En släkt full av orakel?
Ibland har jag tänkt att mitt förfutna förföljer mig. Inte så mycket med tanke på mitt eget liv och leverne utan mer det som min mamma, pappa eller någon i min Chilenska släkt levde...
Kan det vara så att min släkt är pintjock av människor med egenskaper som att ibland kunna känna framtiden och kanske rentav se den? Som drömmen jag hade där jag sprang upp upp för tusentals trappsteg i det högsta huset jag sett för att finna mig själv ståendes i mitten av byggnaden på ett golv av glas. Och när jag tittar ner ser jag ett moln av eld och rök komma emot mig och som för mig upp, upp tills jag landar i den vackraste och ljusaste skogsgläntan jag sett. Jag vet att jag dog den natten och att drömmen till slut var rätt vacker. Några år senare flög planen in i Twin towers och jag tänkte där jag stod i receptionen på hotellet att ja, jag såg det hända...
Eller att jag för snart tre år sedan skrev en historia om ett Sverige i kris. Ett Sverige där alla våra nordiska grannländer stängt gränserna för att skydda sig emot det som drabbat oss, ja Danmark sprängde till och med bron. Om jag blundar hör jag ljudet av metallen som vrider sig i plågor innan den faller i vattnet där utanför Malmö.
Min historia är mycket hemskare än läget är i Sverige nu och min dystopi blir inte verklighet på grund av Herr Tegnell, mannen som gör att världsledare skiter på sig och som efter att jag sett några presskonferenser nu är min idol...på riktigt.
Ibland är allt rätt märkligt och ja, jag vet man inte skall hålla på sådär och säga att man kanske är något man antagligen inte är. Och om vi ska vara ärliga Anna, är det inte så att du är rätt knäpp nu när du återigen bara ordbajsar? Jo så är det nog. och du måste lova att det där var sista gången du skrev ordet märkligt snälla...!
Javisst lite knäpp blir man allt. Men när verkligheten inte levererar och man är en fantasifull person, då blir det lätt så här. Men som jag analyserat tidigare...har man ingen bakgrund, då har man ju turen och rätten att göra sig en ny...
Idag sa jag till mig själv att det får vara nog och förhoppningsvis sätter detta inlägg P för ännu en period av buhu, buhu och fy och ve. Är väl bara lite trött på världen just nu men vet naturligtvis att vi lyckligt lottade ändå fortfarande är rätt så lyckligt lottade och att de som verkligen lider försvinner hjälplöst som fotspår i lös sand.
I min själ drar jag upp dem allihop men känner mig rätt hopplös. Fast jag har också sett och känt att oavsett så kommer allt att bli bra till slut. Allt samtidigt som känslan av att någon tryckte på "rewind" för att göra något åt all lättja i världen sitter som klister i lillhjärnan. Men vad vet jag liksom?
Vikt: Tja, om man lägger tio medicinbollar i en tunna så...
Längd: Har väl växt några centimeter sen de tog korten här ovan.
Tillstånd: Som en feng shui fylld bulle. Betyder? Vet inte hjärnan bara bråkar.
Film: Breakfast Club och sen en serie som heter "Sanditon". En söt serie där någon tagit allt Jane Austen material den bara kunnat och slängt ihop det i en enda förnuftig känslomässig stolhetsmassa och sen gett en av huvudrollerna till Theo James a.k.a FOUR! Jaaaa...
Träning: Ingen för...vänta på det...jag har varit lite förkyld.
Det sista skrev jag extra fort så ingen skulle se det. Men lugn det hela har varit lite ont i halsen och lite snor i två dagar och berodde mest på att jag sprang i kortärmat när det var för kallt och blåsigt för just, kortärmat.
-Nämen är bäddmaskinen sönder?
Robban sitter på sängkanten och tar på sig sockarna. Han refererar till det faktum att jag inte bäddat hans säng medans han duschar som jag brukar. Jag tittar på honom, himlar med ögonen och skrattar. Han klär på sig, äter frukost innan han pussar mig på pannan och går in i rummet bredvid köket och stämplar in.
Asså vilken tur att han hann till jobbet i tid 😅
Laters...