Perspektiv...
Att analyera är en sådandär grej jag gör utan ansträngning.
Då och då frågar jag livet hur det kan komma sig att jag blir så himla skit slut och trött av något som inte kräver mer än att jag råkar blinka när jag sett en daggdroppe och då plötsligt ser varenda daggdroppe jag stött på de senaste 46 åren, jag menar det är ju bara tankar?
Finns det någon mer som jag liksom...
Nej antagligen inte...
- Mamma hur mår du egentligen, orkar du verkligen det här?
Jag frågar mamma Gunnel som står framför mig i lokalen där CC håller hus. Hennes ögon är rödsprängda och den vanliga mamma Gunnel rösten är hes som hos den där märkliga mannen som hade ett nattligt radioprogram på 70 och 80 talet och alltid började med att säga nåt i stil med...välkomna music lovers...
Det är inte första gången jag frågar den här dan, men denna gång blir den sista för det är bara minuter kvar till det börjar regna in gäster som vill gratta min mamma på hennes eminenta 80åriga födelsedag. Alla med en kopplig till min mammas känsla för att alltid finnas till hands, en riktigt härlig samling bestående av barndomsvänner, vänner, grannar, syjuntatanter, familj och en så och annan av mina egna vänner som förvånatt tittade på när familjen Hall firar.
Vid ett tillfälle tittade jag själv förvånat ut över skaran i lokalen och tänkte att...ja, här var jag rädd att vi inte skulle bli så många, att mammas härliga vänner, mina extra mammor skulle vara borta allihopa.
Men där kom de(extra mammorna)en, två, tre, fyra, fem stycken och fler och jag, jag blev så glad att min ofrivilliga tourets liksom bara utbrast...Nämen, vad stora ni har blivit...
- Nja Anna, du menar väl "vad gamla ni har blivit" .
Svaret kommer lika snabbt som jag inser att det där, det blev ju inte helt rätt. Minuterna som följde använde jag hela min skarm för att återställa ordningen, i mitt huvud...
Alla gick lite senare hem glada i hågen och med nya intryck.
Jag också tyvärr för naturligtvis analyserade hjärnan precis allt som hände och sas, ja och det fast alla inklusive mamma var super nöjda. Men det betyder ju inget(tydligen) för även nöjdhet måste analyseras....
Men visst var hon fin min lilla mamma och på denna bild som Kim tagit syns inte ett uns av hur hon mådde.
Analys:
Jag har verkligen blivit min mammas barn för om man bara vill något så gör man det, och vill man inte...då gör man det inte!
Vikt: Försökte springa bort tre kilo på en gång. Det gick inte!
Längd: Tror faktiskt att jag ser ännu kortare ut nu när min rumpa blivit större.
Tillstånd: Till freds, lugn, försigkommen och orolig.
Träning: Löpning då rå :-)
Film: Still only "The Mandelmans"
Igår kväll fick jag lite dödsångest när jag fick perspektiv på livet. Jag tänkte att jag hunnit med så mycket på 46 år men fick ändå panik över hur mycket mer jag vill göra och att tiden känns knapp. Och så plötsligt mitt i lite planering och annat kom den som en blixt, tanken som inte hjälpte till, tanken som jag helst sluppit analysera, tanken om att jag ju helst vill göra allt det där, med mamma....
Dagens Lonna
Jonna och jag har inte pratat så mycket de senaste dagarna. Däremot vet jag att hon pratat med sin mormor och grattat henne ordentligt på födelsedagen. Mamma var så glad och stolt när hon berättade det hela och jag blev glad att alla var glada haha...
Så här såg det iallafall ut ikväll i en lägenhet, i London, staden där inte jag bor, tyvärr...
Japp, liran, laran, loppan lura....
Laters...
Det är naturligtvis för sent men ändå säger tack, tack