Fyra cyklister, ett par alptoppar och jag....
I en stor svart bil strax utanför byn Moutiers...
- Lägg i tvåan i god tid innan varje serpa och se till att gasa upp innan du lägger i trean.
Jag tittar storögt på Ola som min man så påpassligt puttat framför sig i "nu skall Anna övningsköra i bergen" kön. Först blir jag lite sur över hans tilltag men inser sen hur han tänker och ja, det är väl bättre att vi är sams här uppe i det vackraste vackra, plus att vi nu lever så tätt inpå varandra att ingen kommer undan en millimeter ens.
Jag tittar på vägen framför mig, tänker att ja, jag sitter rätt säkert här i den lilla bussen och om jag kör över en klippa, då dör jag åtminstone i ett av världens vackraste landskap...
Men eftersom jag inte känner för att dö just där och då bestämmer jag mig helt enkelt för att liksom bara leva som jag alltid lärt och vipps så var min nya bästa vän en minibuss och med mig denna första tur uppför berget hade jag fyra killar som nu antagligen satt med nötterna i halsgropen haha...
Två av dem skulle som av en händelse ändå av och testcykla berget så...
Tänk vad mycket man har kvar att lära ändå...
Och tänk vad mycket man låter bli bara för att man är så rädd för vad som kan hända, när man egentligen skall vara rädd för det som kanske inte händer. Vi föds inte rädda utan olika saker händer som gör att rädslan kommer krypande. I mitt fall har min rädsla för att ge mig hän bottnat i det faktum att jag inte vill att mina barn skall behöva sakna en mamma att luta sig emot...
Face your fears heter det ju och när jag på kvällen satt och tittade på de fyra killarna som fixade med sina cyklar så slog det mig plötsligt vad som var på gång och att jag satt där och ojade mig över lite bilkörning fick mig plötsligt att skämmas, för jag som nu åkt vägen up till Val Thorens där målgången är tre gånger visste ju nu hur brant det delvis är och hur många serpor(serpentinsvängar) de skulle ta sig igenom. Och då var den nästan fyra mil långa vägen upp till Val Thorens bara ett av tre berg de skulle cykla upp för så...skärpning Hall, som min fotbollstränare sa, kör bara kör....
Dagen D kom och och i ottan körde vi ner till Albertville där starten gick.
Vi skojade och alla var på bra humör, det fanns ingen tvekan hos någon och när jag plåtade på där på parkeringen så blev jag så stolt över dem allihopa och lite rädd för dagen innan loppet var det 34 grader varmt och det fanns inga tecken på att värmen skulle avta...
Vilken märklig känsla det var att sitta helt ensam i bussen efter så många mil tillsammans med de andra. Nervositeten släppte succesivt och med de stora bergen på alla sidor susande jag fram, jag körde om bilar och räknade avfarter och väl uppe vid första serpan växlade jag ner till tvåan i tid innan jag utan att tänka tog ut svängen för att få med baken på bussen. Allt gick bra men visst fick jag ett eller två motorstopp när det blev kö, och visst fick jag se en dam i bilen bakom sucka så det syntes ända hem till Sverige men det gjorde inget för jag var i Alperna ensam uppe i de höga bergen och jag växte och växte och växte. Och när jag växt färdigt då tjaffsade jag både med en vakt och en polis då de inte ville släppa in mig i byn där vi bodde.
Naturligtvis fick jag inte komma in då de spärrat av hela området så att alla cykeltokiga deltagare skulle kunna ta sig i mål utan att få bilar och annat i baken. Och naturligtvis blev jag hänvisad till ett p-hus där taket bara var tio centimeter högre än bilen jag satt i...
- Du kör så långt in du kan sen åker du upp upp i huset för där finns det många lediga platser...
Jag tittar på den lilla fransyskan som leende står vid ingången till p-huset, hon har precis sagt det jag inte ville höra för i min värld så låter man minibussar som min egen bo utanför huset med den minsta öppningen jag sett.
Men så blev det icke, så det var bara att åka in och väl där precis innan jag skulle svänga upp ett våningsplan tittade jag åt sidan och fick ögonkontakt med en tjej som log lite snett mot mig innan hon gjorde en medlidsam min och jag tänkte, herregud Anna...pokerfejs eller...?
Lite senare parkerade jag bussen, klev ut och tänkte att ja, det var det för så var det ju.
Min del var ju avklarad nu. Sen skämdes jag igen då jag insåg att nu, nu hade killarna bara resten kvar och att jag gick vilse där i lilla Val Thorens bekom mig inte det minsta för nu njöt jag verkligen det gjorde jag och medans killarna cyklade så satt jag på berget och åt smörgås...typ...
