Samtal i månljuset...
Sakta går vi i mörkret Robban och jag. Vi vandrar fram längs den lilla månbelysta vägen där i dalen vid Östra kyrkogården. Trädens svarta konturer mot himmelen gör mig lycklig för jag älskar när man ser siluetterna av varje liten gren mot himmelen.
Träden blir så himla levande på nåt sätt...
Vi pratar om allt som hänt de här sista dagarna. Om hur det är att ha en mejslad näsa som förvisso läker bra men som fortfarande genererar diverse skorpor, blod och andra märkliga slembollar när man sköljer ur den.
Eller om hur vi hoppas på att Jonna som om hon pitchar sin idé om en liten dokumentärfilm rätt i klassen kanske blir sponsrad så att hon får en chans att åka hem och filma på hemmaplan en stund.
Jag pratar om hur det värmde i hjärtat idag när jag förvisso hade ursäktat mig när jag satte mig ensam i ett hörn i personalmatsalen med att jag behövde en lugn stund, men plötsligt fann att mitt arbetslag en efter en kom och satte sig hos mig även om andra platser fanns.
Vi pratade framtid och dåtid och min mun som aldrig är tyst, var inte tyst....
Men ett ämne var mer närvarande än andra och att jag nu äntligen fick prata om det faktum att Kim är nominerad till Årets unga ledande kvinna kändes så förlösande för jag är trotts allt ett fruntimmer och ibland...ja då skvallrar vi fruntimmer med varandra så är det bara....
Ja, där är hon, bland de andra fantastiska tjejerna och för mig lyser hon klarast av dem alla precis som de lyser klarast för sina föräldrar och andra i deras närhet.
Oavsett om hon vinner eller inte så är hon lika värdig som någon annan. Jag ser bara den där lilla parveln i stora overallen framför mig som aldrig gav upp i det hon företog sig. En liten parvel som nu 29 år senare inte har förändrats ett skit.
Vikt: Känner mig som Heavy D i gruppen, Heavy D and the boyz...
Längd: Om Teskedsgumman har stor släkt så är jag kanske hennes inadopterade kusinbarn.
Tillstånd. Oerhört trött, glad, lycklig och snurrig av mina nya glas i glasögonen
Träning: Kanske tar bort den här punkten.
Film: Ingen sen sist men Mandelmans är ju tillbaka så...
Jag grattar min äldsta dotter en gång till och lovar att göra likadant imorgon och dagen efter det och dagen efter det och så vidare.
Dagens Lonna
I London har Jonna blivit en än mer inbiten Londonbo och som en som känner henne väl så tror jag att hon börjar känna ett lugn i allt hon gör. Det är mycket film både i teori och praktik och nya kontakter knyts lite här och där i olika kompisgäng. Min lilla höna lever på i en stad som aldrig sover och jag känner att det är det som är tryggheten med London...
Laters...