Robban i hälarna. Granateld, kanoneld och annan eld ekar i gången och röster skriker "attack" och "jag vill hem" där vi springer, allt så bra arrangerat med dockor längs vägen.
När vi är framme och får stå och vänta på resten av gruppen en bra stund hinner vi fråga guiden våra frågor och jag känner där jag står att ja, jag skulle så passa med att får ta order och röra på mig och träna som en soldat och när jag tänkt lite till så kommer jag ihåg den gången för snart 30 år sedan då jag fick hem ett brev om värnplikt och kände att ja, varför inte...
Nu blev det ju inte så eftersom jag höll lille bebis Kim i famnen medans jag läste brevet och ja, jag kanske är lika glad för det.
Men jag skulle bli en sjuhelsikes bra sergant det skulle jag verkligen!
Det där med ångest har jag alltid fått då och då och nu när det är som det är så är det väl inte helt konstigt att man liksom blir orolig.
Men jag vet också att man kan råda bot och idag när det blev för mycket då gick jag ut i världen och regnet och gick en jättelång bit medans jag lyssnade på sommarpratare som idag blev Josefin Nilssons syrra Marie och när jag gick där och fick höra om psykisk ohälsa i en liga som ingen vill vara i, då hörde jag återigen min fotbollstränares röst...skärpning Hall...och så gick det liksom över lite.
Min plan då...?
Jodå att jag blivit åldersgrov i kroppen det vet jag ju och nu är det dags för lite djävla anamma vad gäller kroppen och det som behövs i mitt fall är egentligen inte någon bantning utan mer rutiner. I min värld blev startskottet resan till Alperna då jag bestämde att mat och tider för mat skall ändras samt att när det går mat in skall det gå rörelse av kroppen ut, och det kan handla om att gå, studsa på plats eller springas ett marathon eller varför inte cykla över Alperna...
Eh...det där sista vet jag varför inte Anna...du kommer inte ens komma en serpa upp liksom haha...
Vikt: Lättare mest för att jag vägt mig och vet att det är så och jag vet också att jag nu är på rätt väg.
Längd: Fick idag återigen be om hjälp inne på MQ när jag inte nådde en kavaj.
Vem jag frågade?
Jodå den kortaste tjejen i affären något hon också påpekade och sen skrattade vi tillsammans på vägen bort till Kavajerna.
Tillstånd: Fortfarande tom tyvärr men också nöjd med hur livet är och nyfiken på hur det kommer bli.
Träning: Var ju ute och gick som sagt. Tycker dock att det är lite mesigt och funderar nog ändå lite på det där marathonet :-)
Film: Skall nu när jag är klar här för dagen gå ut till Robban och äntligen börja titta på tredje säsongen av "Stranger things"
Sist idag vill jag bara säga att jag är så himla nöjd, glad, tacksam och kär i min man. Om han inte funnits och stöttat med allt han kan och vet om mig så vet jag inte.
Du är mitt hjärta, du är min själ, det är det enda jag verkligen vet.
Jag lever i mina egna drömmar la, la, la....
Japp det finns en låt som handlar om det...
Ja, jag hedrar min man lite och det behövs för det är en välsignelse att oavsett dagsform vara så älskad som jag är. Jag vet det och försöker vårda det så mycket jag bara kan...
Laters...