Och så Robban...
Apropå tid...
Ja, jag måste backa några veckor och analysera min relation till min man. Ni förstår, jag har den här bloggen som ett eget litet centrum där jag är hjärtat vilket är helt logiskt då det är jag som analyserar och bloggar. Robban får ju vara med då och då ,och jag höjer honom till skyarna så ofta jag kan och vill. Men nu han har fått stå back ett tag då jag som mest ordar om mina bravader i hotellvärlden.
Eller så är det liksom bara för att det lät så här på morgonen den 14:e februari när jag påminnde om att det var alla hjärtans dag och undrade vad han funderat ut för romantiskt.
-Ja alltså Anna jag vet vad det är för dag och jag tänkte att jag skriver en liten dikt till dig senare...
Ridå!!!
Ridå!!!
Mannen på bilden ler snett in i kameran, han har förvisso druckit en drink eller två men det är något annat som döljer sig där bakom leendet, något som inte ens borde avge ett leende.
Ser ni något annorlunda?
Nej det gör ni inte och nu kommer det en hyllning igen och känsliga tittare varnas och alla andra ni skiter ju ändå i varningar så...
På bilden sitter Robban. VI har precis ätit färdigt den romantiska middag vi intog på El Duderino, middagen som markerar det faktum att vi nu varit ihop i 20 år, och att vi stått ut med varandras lika olika likheter som lika likheter.
Ja, jag vet, jag försökte härma Bilbos födelsedagstal och visst, hans lät vettigare men i alla fall. Och det är inte alla hjärtans dag ni ser utan lördag dagen efter, en dag som började, så här...
Min man tog en cykeltur...på sidan.
Isfläcken han inte missade fick honom på fall och han kraschade så hjälmen sprack. Och när han gled på sidan längs vägen funderade han nog lite på vad det var som hände egentligen åtminstone tills han stannade och glatt kunde konstatera att...cykeln var ju ändå rätt hel, suck!
Vi satt på akuten en stund denna dag och när vi gick därifrån sa min omplåstrade man...Anna, jag är så glad att vi skall ut och äta.
Och sen satt han där...och log.
Vi skålade för vår kärlekslycka och mitt i sorlet på restaurangen hörde jag plötsligt ett eko i huvudet...ekot av skriken innifrån duschen, när smärtan blev lite för stor för att tysta.
Min hjälte!
Min man....
Dagens Lonna:
Jonna jobbar på och ett manus ingen än fått läsa är på gång. Hon fortsätter att sätta sin egen prägel på det nya lilla rummet och vad jag hört så har det precis flyttat in en ny spännande granne. En granne av det mer punghängande slaget hahaha....eh, nä!
Ja, ja man kan ju inte vara bäst jämt och tydligen inte vuxnast heller, men jag hörde på Jonna att det kändes rätt trevligt och vi får väl hoppas att det blir det också.
Som förälder är det ju alltid det man vill. Ungefär lika mycket som att man vill att ens barn tar en skärmdump på ny främlings facebook så att man vet vad det är för en lymmel om något skulle hända.
Ja, så är det ju för, en gång förälder alltid förälder....
Vikt: Alltså om man nu är en ballong så gör det ju inget om den spricker, så är det ju.
Längd: Kommer ni ihåg Elsa Beskows Sol-ägget? Känner mig lika liten och söt som flickan på omslaget...positivt!
Tillstånd: Stark, rak och tillbaka till totalt, helt och fullt för himla ärlig.
Träning: 60 minuter på stairmastern igår.
Film: Downtown Abbey(Nerstads Klostret) Mycket söt film som är lite obegriplig om man som jag bara sett fragment av serien.
Slut analys...
Robban är ju rätt oromantisk det har jag ju konstaterat för många gånger.
Men att han är motsatsen till sig själv, visar ju bara det faktum att han hela tiden får mig att känna mig som om jag är den finaste lilla chilenska tjejen som finns i hela världen och som nu i 20 år varit omhuldad av kärlek.
Det är nästan som om livet pekar på mig och säger...du Anna, du blev ju övergiven och lämnad med det tommaste av alla tomma hål i själen. Här får du någon som kan fylla tomrummet till brädden, och som dessutom skiter fullständigt i om det rinner över...
Tack livet, tack!
Laters...