Ja, jag satt där med min sallad och medan mitt äventyr började lugna ner sig så hade killarnas nästan bara börjat och vad jag fått höra i efterhand så var deras tur också en av de vackraste men även för så vältränade grabbar som dessa fyra så blev det tungt till slut.
Magnus som var orsaken till att vi ändå var där, då han i sin fyrtioårskris fått denna resa i present, fick punka på både bak och framhjul. Han kämpade dock på och kom till slut i mål som den första av dessa herrar. Ola som med sitt positiva glada sätt fått ner allas nervositet på nästan noll kom strax efter men var så slut att han behövde lite syrgas vid mål. Mattias som kämpade sig hela vägen upp och som på vägen stöttade Robban då han spydde både en två och tre gånger kom trea och jag som känt Mattias länge såg nu att i hans annars så glada ansikte fanns det bara smärta.
När Mattias kom i backen blev jag så glad för jag hade nu koll på de två första och jag visste att Robban oavsett hur han mådde skulle ta sig i mål på ett eller annat sätt och att han och Mattias varit tillsammans nästan hela tiden det visste jag också.
Så när Robban inte var med då blev jag lite ängslig där jag stod och väntade. Minuter kändes som timmar fast ändå inte och när jag såg lättnaden i ansiktet hos tjejen bredvid som likt mig själv följde sin man i mobilappen då blev jag ännu ängsligare. Men hennes glädjetjut när hon såg honom komma och hennes leende fick mig ändå att skratta.
Men där stod jag och fortfarande ingen Robban i sikte i mobilen tickade tiden på och nu hade han enligt all data varit i byn Val Thorense där jag nu stod vid målet i över en timme. Och lite som för att spä på min oro så åkte ambulans efter ambulans upp till målet med syrener och allt och jag tänkte, shit...han kanske ligger i en av dem.
Men så plötsligt kom han.
Jag skrek och det som i mitt huvud var tänkt att låta starkt och coolt blev bara ett pip då jag såg ansiktet på honom. Han var helt tom i blicken men benen rörde sig och han körde sakta men på något konstigt sätt ändå bestämt mot målet.
Robban den sista biten upp till Val Thorens.
När jag ser den här bilden blir jag tårögd det blir jag faktiskt för när han tittar upp finns det inget kvar i blicken...inget! Det är rätt skrämmande när man vet hur livligt det är annars.
Jag började springa bredvid min man men det gick stadigt uppför och det var många människor i vägen. Från berget sipprade vatten och marken var delvis våt. Men till slut stod jag där vid målet, jag visste att Robban levde och jag var så lättad!
Eller ja, nästan för när jag efter många om och men till slut träffade honom då möttes jag av det här...
Jag tittade på min man där han låg och tänkte...fy faan...de cyklade upp för tre alptoppar. Vilka djävla kungar...
Sen tog jag förvisso det här kortet och det kan ju tyckas lamt men jag vet att om några år eller hundra då kan vi titta på det och skratta...
Japp...
Resan var över lika fort som det började, jag sitter nu i min egen säng och skriver och tänker att det här var en resa som lärde mig så mycket om mig själv.
Att jag kan köra bil i Alperna utan att självdö av skräck.
Att min personlighet fortfarande passar bäst i killgäng
Att jag kan bli underhållen med en massa dåliga ordvitsar gång på gång för att jag inte kommer ihåg dem efter fem minuter.
Att jag klarar att höra fyra vuxna män skrika av smärta när delar av deras kroppar krampaktigt vidhåller att de blivit orättvist behandlade...
Att jag fortfarande växer både mentalt och kroppsligt.
Att det nu är dags att på riktigt ta tag i det faktum att jag efter 24 år i en icke stillasittande branch nu
likt dessa killar liksom bara måste kämpa på med min träning om jag skall hålla kroppen i trim.
Att jag lilla Anna från Chile klarar mig så himla bra i världen och att det jag gör nu i livet kommer att eka i evigheten...precis så som han sa Russel Crow i filmen "Gladiator"...
Sist vill jag bara tacka Magnus, Ola, Mattias och Robban för att jag fick vara med och dela denna upplevelse. Om jag får frågan igen kommer jag att säga ja och om jag skall köra bil i Alperna då är det inga problem för jag...jag kan svänga minsann hahahaaaa...
Au revoir!
Laters...
Ps.
En låt jag tog till mig och som jag nu gillar.
Tack Magnus
Ds.
Hej!
Du är grym på att skriva! Och kul att höra din version av berättelsen :)