Är jag från vettet...?
"Är jag helt fläkt och från vettet om jag tycker att det är skönt att medierna nu härjas av ett vanligt men ovanligt virus som tyvärr dödar människor men som ändå är en sån sak som vår fina vetenskap antagligen kan stoppa(förhoppningsvis), istället för att vara nedlusade med allt sprängande, skjutande, dödande, krigande, IS:ande och annan ond bråd död?"
Är jag???
Ja Anna, antagligen är du det. Men jag tror att du kanske får lite medhåll från en och annan människa i världen...men bara kanske.
Vidare i en annan del av sfären där det där med att vara främmande i ett främmande land gör sig påminnt.
- Men vad har hänt?
Jag tittar storögt på tjejen som precis kommit fram till mig och Mariana där vi sitter och diskuterar livet som vi tycker att det skall bli på Circular Centre, hon storgråter och i handen har hon ett brev. Jag ger henne en stor kram och tittar sen på Mariana som läser brevet. Hon ger inga tecken på att det är någon fara men när jag sen tittar tillbaka på tjejen och ser en bottenlös förtvivlan i ansiktet då blir jag lite rädd.
Jag får till slut läsa brevet och inser där och då hur det verkligen är att vara i ett land man inte känner. Ett land där språket är svårt och man inte vet hur saker och ting fungerar.
Brevet kallar till en extra tid för mammografi eftersom bilderna som togs inte blev så bra eller för att de vill göra en extra check. Inget ovanligt i vår värld som är Sverige, ett land med fantastisk sjukvård speciellt vad gäller mammografi, cellprov och annat som gäller oss tjejer.
Inget att oroa sig för tycker en van svensk som jag.
Men där framför mig står en tjej som inte sovit på hela natten utan bara gråtit och gråtit med ångesten som enda kudde. En tjej som tror hon fått ett brev där det står att hon har cancer och att hon kanske snart skall dö...
I den stunden kände jag att alla vi som tar ett steg fram för att hjälpa nya medborgare att integrera vi är så behövda. Ett brev, en feltolkning och förvivlan. På mindre än en minut tog vi bort rädslan och jag tänkte när jag sen fick en tacksam bamse kram att...ja, det där var ju så enkelt, att liksom bara finnas där och hjälpa...
Dagens Lonna:
Jonna håller som bäst på att inreda sitt nya lilla rum därborta i landet Wedidbrexit. Hon fixar mat i det nya gemensamma köket samt skaffar sig nya vänner i form av de som bor i rummen bredvid.
Jag tänker att det måste vara skönt att efter att ha delat rum med stingsliga tonåringar i tre månader nu få reda sig själv och få en härlig chans att stänga dörren och liksom bara vara.
Jonna själv tycker att det är skönt men lite ovant och som ni ser det är inget slott utan mer en Hobbit håla. Men vad gör väl det när man bor i London och lär sig allt om film...
Vikt: Ingen. Ja tänk att jag inte tänkt på vikten denna veckan alls...hurra?
Längd: Två av mina nya arbetkamrater är lika korta, mörkhåriga och lika långhåriga som mig och när vi kommer i korridoren då er vi ut som de tre Mus:ketörerna haha..
Tillstånd: Neutralt, lugnt blandat med lite vallningar då och då.
Träning: Ingen. Övar på att äta lagom istället och tydligen.
Film: Tolkien. FIlmen om honom själv. Vacker och mystisk se och le.
Tänk vad livet rinner på, jag hinner inte med och om lite mer än en vecka är det sportlov.
Så läskigt!
Jag lever i alla fall vidare och från och med idag så vet jag att mina pinsamma touretts anfall som dyker upp då och då kommer när jag skäms extra mycket.
Ja men, då är det ju tur att du inte skäms så ofta då Anna. Eller hur?
Laters...