Mindre av allt men ändå mer...
Julen...
Lite mindre av allt, men ändå mer...som Jonna sa...
Här är dom, alla fem...min familj. För även om jag fortfarande känner att det borde vara sex stycken där på bilden så var julen så fin och vän, och mitt beslut om att vi alla skulle åka upp på berget och äta smö... jag menar lussebulle och dricka glögg var en fin avrundning på en fin men något kortare julafton...
Hon har så rätt Jonna. Det behövs inget överdåd för att julen skall bli julig.
Jag har lärt mig en viktig läxa det här året, läxan om att det jag kämpat för alla de andra åren inte varit helt nödvändigt även om det inte är något som jag nu ångrar. Bordet behöver inte dingna och berget under granen är inte nödvändigt för när det blev legalt att bara köpa ett par sockor då blev det ännu roligare att öppna klapparna och vi fick tid över till att ja...gå upp på berget och skapa en mysig stund.
Tack livet...tack för att jag fortfarande lär mig.
Kram Anna
Vidare...
Juldagen kom och som vanligt med familjen Holmberg.
Detta året var det min tur att vara värd. Även här var vi lite mindre personer där vi satt runt bordet. Som vanligt haglade anekdoter från livet som det var då på 1970 talet. Vi tröttnar nog aldrig och i år har jag på riktigt fått känslor jag inte haft på över 20 år. Känslor av en gammal trygghet som den var då när jag själv var liten eller som när Kim och Jonna var små.
Jag vet inte...men det känns som om detta år som kommer 2020 blir året då reflektion över tacksamheten blir ännu mer närvarande. Som om jag behöver leva och känna det på riktigt liksom. Året då alla möjligheter finns och behöver tas på allvar på ett helt annat sätt än tidigare.
Men titta här...
Skåda dåtiden som den var på då på 70- talet när vi var små och inte hade en aning om vad som skulle träffa oss, som tur är :-)
Ja, dessa kort hittades av mamma Gunnel hemma hos Sonja, en av mina många extra mammor. Sonja som nu med mammas hjälp fått det bra på ett hem för dem som sakta håller på att glömma det förgångna, ett hem för dem som försvinner i sig själva ett rikt liv till trotts.
Vad korten föreställer?
Tja...lilla Anna och lilla bror Martin och så Jessica förstås min "nästan lilla syster". Och alla var vi hemma hos Sonja och blev barnvaktade.
-Det var en himla massa tanter vi var hos när vi var små...
Martin ler snett där i soffan när mamma Gunnel visar korten och pratar om svunna tider. Jag håller med och nu när jag funderar lite över det hela så har mitt liv präglats av tjejer starka som oxar, tjejer som likt mamma Gunnel kämpade på i en tid då kämpa var ett riktigt ord och man på riktigt var sin egen lyckas smed.
Tack Mamma Gunnel, Mormor Mait, Runa, Sonja, Mia, Bitte, Kerstin, Birgitta och många, många fler...
Vikt: Som ett ton chokladtomtar, ett ton gröna kulor och ett ton Merci ungefär.
Längd: I dessa tider av skålar som nästan aldrig används har min pall i köket används mer alltid.
Tillstånd: Mamma Gunnel sa när juldagsmiddagen var över - Anna...försök att vila och var ledig nu!
Jag har försökt, det har jag verkligen och nu är jag på riktigt lika utvilad som uttråkad. Bra? Vem vet?
Träning: Spinning på juldagen och nu idag lördag, simning.
Film: Skriver med "Fanny och Alexander" i bakgrunden. Ett svenskt mästerverk.
Det lider mot nyår och jag känner att tider som kommer blir tider att minnas med värme, jag har fortfarande inte landat i det liv som stavas arbetsliv men det kommer.
Jag och Robban har dock landat i ett livsavgörande beslut, ett beslut om framtiden och hur den skall se ut. En framtid i en helt nytt hus som ännu inte finns men som kommer att ligga där borta vid den södra strandkanten av Munksjön i den stad som är vår.
Staden som är Jönköping...
Laters...
Ja det är mycket minnen som passerar förbi.
Idag stod jag på 5:te vån. på Nordea och tittade bort över slutet av Munksjö och kunde riktigt tänka mig in i hur fint det blir där om något år och lite till.